År 303 f.Kr. grundades staden Dura-Europos av dynastin seleukiderna som tagit sitt namn efter dess grundare Seleukos Nikator. Seleukiderna härskade efter Alexander den stores död över det omfattande rike som sträckte sig från Mesopotamien till Syrien och från Persien till Mindre Asien. Staden uppstod längs en viktig handelsväg, strategiskt belägen mellan Antiokia i Syrien och Seleucia vid floden Tigris och låg framför allt mycket nära den blomstrande staden Palmyra.
Dura-Europos fick därför en viktig position i den persiska världen fram till 115 e.Kr. då den erövrades av kejsaren Trajanus och hans arméer. Något som dock blev kortvarigt. Romarna gav emellertid inte upp utan ockuperade hela det stora området och 165 e.Kr. införlivades Dura-Europos i den romerska provinsen Syrien.
Men under 256 e.Kr. utsattes den romerska milisen av konstant påtryckning av perserna under ledning av kung Shahpour I. Vi ska nu berätta historien om en skoningslös belägring som ur militär synpunkt markerar en vändpunkt i användningen av vad vi nu kallar ”kemisk krigföring”, medan det från arkeologiskt håll utan tvekan är ett bevis på att dessa verkligen användes utan nåd för att besegra fiender.
I jordens inre
Kung Shahpour I ville erövra Dura-Europos och för uppnå sitt mål måste han attackera och förstöra dess försvarsmurar. Men hur skulle han få dem att rasa?
Cirka 2000 romerska soldater fanns barrikaderade i staden, inklusive en vexillatio (underavdelning inom kavalleriet) från legionen IIII Scythica och kohorterna XX Palmyrenorum sagittariorum equitata. Den persiska kungen bestämde sig då för att gräva en serie tunnlar för att bryta sönder stenen i murarna underifrån, med samma metod som användes vid gruvbrytning.
Text: Massimo Bonasorte, Kemisk krigföring i den antika världen – Romare mot Perser
Läs mer på arcana.se
