Klimatfascismen – cui bono?

Hela västvärlden har drabbats av en klimatalarmism som är på väg att övergå i ren fascism och därmed totalt underminera den västliga hegemoni som dominerat världsordningen i ett halvt årtusende. Detta sker samtidigt som ekonomin i Asiens megastaters utvecklas i en aldrig tidigare skådad takt. Därmed kommer dessa lätt att beröva den klimathysteriska västvärlden den ledande rollen i världsekonomin inom några få decennier. I de asiatiska staterna är klimatfrågan en fråga med låg prioritet. När FN häromåret gjorde en global opinionsundersökning, där världens medborgare fick rösta på vilka av ett dussintal frågor som de prioriterade att FN skulle ägna sig åt, då hamnade klimatfrågan i botten.

För att vi skall förstå vad som händer våra samhällen i väst måste vi analysera bakgrunden till att vi har drabbats av denna klimatångest som öppnat för rent fascistiska strömningar i våra samhällen.

Den angloamerikanska oligarkin
Västvärldens och i synnerhet USA:s starka ekonomiska utveckling under 1900-talet har lett till framväxten av hundratals globala företag och banker vars makt och inflytande vuxit stadigt i över hundra år. Det som utmärker dessa företag är, att de ser hela världen som sin marknad, där de eftersträvar marknadsdominans inom sina respektive sektorer.

De globala företagen och bankerna har skapat snabbt växande enorma förmögenheter som i huvudsak kontrolleras av en angloamerikansk oligarki som därmed fått en oerhörd makt i främst västvärlden. Dessa utnyttjar sitt växande inflytande till att påverka politiken så att den maximalt gynnar deras intressen. Enligt förre USA-presidenten Jimmy Carter har oligarkerna tagit över den politiska makten i USA och landets statsapparat och krigsmakt styrs numer i praktiken av dem.

Oligarkin har varit starkt pådrivande bakom en världsordning för att flytta över nationell makt till globala institutioner som FN, EU, WB, IMF, WTO m.fl.. Man har etablerat en rad mäktiga och globalt arbetande lobbyorganisationer. Man eftersträvar att ersätta nationella lagar och regler med globala regler som underlättar att bygga upp global marknadsdominans för företag och banker.

Oligarkin identifierade tidigt möjligheten att skrämma med globala miljöproblem som ett effektivt sätt att övertyga om behovet av globala regelverk. Vid den första stora miljökonferensen 1972 i Stockholm hade oligarkin lyckats placera en av de sina som ordförande. Han hette Maurice Strong och var nära lierad med främst oligarkifamiljen Rockefeller.

Efter att klimatforskare 1988 larmat om risken att utsläppen av växthusgaser från den ökande förbränningen av fossila bränslen, skulle kunna påverka jordens klimat, föddes idén att utnyttja klimatfrågan i kampanjer för globala regelverk. Oligarkernas lobbygrupp Romklubben gav således år 1991 ut en skrift med titeln ”Den första globala revolutionen”. Där lanserades skrämselpropaganda om global uppvärmning, för att underlätta att året efter få FN att driva igenom den s.k. Agenda 21 vid miljökonferensen i Rio, som även den leddes av Maurice Strong.

Det blir allt tydligare att oligarkin vill inskränka demokratin under förevändning att de ska rädda jordens klimat. De globala företagen kräver samma regelverk över hela världen vilket kräver inskränkningar i den nationella beslutanderätten. Det blev tydligt när oligarken Jacob Wallenberg nyligen i Davos på World Economic Forum sa att internationella klimatskatter är okej om de gällde lika för alla i världen.

Kampanjen underlättas av att 90 procent av världens medier nu ligger i händerna på sex ledande företag, som i sin tur kontrolleras av ett fåtal inom oligarkin.  Det gör det enkelt för de stora medierna att bestämma och centralstyra vilken information som allmänheten ska tillåtas ta del av och vad som ska mörkläggas. Skrämselkampanjen om klimatet har därmed blivit oerhört framgångsrik. För många av de globala företagen med kraftigt miljöpåverkande verksamheter är klimatkampanjen perfekt, eftersom den får alla andra långt allvarligare miljöfrågor att gå under radarn och man slipper besvärlig uppmärksamhet när man skövlar och förgiftar hav, regnskogar och jordar.

Klimatforskarna
Den mycket framgångsrika klimatskrämselpropagandan har lett till att forskare som spelat med och försörjt propagandisterna med skrämmande observationer har hamnat i rampljuset och de har kunnat bada i forskningsanslag. Detta har lett till en tendens hos forskarsamhället att gärna överdriva observationer och vissa har även gått så långt att man gått in och manipulerat historiska temperaturer för att överdriva bilden av en global uppvärmning. Metoden har varit att gå in i gamla temperaturmätningar och räkna om dem, för att få historien att se kallare ut än den varit. Ett vanligt exempel är att man med omräkningar trollat bort den period på 30-talet som var lika varm som den senaste tiden enligt faktiska mätningar.

Skrämselpropagandan har kortslutit hela det akademiska etablissemanget som helt hoppat på tåget för att säkra sin ställning. Universitet och högskolor lägger massor av krut på att hjälpa till med skrämselpropagandan, vilket man funnit vara ett nödvändigt villkor för att få generösa anslag. Vill man bli utnämnd till någon ledande befattning inom akademin gör man klokt i att inte uttala några skeptiska tankar om larmandet, för då blir man utfrusen ur det fina etablissemanget.

De forskare som haft integritet och varit kritiska till skrämselpropagandan har motarbetats, baktalats och fått svårt att finansiera sin forskning. Trots överdrifterna har dock många forskare visat stor integritet och framhållit den mycket stora osäkerhet man känner. Vetenskapsakademins geologiska grupp har t.ex. framhållit att det man tror om uppvärmningen under innevarande århundrade har en osäkerhet från +1 grad C till +4 grader C. Därmed säger man att man faktiskt inte vet. Sveriges högst meriterade klimatforskare Lennart Bengtsson har nyligen i en intervju i Expressen framhållit att det inte finns någon grund för den panik som präglar klimatdebatten. Han kan göra det eftersom han numera är pensionerad.

Mediefolket och kulturarbetarna
Med det grepp som den västliga oligarkin skaffat sig över medierna har hela journalistkåren sällat sig till det alarmistiska lägret. Sannolikt blir man som journalist arbetslös om man uttrycker minsta tvivel över skrämselpropagandan – man biter inte den hand som föder en.

Detsamma kan sägas om hela reklam- och kommunikationsbranschen. De tjänar mycket bra på alla företags behov att profilera sig som klimatsmarta. Jag träffade nyligen en VD för ett reklamföretag, han blev fullständigt rasande på mig när jag pekade på, att det nog var så att klimatlarmen var kraftigt överdrivna. Jag behövde inte ställa många frågor till honom för att konstatera att han inte hade en susning om vad den vetenskap som han aggressivt hänvisade till, handlar om.

Den grupp vi kallar kulturarbetare är starkt beroende av medierna för att få nödvändig uppmärksamhet för att marknadsföra sina tjänster. Ett säkert grepp idag för den här gruppen är att gå ut i debatten med starkt klimatengagemang eftersom det ger den positiva publicitet som de behöver för att få gig. I den här gruppen hittar vi rader av klimatalarmister som utan bekymmer flyger med privatjet och i lyxklass med enorma s.k. carbon footprints. Hyckleriet är snarare regel än undantag i artistvärlden.

En artist som däremot går ut och uttrycker tvivel över klimatalarmismen blir direkt stämplad i propagandamedierna och därmed utfryst från nödvändiga gig för att kunna livnära sig.

Politikerna
Klimathypen är en perfekt storm för den politiska adeln. Politikernas aptit på våra pengar växer, man slukar hela tiden mer pengar till sina snabbt stigande arvoden och sin anställning av politiska tjänstemän ur sin egen krets. Samtidigt behöver man resurser för att underhålla valboskapet med olika allmosor. Eftersom en höjning av inkomstskatterna inte ger mer pengar genom att man nu ligger på toppen av den s.k. Lafflerkurvan, pågår en intensiv jakt efter nya skattebaser. Först försökte man med kraftig beskattning av folkets bostäder genom fastighetsskatten, men då förlorade man valboskap, varför man tvingades retirera.

Klimathypen är den perfekta räddningen för den politiska adeln i deras jakt på nya fräscha skattebaser och våra pengar. Klimatskatter kan drivas upp med hänvisning till att de är nödvändiga för att rädda världen. Dessa drivs nu igenom i nära samverkan med oligarkernas medier som hjälper till med propagandan. Det gäller att få medelklassen att acceptera en sjunkande levnadsstandard genom att inbilla den att de medverkar till att rädda världen. De som räknat med att kunna leva på sina redan skattade besparingar på äldre dagar får se dessa urholkade av klimatskatterna som gör allt de tänkt sig ha råd med mycket dyrare.

Ett stort problem med dessa pålagor är att de slår oproportionerligt hårt mot de som har de lägsta marginalerna, medan överklassen och övre medelklassen klarar sig mer helskinnade. Detta sker även samtidigt som man tvingas skära i välfärden på grund av andra växande snabbt stigande utgifter för migrationen, vilket även det slår hårdast på de minst bemedlade.

Den här politiken har man även försökt i Frankrike, där det sedan något halvår pågår en folklig revolt från den lägre medelklassens sida mot den globalistiska presidenten och hans regering. Någonstans under resans gång kommer vi även att se en gula väst revolt i Sverige, även om svensken är lite trögare än fransmännen.

Vi ser idag hur klimatpropagandan piskar upp politiska strömningar i samhället som är rent fascistoida. Propagandisterna skyr inga medel och utnyttjar hämningslöst uppskrämda barn efter ett mönster som känns igen ifrån Nazityskland på 30-talet.

Cui bono
Jag kan fortsätta sida upp och sida ner med att räkna upp alla som mer eller mindre lever på klimatskrämselpropagandan. Detta har blivit till en otroligt improduktiv industri som urholkar hela samhällsekonomin. Fattigsverige är på väg tillbaka med stormsteg. Kanske borde alla engagerade klimalarmister ta sig en funderare över vart de skall ta vägen, när folkets ursinne vaknar då de upptäckt att de blivit grundlurade och att klimatet rullar på som det alltid gjort med upp och nedgångar.

Av Lars Bern

Originaltext: anthropocene.live

1 kommentar

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here