Etablissemanget-massmedias angrepp på skeptikerna i klimatdebatten med sina uppdiktade halmgubbar blir extra svårt att förstå, om man inte tydligt definierar vad man menar med klimatskeptiker eller ”klimatförnekare” som alarmistiska journalister gärna kallar oss.
Klimatdebattens aktörer vad gäller människans klimatpåverkan bör delas in i tre distinkta grupper för att man skall kunna förstå den debatt som rasar i de fria medierna. Grupperna är:
Tvivlarna som ifrågasätter mycket av den dominerande vetenskapliga hypotesen om växthusgasernas roll i klimatsystemet. De erbjuder istället olika alternativa förklaringsmodeller. Det finns faktiskt ett antal kvalificerade hypoteser om alternativa mekanismer som skulle kunna ligga bakom nuvarande uppvärmning, vilket medierna förtiger. Den kanske mest kända är den danske professorn Henrik Svensmarks hypotes rörande den kosmiska strålningens inverkan på molnbildningen och hur den skulle kunna vara förknippad med solaktiviteten. Skulle hans hypotes bli verifierad är han en Nobelpriskandidat i fysik.
Vetenskaparna som ansluter till den mest vedertagna hypotesen om växthusgasernas roll för klimatet. De ser växthuseffekten från koldioxid som en viktig klimatfaktor och utgår från vad man kan observera i den faktiska verkligheten. De är försiktiga med att göra säkra långtidsprognoser, eftersom gruppen är noga med att framhålla den stora osäkerheten i sina prognoser p.g.a. att man har stora luckor i sin förståelse av molnens roll i vädersystemet. Ledande i den här gruppen i Sverige är vår internationellt högst meriterade klimatforskare professor Lennart Bengtsson. Själv tillhör jag den här gruppen.
Alarmisterna som är den dominerande gruppen inom det politiskt korrekta etablissemanget bland politiker, journalister, administratörer inom akademin och andra opinionsbildare oftast utan naturvetenskaplig kompetens. Den här gruppen stödjer sig sällan på faktiska observationer, utan de föredrar s.k. datormodeller av klimatsystemet som tagits fram av forskare med starkt finansiellt stöd från politiker och från ekonomiska intressen som vill utnyttja klimatlarm för sina syften.
Att alarmerande modellstudier fått en dominerande roll i debatten beror på att det är den typ av studier som har lättast att få finansiering från samhället. Lägg märke till att modeller är ofta starkt påverkade av modellbyggarnas egen TRO, de avspeglar inte en observerad verklighet. Detta styrks av de whistleblower-avslöjanden om hur dessa modellbyggare arbetar som läckte ut på nätet hösten 2009, det som kallades Climategate. Ledande i den här gruppen är i Sverige den politiskt tillsatte professorn Johan Rockström (han är inte klimatforskare) som i flera decennier livnärt sig på rader av domedagsprofetior där ingen slagit in. Katastrofen ligger alltid fem till tio år framåt i tiden.
Tvivlarna och vetenskaparna utmålas mycket ofta av det alarmistiska etablissemanget som ”klimatförnekare”. Vill man komma in i stugvärmen måste man tro benhårt larmen och domedagsprofetiorna, trots att dessa i allmänhet saknar stöd i faktiska observationer. Detta har lett till att forskare som är aktiva inom akademin inte vågar öppet ifrågasätta de alarmistiska modellberäkningarna. Gör man det, riskerar man att förlora forskningsanslag och även sin försörjning. Detta gör att man sällan hittar verksamma forskare bland vetenskaparna, den gruppen domineras av pensionerade högt meriterade personer som inte längre är beroende av varken forskningsanslag eller lön. Dem alarmisten Andreas Cervenka på DI avfärdar som gamla föredettingar.
Den som vill tränga in i vetenskaparnas på observationer grundade syn på klimatfrågan rekommenderas att läsa boken Vad händer med klimatet? av Lennart Bengtsson.
Prognoser över isavsmältning är ett av alarmismens favoritteman
I arbetet med att skrämma allmänheten har isavsmältning hela tiden varit ett favorittema. Vanligast är att man redovisar den ständiga förändringarna av havsisen i Arktis eller runt Antarktis. När havsisen krymper presenteras detta som ett tecken på global uppvärmning, men när den växer håller alarmisterna tyst. Faktiska vetenskapliga observationer visar att dessa helt ofarliga fluktuationer i havsistäcket oftast beror på variationer i hos havsströmmar. Att havsis smälter påverkar inte havsnivån, vilket man gärna försöker påskina. Världens ledande alarmist den gamle amerikanske vicepresidenten Al Gore skrämde t.ex. år 2006, baserat på klimatmodeller, med att Arktis skulle vara isfritt år 2013, vilket det absolut inte var, och isen är fortfarande kvar.
Det senaste larmet publicerades nyligen i tidskriften Nature där man menade att IPCC:s prognos på 600 mm högre havsnivå år 2100 nu måste justeras upp med 70 mm p.g.a. ökad avsmältning från Grönland. Den hittillsvarande havsnivåhöjningen p.g.a. Grönlands avsmältning under de senaste 27 åren har beräknats till 10,6 mm, så det börjar bli brådis om man skall nå 670 mm. Man skall komma ihåg att huvuddelen av den havsnivåhöjning på 3 mm/år som pågått sedan mitten av 1800-talet beror på att havsvattnets volym ökar när det blir lite varmare. Man kan inte se någon påverkan på den linjära ökningen under den period då vi eldat fossila bränslen efter kriget.
Genast dyker det upp skrämselpropaganda i pressen om en havsnivåhöjning på 7 meter genom att Grönlandsisen smälter. Det är dock ingen som upplyser om att en sådan avsmältning skulle ta ca. 15 000 år med den nu rapporterade höga avsmältningen. Och då är vi åter inne i den 2,5 miljoner år långa istiden med inlandsisar som täcker hela Sverige. Den nuvarande interglacialen är ju på väg mot sitt slut av allt att döma.
Denna högst tendensiösa och vilseledande information från media – MSM är ytterligare ett i en lång rad vilseledande uppgifter som inte har något annat syfte än att sprida skrämselpropaganda. Eftersom de etablerade MSM domineras helt av alarmisterna kan man inte lita på något de skriver eller säger om klimatet. Ni kan alltså inte ens lita på medias svar på sina egna halmgubbar.
Av Lars Bern
Originaltext: anthropocene.live, Klimathalmgubbarna – Del 3