Konstitutionell Republik vs Demokrati Del 2: Den globala bankelitens övertagande

0
5898
bank

Eftersom kretsen av dem som bestämmer är inskränkt, och eftersom medlen för beslutsfattning är centraliserade och konsekvenserna av besluten blir enorma, så vilar utkomsten av stora händelser ofta på beslut av bestämbara cirklar. Denna stora och mäktiga kraft – USAs samlade rikedomar – har tagit över alla funktioner från regeringen, kongressen, utgivningen av pengar, bankväsendet samt armén och flottan för att ha ett gäng legosoldater som lyder deras order och skyddar deras stulna förmögenhet.

I ett brev till alla statsguvernörer gällande en enhetlig lag om markvård (26 februari 1937) erkände president Franklin Delano Roosevelt att demokratin inte fungerade och att USA höll på att förvandlas till en fasciststat:

Olyckliga händelser utomlands har på nytt lärt oss två enkla sanningar om ett demokratiskt folks frihet. Den första sanningen är att friheten i en demokrati inte är säker om folket tolererar ökningen av den privata makten tills den når en punkt när den blir starkare än själva den demokratiska Staten. Detta är kärnan i fascismen – ägande av makten av en individ, en grupp eller någon annan kontrollerande privat enhet.

Den andra sanningen är att friheten i en demokrati inte är säker om dess affärssystem inte tillhandahåller sysselsättning och producerar och distribuerar varor på ett sätt som gör att en acceptabel levnadsstandard kan bibehållas. Båda lektionerna stämmer in på oss här hemma. I dagens samhälle växer koncentrationen av privat makt utan tidigare historisk motsvarighet”

Statistik. För att bevisa sin tes att den dåvarande koncentrationen av ekonomisk makt var utan tidigare motstycke citerade presidenten känd statistik från the Bureau of Internal Revenue: 1) 0,1% av USAs företag äger 52% av alla företagstillgångar, har 50% av alla företagsinkomster, knappt 5% av USAs företag äger 87% av alla tillgångar och mindre än 4% av alla tillverkningsföretag står för 84% av alla nettovinster; 2) redan 1929 fick 0,3% av befolkningen 78% av utdelningen och 3) 1936 gick 33% av alla arv till 4% av alla arvingar.

Other People’s Money and How the Bankers Use It, är en samling av uppsatser skrivna av Louis Brandeis som publicerades i bokform år 1914. Boken angrep användningen av investeringsfonder för att främja konsolideringen av olika industrier under kontroll av ett fåtal företag, vilket enligt Brandeis var ett sätt att förhindra konkurrens. Brandeis kritiserade skarpt investeringsbanker som kontrollerade stora summor pengar deponerade i deras banker av medelklassen. Cheferna för dessa banker, påpekade Brandeis, satt rutinmässigt i styrelserna för järnvägsbolag och stora tillverkningsindustrier av olika produkter, och de riktade rutinmässigt sina bankers resurser åt att gynna sina egna företag. Dessa företag försökte i sin tur att behålla kontrollen över sina industrier genom att krossa små företag genom att bestraffa innovatörer som utvecklat bättre produkter för att konkurrera mot dem.

Brandeis stödde sina anklagelser med en diskussion om de faktiska dollarbeloppen – miljontals dollar – som kontrolleras av specifika banker, industrier och industriföretag såsom JP Morgan. Han noterade att dessa intressen nyligen vinnlagt en betydligt större andel av amerikanska tillgångar än vad tidigare företag någonsin haft. Han citerade ofta vittnesmål frambringade av kongressens undersökning som utförts av Pujo-kommittén, uppkallad efter Louisiana representanten Arsène Pujo, för att undersöka egennyttiga och monopolistiska affärshandlingar. Boken fick stor publicitet, och hyllades i stor utsträckning av juridiska akademiker. Uppmärksamhet av boken förstärktes av Brandeis nominering till högsta domstolen i USA 1916.

När Centralbankssystemet påtvingades en intet ont anande amerikansk allmänhet var det med absoluta garantier om att det var slut på konjunkturcykler med kraftiga svängningar. Männen som bakom kulisserna utövade påtryckningar till förmån för centralbankskonceptet å de internationella bankirerna vägnar lovade uppriktigt att från och med nu skulle det bara finnas stabil tillväxt och evigt välstånd. Kongressledamoten Charles A. Lindberg Sr. förkunnade något som skulle visa sig vara korrekt:

”Från och med nu kommer depressioner att skapas på vetenskaplig väg.”

De internationella bankirerna hade utarbetat hur en centralbank skulle användas för att skapa perioder av alternerande inflation och deflation, och därigenom grundligt lura allmänheten på enorma vinster.

Efter att ha skapat Centralbanken som ett verktyg för att konsolidera och kontrollera tillgångar var de internationella bankirerna nu redo att göra ett stort klipp. Mellan 1923 och 1929 ökade (inflaterade) Centralbanken penningmängden med sextiotvå procent. En stor del av dessa nya pengar användes för att trissa upp priserna på aktiemarknaden till svindlande höjder.

Samtidigt som enorma mängder krediter gjordes tillgängliga började massmedia att haussa upp historier om de snabba förmögenheter som kunde göras på aktiemarknaden. Enligt Ferdinand Lundberg:

”För att vinster skulle kunna göras på dessa medel måste allmänheten lockas att spekulera och den lockades att göra detta genom vilseledande tidningsartiklar, som ofta beställdes och betalades av de mäklare som styrde aktietipsbolagen”

Vid Representanthusets utfrågningar om stabilisering av dollarns köpkraft 1928 framkom bevis för att Centralbanken hade ett nära samarbete med cheferna för de europeiska centralbankerna. 1927 varnade kommittén för att en stor krasch hade planerats. Vid en hemlig lunch där Centralbankens styrelse och cheferna för de europeiska centralbankerna deltog varnade kommittén för att de internationella bankirerna höll på att dra åt snaran.

Den 24 oktober var krisen ett faktum. William Bruyan beskriver vad som hände i ”Förenta Staternas olösta monetära och politiska problem”:

När allt var klart började finansiärerna i New York att kräva in dagslånen. Detta innebar att mäklare och kunder var tvungna att dumpa sina aktier på börsen för att betala tillbaka sina lån. Detta ledde naturligtvis till att aktiemarknaden och även banker kollapsade över hela landet eftersom de banker som inte ägdes av oligarkin var kraftigt inblandade i dagslån vid denna tid, och bankrusningar ledde snabbt till att deras valutareserver uttömdes och de tvingades att stänga. Centralbanken hjälpte dem inte, trots att den enligt lag skulle upprätthålla en elastisk valuta.”

Investerare bland allmänheten, inklusive de flesta mäklare och bankirer, gjorde fruktansvärda förluster på grund av kraschen, men inte personerna i de inre kretsarna. De hade antingen dragit sig tillbaka från marknaden eller hade spekulerat i baisse så att de gjorde enorma vinster när Dow Jones rasade. En kommentar från Paul Warburg hade givit en varning om att sälja till dem som visste vad det handlade om. Den signalen kom den 9 mars 1929 när Financial Chronical citerade Warburg som gav detta goda råd:

”Om orgier i obegränsad spekulation tillåts att spridas för långt kommer den ultimata kollapsen…att leda till en allmän depression som kommer att omfatta hela landet.”

Louis McFadden, ordförande i Representanthusets bankkommitté anklagade internationella bankirer för att ha orsakat kraschen:

”Det var ingen slump. Det var en noggrant planerad händelse…De internationella bankirerna ville skapa ett tillstånd av förtvivlan här så att de kunde bli härskare över oss alla.’

Joseph Stiglitz – tidigare chefekonom på Världsbanken och en Nobel-pristagare – sa vid en konferens vid Roosevelt Institutet 2010, att strukturen av Federal Reserve systemet är så fylld av konflikter att det är korrupt och underminerar demokrati. Stiglitz betonade att Fed bankerna har tydliga intressekonflikter, eftersom bankerna i stor utsträckning styrs av en styrelse som omfattar tjänstemän i bankerna de är tänkta att övervaka.

Internationella regleringsbanken

1929 grundades Young-kommittén för att skapa ett program för reglering av det tyska krigsskadeståndet som var ett av resultaten från Versaillesfördraget, som författades vid fredssamtalen i Paris 1919. Kommitténs ordförande var Owen D. Young, grundaren av Radio Corporation of America (RCA) , ett dotterbolag till General Electric. Han var även VD och koncernchef för GE mellan 1922 och 1939 och medförfattare till Dawes-planen 1924; han utsågs till styrelsemedlem i Rockefeller Foundation 1928 och 1929 var han även vice ordförande för Centralbanken i New York. När han skickades till Europa 1929 för att utforma programmet för Tysklands återbetalningar medföljdes han av J.P Morgan, Jr.

Kommittén skapade Young-planen som ”definitivt var en metod för att ockupera Tyskland med amerikanskt kapital och pantsätta tyska realtillgångar i utbyte mot ett gigantiskt lån i USA” Young-planen ledde vidare till ”ständigt ökande arbetslöshet”, vilket i sin tur gjorde att Hitler kunde lova att han skulle ”avskaffa arbetslösheten”, vilket ”var den faktiska orsaken till de enorma valframgångar Hitler hade i valet.”

Planen trädde i kraft 1930, året efter börskraschen. En del av planen gick ut på att skapa en internationell regleringsorganisation; denna skapades 1930 och kallas för Internationella regleringsbanken (Bank for International Settlements, BIS). Det påstådda syftet var att underlätta och samordna betalningarna av krigsskadeståndet från Weimarrepubliken till de Allierade. Dess sekundära funktion var emellertid mycket viktigare och mycket mer hemlighållen: Att ”koordinera verksamheterna vid världens centralbanker”. BIS beskrevs som en ”en bank för centralbankerna” och ”en privat organisation med aktieägare, men som utför funktioner för offentliga organ. Sådana funktioner är strikt konfidentiella så att allmänheten vanligtvis är ovetande om det mesta av BIS verksamhet.”

BIS skapades ”för att åtgärda Londons tillbakagång som världens finansiella centrum genom att inrätta en mekanism genom vilken skapades en värld med tre ledande finansiella centra i London, New York och Paris som ändå kunde fungera som en enhet”. Som CFR-medlemmen och mentor åt Bill Clinton, Carroll Quigley förklarade i Tragedy and Hope:

”… Befogenheterna av den finansiella kapitalismen hade ett långtgående mål, ingenting mindre än att skapa ett världsomspännande system för finansiell kontroll i privata händer för att kunna dominera det politiska systemet i varje land och ekonomin i världen som helhet. Detta system skulle kontrolleras på ett feodalt sätt av centralbankerna i världen som agerar i samförstånd, genom hemliga avtal som nåddes i frekventa privata möten och konferenser. spetsen av systemet skulle vara Banken för internationella betalningar [BIS] i Basel, Schweiz, en privat bank som ägs och kontrolleras av världens centralbanker som själva var privata företag.”

BIS grundades av ”centralbankerna i Belgien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Japan och Storbritannien tillsammans med de tre ledande kommersiella bankerna i USA, inklusive J.P. Morgan & Company, First National Bank of New York, och First National Bank of Chicago. Varje centralbank tecknade sig för 16,000 aktier och de tre amerikanska bankerna tecknade sig också för samma antal aktier”. Det är emellertid ”bara centralbankerna som har rösträtt”.

I ett brev från den 21 november 1933 skrev president Franklin Roosevelt följande till Edward M. House, ”De verkliga sanningen .. är att, som du och jag vet, ekonomiska element i de större centren har kontrollerat regeringen ända sedan Andrew Jacksons dagar – och jag gör inte helt och hållet undantag för W[oodrow]. W[ilsons] administration. Landet genomgår en upprepning av Jacksons kamp mot Bank of the United States – bara på en större skala.” (F.D.R.: His Personal Letters, New York: Duell, Sloan and Pearce 1950, sid.373.)

Bankaffärer med Hitler

År 1940 publicerade Graeme K. Howard, av Rockefeller kontrollerade General Motors, Boken ”Amerika och den Nya världsordningen”, där han rekommenderade att amerika skulle ha ett fullständigt samarbete med den nazistiska regimen. I boken skyller han på FDR för att ha orsakat kriget i Europa och fortsätter med att säga att fascisterna bör stödjas och att USA borde bygga ett internationellt ekonomiskt system efter Nazisternas önskan.

Under 1930-talet kunde Tyskland skapa ett fåtal dominerande industrikarteller, som alla finansierades av Wall Streets bankirer och industrilister, med de lån som tillhandahölls genom Dawes- och Young-planerna. Dessa karteller utgjorde basen och det viktigaste finansiella stödet för Naziregimen. Samarbete mellan den nazityska industrin och den amerikanska industrin och storfinansen fortsatte, i synnerhet med Morgan och Rockefellers intressen, men även med Ford och DuPont. De av Morgan-Rockefellers internationella banker och företag som hade förbindelser med dem ”hade ett intimt samband med tillväxten i den nazistiska industrin.” Rockefellers imperium, Standard Oil, ”gav livsviktig assistans till Nazitysklands förberedelser inför Andra världskriget.” Utöver detta spelade Rockefeller Foundation en avgörande roll inte bara i finansieringen av rasistiska och elitiska rashygieniska rörelser i USA utan även vid införandet av den rashygieniska ideologin i Nazityskland, vilket gjorde det enklare att få till stånd de värderingar som ledde till Förintelsen.

Hjalmar Schacht, ordföranden för Reichsbank under Weimarrepubliken var kvar som ordförande för den tyska centralbanken mellan 1933 och 1939, och var följaktligen en central figur i Nazityskland och en av de pådrivande krafterna bakom Tysklands planer på återindustrialisering, förnyelse och upprustning. Hitler utnämnde Schacht till sin finansminister 1934.

Centralbanker i hela Europa började att köpa naziguld, som smugglades och smältes ned och omstämplades i Schweiz (ungefär som skedde med sovjetiskt guld). Sverige, Spanien, Portugal, Argentina, Turkiet, Frankrike, Storbritannien, Polen, Ungern och USA ”bedrev samtliga handel med nazisterna med guld som överfördes via BIS”. Detta gjordes i ett samarbete mellan centralbankerna eftersom ”BIS ägnade sig åt guld- och valutaöverföringar med Nazityskland genom sitt samarbete med Reichsbank.” Schacht utnyttjade sitt betydande inflytande och ”bidrog till att placera högt uppsatta nazister och utländska medarbetare i BIS styrelse..”

Idag har BIS statlig immunitet, betalar ingen skatt, och har sin egen privata poliskår. BIS består numera av 55 medlemsländer, men den klubb som träffas regelbundet i Basel är en mycket mindre grupp, och även inom den, finns det en hierarki. I en artikel 1983 i Harper’s Magazine kallad Ruling the World of Money; skrev Edward Jay Epstein att där de riktiga affärerna blir gjorda är i ”en slags inre klubb bestående av ett halvdussin eller så mäktigt centralbankschefer som befinner sig mer eller mindre i samma monetära båt.” Edward skrev följande: ”Det främsta värdet, vilket också verkar avgränsa den inre klubben från resten av BIS medlemmarna, är den fasta övertygelsen att centralbanker bör agera oberoende av sina hem regeringar. En annan närbesläktad tro av den inre klubben är att man inte borde lita på politikerna att avgöra ödet för det internationella monetära systemet”

BIS förordningar tjänar bara det enda syftet av att stärka det internationella privata banksystemet, även vid fara för de nationella ekonomierna. IMF och internationella banker som regleras av BIS är ett lag: de internationella bankerna lånar hänsynslöst till låntagarna i de framväxande ekonomierna för att skapa en utländsk valuta skuldkris, IMF anländer som bärare av monetära virus i namnet av en sund penningpolitik, sedan kommer de internationella bankerna som en gam investerare i namnet av ekonomisk räddare för att förvärva nationella banker som anses kapitalt otillräckliga och insolventa av BIS.

Bankelitens organ inom Förenta staternas regering

Den särskilda kommittén för att undersöka skattefria stiftelser och liknande sammanslutningar var en undersökande kommitté av USA: s representanthus mellan 1952 och 1954. Kommittén skapades ursprungligen av House Resolution 561 under 82nd kongressen. Reece-kommittén utredde skattefria stiftelser såsom Rockefeller, Ford, och Carnegie. Kommitténs rapport fann att:

På det internationella fältet har stiftelser, och en sammanlänkning av några av dessa tillsammans med vissa förmedlande organisationer, kraftigt påverkat vår utrikespolitik och utbildningen av allmänheten i internationella frågor. Detta har skett genom omfattande propaganda, genom att tillhandahålla medel åt exekutiva chefer och rådgivare till regeringen, dels genom att kontrollera mycket forskning i detta område och dels genom plånbokens makt. Nettoresultatet av dessa gemensamma insatser har varit att främja ”internationalism” i en specifik mening – en form som riktas mot ”världsregering” och en inskränkning av amerikansk ”nationalism”.

De påpekade att de stora stiftelserna ”aktivt stöttat angrepp på vårt sociala och statliga system och finansierat främjande av socialism och kollektivistiska idéer.” Reece-kommittén förklarade tydligt att CFR, (Council on Foreign Relations), var ”i huvudsak ett organ inom Förenta Staternas regering” och att deras ”publikationer inte är objektiva, utan riktar sig överväldigande åt att främja globaliseringsideologin.”

1959 – Västvärlden i kris av James Warburg publiceras i vilken han förkunnar att ”…en världsordning utan världslag är en anakronism….En värld som inte lyckas etablera lagarnas makt över nationsstaterna kommer inte att existera särskilt länge. Vi lever i en farlig övergångsperiod, från en era av helt suveräna nationsstater, till en era av världsstyre.” James Warburg var en bankman, en medlem i CFR och grundare av United World Federalists. Han är också Paul Warburgs son, en av arkitekterna bakom Centralbanken.

1960 höll Elmo Roper (CFR), finanschef vid Atlantic Union Committee ett tal och skrev en broschyr som båda kallades ”Målet är en global regering”. I sitt upprop för globalt styre sade Roper:

”Det står klart att första steget mot världsstyre inte kan genomföras innan vi har avancerat på de fyra fronterna: den ekonomiska, den militära, den politiska och den sociala.”

George William (Bill) Domhoff är forskare och professor i psykologi och sociologi vid University of California, Santa Cruz. Hans första bok, Vem styr Amerika?, var en kontroversiell bästsäljare på 1960-talet i vilken han hävdade att USA domineras både politiskt och ekonomiskt av en elitistisk ägarklass. I boken undersöker Domhoff var makten ligger i USA. Han definierar 3 indikatorer på makt ’Vem drar nytta’, ’Vem styr’, och ’Vem vinner’ som utgångspunkten för att avgöra vem som har makten. I slutet av kapitel 1, summerar Domhoff i korthet bokens huvudpunkter: ”Genom analyser av medlemskap i olika nätverk visar denna bok att det finns en affärsgemenskap (kapitel 2) som utgör grunden för en social överklass (Kapitel 3). Den sammanflätade affärsgemenskapen och den sociala överklassen har utvecklat ett nätverk för politisk planering (kapitel 4) och ett nätverk för att påverka opinionen (kapitel 5) som ger dem möjlighet att vinna en majoritet av platserna i valprocessen (kapitel 6) och att utforma de riktlinjer som är av intresse för dem inom den federala regeringen (kapitel 7).

I åtgärdsrapporten av den kanadensiska föreningen för Romklubben (Romklubben grundades vid David Rockefellers privata egendom i Bellagio, Italien) (CACOR) 2007 blev det föreslagit att Romklubben borde jobba framåt för ett världssamhälle av en överlägsen typ, rank och status. Som ”skulle göra FN till en central världsregering, som interagerar med nuvarande nationella regeringarna (minus dagens säkerhetsråd).” CFR-medlemmen Fred G. Thompson skrev i rapporten: ”Om vi inte utformar en politik för att hejda, och sedan vända befolkningstillväxten, kommer naturen automatiskt komma med en väldigt straffande lösning. Minskningen av befolkningen per automatik betyder i klartext en minskning av antalet människor genom krig, sjukdomar och svält. Ett möjligt scenario skulle vara införandet av födelsekontroll av en världsregering som besitter förmågan att tillämpa det globalt.”

När Francesco Stipo, direktör för Romklubben i USA, marknadsförde sin bok World Federalist Manifesto: Guide to Political Globalization, vid en National Press Club Luncheon, sa han ”En världsregering är den enda lösningen på världens problem, såsom klimatförändringen och den globala ekonomiska krisen.” Richard Haass, nuvarande ordförande för Council on Foreign Relations, har spunnit vidare på detta tema i sin artikel, State sovereignty must be altered in globalized era, enligt Haass, så måste en världsregering skapas och suveränitet undanröjas för att bekämpa den globala uppvärmningen och terrorism, precis så som Club of Rome har föreslagit. ”Vissa regeringar är beredda att ge upp delar av sin suveränitet för att ta itu med den globala klimatförändringen”, skriver Haass. ”Målet bör vara att omdefiniera suveränitet för en tid präglad av globalisering, att finna en balans mellan en värld med helt suveräna stater och ett internationellt system med antingen en världsregering eller anarki.”


Utövandet av svepande nödsituation-befogenheter begravda inom presidentens beslut direktiv (PDDs), kan låta självutnämnda tjänstemän att upphäva konstitutionen, förklarar undantagstillstånd och skapa en verkställande bransch diktatur som vilar enbart på makten av den amerikanska militären.

”Continuity of Government” (COG) programmet även kallat för projekt 908, sattes igång som svar till 11 september-attackerna 2001. COG var ett hemligt program som skapades på 1980-talet och viktiga spelare i detta programmet inkluderade Dick Cheney, Donald Rumsfeld, CIA, och Iran-kontra-figurer som Oliver North. COG ”tillåter” dem att inte följa konstitutionen, programmet är extrakonstitutionellt, eftersom det skapar en process för att utse en ny amerikansk president under en kris som inte är godkänd någonstans i den amerikanska konstitutionen eller i deras federala lagstiftning. COG är tänkt att användas under kriser som en terroristattack eller när de vill införa Martial law. COG-planerna är också den troliga källan för The Patriot Act som fördes fram genom kongressen fem dagar efter elfte september 2001, och Department of Homeland Securitys Projekt Endgame – en tioårsplan, som inleddes under september 2001 för att expandera fängelseläger till en kostnad av 400 miljoner dollar år 2007 ensamt.

Continuity of Government (COG) är martial law i kraft ända sedan 11 september 2001. Undantagstillståndet (SOE), som förklarades den 11 september 2001 av Bush-administrationen och proklamerades den 14 September 2001 förlängdes upprepade gånger därefter av Bush, senast den 28 augusti, 2008. Under täckmanteln av SOE, har Bush i hemlighet antagit många extrema åtgärder, allt från upphävandet av habeas corpus till förberedelserna inför total martial law i Amerika, allt detta har utförts som en del av de så kallade hemliga ”Continuity of Government” (COG)-procedurerna relaterade till SOE. Undantagstillståndet infördes formellt skriftligt 2001-09-14 överensstämmande med avsnitt 202 (d) i den nationella nödlägen lagen (50 USC). Undantagstillståndet har fortsatt med full kraft och verkan från 11 september 2001 fram till idag.

Mest oroande, tjänstemän i den verkställande branschen under de hemliga bestämmelserna i ett COG regim kan undertrycka och tillskansa sig de lagliga befogenheterna av kongressen och regeringens rättsliga branch (genom vapenmakt vid behov) som ett sätt att garantera ”samarbete” inom ramen för ett ”enhetligt verkställande.”

Tidiga varningar

Woodrow Wilson, var en amerikansk politiker (demokrat) och statsvetare. Han var guvernör i New Jersey 1911 och USA:s president 1913-1921. I ett av hans kampanjtal sa han följande:

Sedan jag gav mig in i politiken har folk oftast berättat sina åsikter för mig i förtroende. Vissa av de främsta männen i handels- och tillverkningssektorn är rädda för någonting. De vet att det finns en makt någonstans som är så välorganiserad, så subtil, så vaksam, så övergripande, så komplett och så genomträngande att det är bäst att de viskar när de fördömer den.

En stor industrination styrs av sitt kreditsystem. Makten över vårt kreditsystem är koncentrerad hos ett fåtal män. Vi har blivit ett av de sämst styrda, ett av de mest kontrollerade och dominerade länderna i världen – inte längre med fria åsikter, inte längre styrt av övertygelse och majoritetsröstning, utan med en regering som styrs av en liten grupp mäktiga mäns åsikter och påtryckningar.” (Woodrow Wilson, The New Freedom, Gray Rabbit Publishing January 29, 2011, Sid. 14,185,201.)

Theodore ”Teddy” Roosevelt, var en amerikansk politiker (republikan) och landets 26:e president 1901–1909. I ett tal vid den progressiva parti konventionen, Chicago , 17 juni 1912, sade han följande:

Politiska partier finns till för att försäkra ansvarsfulla regeringar och för att verkställa folkets vilja. Från dessa stora uppgifter har båda av de gamla partierna vikit sig under. Istället för instrument för att främja den allmänna välfärden har de blivit verktyg för korrupta intressen, som använder dem opartiskt för att tjäna sina själviska syften. Bakom den påstådda regeringen sitter en osynlig regering tronade som inte äger någon lojalitet och erkänner inget ansvar för folket. Att förstöra denna osynliga regering, att upplösa denna ohelig allians mellan korrupta affärer och korrupt politik, är den första uppgiften av statsmannaskapet av denna tiden.” (The Iowa official register for the years 1915-1916, sid.349.)

I en artikel med rubriken ”HYLAN TAR STÄLLNING I NATIONELLA FRÅGOR”, citerar New York Times, i en artikel från 27 mars 1922 (sid. 3), borgmästaren i New York, John Francis Hylan,

’Theodore Roosevelts varning är mycket aktuell idag: den verkliga faran i vår republik är den osynliga regering som sprider ut sig som en slemmig bläckfisk över hela staden, Staten och nationen. Precis som riktiga bläckfiskar arbetar de bakom en ridå de själva har skapat. Den håller i sina långa och kraftfulla tentakler våra ledande befattningshavare, våra lagstiftande organ, våra skolor, våra domstolar, våra dagstidningar och alla myndigheter som har skapats för att skydda allmänheten.

Den vrider sig i mörkrets käftar och kan därigenom bättre greppa regeringstyglarna, säkerställa att lagstiftning som gynnar korrupta affärsverksamheter genomdrivs, ostraffat bryta mot lagen, kväva pressen och nå in i domstolarna. För att övergå från att endast generalisera, låt mig säga att denna bläckfisks huvud är Rockefeller-Standard Oils intressen och en liten grupp av mäktiga banker som normalt kallas för internationella bankirer.

’Detta lilla kotteri av mäktiga internationella bankirer styr så gott som hela USAs regering i sina egna själviska syften. De kontrollerar i praktiken båda partierna, skriver politiska plattformar, använder ledande män i privata organisationer och tar till varje trick för att nominera endast sådana kandidater till höga offentliga ämbeten som kan kontrolleras av korrupta storföretags befallningar. De blundar för centraliseringen av regeringsmakten, i teorin att en liten grupp av särskilt utvalda och hemligen kontrollerade individer vid makten lättare kan hanteras än en stor grupp bland vilka det med största säkerhet kommer att finnas män som månar om statens bästa.

’Dessa internationella bankirer och Rockefeller-Standard Oils intressen kontrollerar en majoritet av landets tidningar och tidskrifter. De använder spalterna i dessa tidningar för att tvinga till underkastelse eller driva ut ur de offentliga ämbetena dem som vägrar att lyda befallningarna från de mäktiga och korrupta kotterierna som utgör den osynliga regeringen”.

2007 kastade en BBC Radio 4 undersökning nytt ljus över en viktig fråga som har ägnats liten historisk uppmärksamhet, konspirationen av en grupp inflytelserika hemliga agenter (powerbrokers), ledd av Prescott Bush, för att störta FDR och genomföra en fascistisk diktatur i USA baserat runt ideologin av Mussolini och Hitler.

År 1933 blev den högt dekorerade Amerikanska Generalen Smedley Butler (två Congressional Medals of Honor) kontaktad av en rik och hemlighetsfull grupp industrimän och bankirer, inklusive Prescott Bush, som bad honom att befalla en 500.000 stark skurkarmé av veteraner som skulle hjälpa iscensätta en kupp för att störta dåvarande president Franklin Delano Roosevelt. De sammansvurna var verksamma inom ramen för en frontgrupp som kallades American Liberty League, som omfattade många familjer som fortfarande är välkända namn i dag, inklusive Heinz, Colgate, Birds Eye och General Motors. De berättade för Butler att det amerikanska folket skulle acceptera den nya regeringen eftersom de kontrollerade alla nyhetstidningar. Butler spelade med gänget för att avgöra vilka som var inblandade men senare blåste han i visselpipan och identifierade huvudmännen i ett vittnesmål till kommittén för oamerikansk verksamhet.

1935 talade Smedley D Butler dessa orden:

Jag tillbringade 33 år och 4 månader i aktiv tjänst som medlem av en av vårt lands mobilaste militära enheter – marinkåren. Jag tjänstgjorde i alla officersgrader från 2:e-löjtnant till generalmajor. Merparten av den tiden fungerade jag som ’societetsmuskel’ för storfinansen, Wall Street och bankerna. Kort sagt, jag var kapitalismens torped… Jag såg till att säkra Mexiko, speciellt Tampico, för amerikanska oljeintressen 1914. Jag bidrog till att Haiti och Kuba blev bekväma platser för National City Bank att plocka profiter från… Jag medverkade till att rensa upp i Nicaragua för bankfirman Brown Brothers 1909-12. 1916 förde jag ’ljuset’ till Dominikanska Republiken för amerikanska sockerexploatörers räkning. 1903 deltog jag i ’högervridningen’ av Honduras för att tillfredsställa amerikanska fruktbolag. Kort sagt var jag en utpressare, en gangster för kapitalismen.”

År 1936 skrev den amerikanske ambassadören i Tyskland, William Dodd, ett brev till president Roosevelt där han förklarade,

En klick av amerikanska industrimän är fast bestämda över att få en fascistisk stat att ersätta vår demokratiska regering och har ett nära samarbete med den fascistiska regimen i Tyskland och Italien. Jag har haft många tillfällen i min tjänst i Berlin att bevittna hur nära vissa av våra amerikanska härskande familjer är den nazistiska regimen…. En framstående direktör av ett av de största företagen, berättade rakt upp och ner att han var redo att vidta konkreta åtgärder för att frambringa fascismen i Amerika om president Roosevelt fortsatte sin progressiva politik. Vissa Amerikanska industrimän hade mycket att göra med att föra fascistiska regimer till stånd i både Tyskland och Italien. De gav bistånd för att hjälpa fascismen ockupera maktens säte, och de hjälper till att se till så att de håller sig där. Propagandister för fascistiska grupper försöker avvisa den fascistiska skrämman. Vi bör vara medvetna om symptomerna. När industrimän ignorerar lagar designade för social och ekonomisk utveckling kommer de att försöka använda sig av en fascistisk stat när institutionerna i vår regering tvinga dem att följa bestämmelserna.” (George Seldes, Facts and Fascism, Progressive Press, Juli 4, 2009, Sid.122.)

Leroy Fletcher Prouty , Col. Prouty spenderade nio av de 23 åren av sin militära bana i Pentagon (1955-1964): två år med försvarsministern, två år med generalstabscheferna och fem år vid flygvapnets högkvarter. 1955 utnämndes han till den förste samordningsofficeren mellan CIA och flygvapnet för hemliga operationer i enlighet med nationella säkerhetsrådets direktiv 5412. Han var briefingofficer för försvarsministern (1960-1961) och för ordföranden i generalstaben.

Händelser av världshistorisk betydelse planeras och organiseras av ett elitistiskt kotteri som består av mycket mäktiga människor som inte tillhör bara en nation, en etnisk grupp eller en viktig affärsgrupp. De är en makt i sig själva som andra jobbar för. Inte heller har denna maktelit uppstått på senare tid. Dess rötter går långt tillbaka i tiden” (L. Fletcher Prouty, JFK: The CIA, Vietnam, and the Plot to Assassinate John F. Kennedy, Skyhorse Publishing, April 1, 2011, Sid.334.)


Curtis Bean Dall (24 oktober 1896-1828 juni 1991) var en börsmäklare, bankman, investerare, vice presidentkandidat, och en FDR insider. 1968, skrev Curtis B. Dall, en bok där han berättade om sina erfarenhet med Roosevelt-familjen och hur han hade upptäckt att en elit hungrig efter politisk makt styrde landet från bakom scenerna:

Under en lång tid trodde jag att FDR hade utvecklat många egna tankar och idéer som var till nytta för detta land, USA. Men, det gjorde han inte. De flesta av hans tankar, hans politiska ”ammunition”, så att säga, hade noggrant tagits fram åt honom i förväg av CFRs världsomfattande pengar grupp. Briljant och med stor iver, som en fin artilleripjäs smällde han av den förberedda ”ammunitionen” mot ett intet ont anande mål, det amerikanska folket – vilket gjorde att han kunde behålla sitt stöd på den internationella politiska arenan. Kanske kopierade han Woodrow Wilson i för utsträckning på så sätt att att han så lätt föll för den världsomfattande pengar grupp interventionen och bluffen med Förenta Nationerna. Min känsla är att han accepterade detta stöd bara som ett praktiskt medel för att uppnå mer personlig och politisk makt för sig själv.

Det var inte lätt för mig att komma till insikten att Eleanor Roosevelt, som jag stod väldigt nära under ett antal år, medvetet kunde spela en ledande roll i teamet av internationalister vid FN. FN är egentligen inget annat än en omfattande internationell bankmekanism som smidigt inrättades för att leverera finansiell och ekonomisk vinst till en liten grupp mäktiga ”Världsordnings”-revolutionärer som var makt- och vinsthungriga. De verkliga målen för ”Världsordnings” regeringsledare och deras ständigt närvarande bankirer är naturligtvis mycket försåtliga. Genom skapandet och upprättandet av den privatägda Centralbanken har de har nu fått full kontroll över penga- och kreditapparaten i Förenta Staterna..” (F.D.R. – My Exploited Father-in-Law, 1968.)

Vi kan allt tydligare se parallellerna till Romarriket där man sade ”Alla vägar bär till Rom”; vi kan idag allt tydligare se att alla vägar bär till Federal Reserves banknätverk och Förenta Nationerna.”

Den verkliga maktens centrum är svår att hitta, och detta är avsiktligt. Motståndarnas vrede mot ett visst program eller en viss insats slungas ofta mot någon instans, men de verkliga maktfaktorerna i världen sitter tryggt i sina skyskrapor och delar upp krigs- och fredsbytena mellan varandra, på samma sätt som de feodala härskarna i det Tysk-romerska riket och som andra feodala härskare under de senaste tusen åren. Det enda som har ändrats är raffinemanget och tekniken.

Vissa nationer har mer makt än andra, eller som Orwell skrev, ”Alla är jämlika men vissa är mer jämlika än andra”. De som betalar mer pengar har mer inflytande än dem som tar emot. Men doktrinen ”omfördelning av tillgångar” som hyllades av Marx och Lenin fortsätter att vara den mest effektiva metoden för att lura in marionettstater i maktnätet. Lättillgänglig kredit och lån utan ränta från Världsbanken, IMF, US-AID och andra organisationer som delar ut pengar fortsätter att lura in nationella ledare i en fälla de inte kan ta sig ur.

När de väl har svalt betet upptäcker de kroken. Och då är det för sent. De erbjuds därför ”incitamenten” för att inte bekämpa systemet. Ibland är dessa incitamenten i form av mer hjälp till nationen, och ibland är de i form av ett privat bankkonto på en avlägsen plats. Den lokala polisens korruption är bara ett mikrokosmos av den korruption som uppvisas bland nationella ledare som, efter att ha försökt komma till makten, har upptäckt att de istället för makt befinner sig i en position som hallickar som säljer sin nation som en prostituerad och skapar personliga säkerhetsskärmar för sig själva och sina familjer, om de kan. Vissa lyckas, andra inte. Den nya världsordningen maler oupphörligt vidare, krossar några, ignorerar att vissa lyckas fly, men leder varje år till en allt större centralisering av makten.

 

Läs del ett här

 

Forskningsrelaterade länkar

Wall Street, Banks, and American Foreign Policy
The Rise of American Fascism
Global Tyranny…Step by Step: The United Nations and the Emerging New World Order
Global Power and Global Government: Evolution and Revolution of the Central Banking System
Origins of the American Empire: Revolution, World Wars and World Order
The history, organization and controlling interests behind the Federal Reserve
Federal Reserve Directors: A Study of Corporate and Banking Influence
The rich and the super-rich: A Study in the Power of Money Today
Former Nazi Bank To Rule The Global Economy
Det Angloamerikanska imperiet har förklarat krig mot mänskligheten
Hur oligarkerna blåser massorna
USA: En ledande terroriststat