Eftersom kretsen av dem som bestämmer är inskränkt, och eftersom medlen för beslutsfattning är centraliserade och konsekvenserna av besluten blir enorma, så vilar utkomsten av stora händelser ofta på beslut av bestämbara cirklar. Denna stora och mäktiga kraft – USAs samlade rikedomar – har tagit över alla funktioner från regeringen, kongressen, utgivningen av pengar, bankväsendet samt armén och flottan för att ha ett gäng legosoldater som lyder deras order och skyddar deras stulna förmögenhet.

I ett brev till alla statsguvernörer gällande en enhetlig lag om markvård (26 februari 1937) erkände president Franklin Delano Roosevelt att demokratin inte fungerade och att USA höll på att förvandlas till en fasciststat:

Olyckliga händelser utomlands har på nytt lärt oss två enkla sanningar om ett demokratiskt folks frihet. Den första sanningen är att friheten i en demokrati inte är säker om folket tolererar ökningen av den privata makten tills den når en punkt när den blir starkare än själva den demokratiska Staten. Detta är kärnan i fascismen – ägande av makten av en individ, en grupp eller någon annan kontrollerande privat enhet.

Den andra sanningen är att friheten i en demokrati inte är säker om dess affärssystem inte tillhandahåller sysselsättning och producerar och distribuerar varor på ett sätt som gör att en acceptabel levnadsstandard kan bibehållas. Båda lektionerna stämmer in på oss här hemma. I dagens samhälle växer koncentrationen av privat makt utan tidigare historisk motsvarighet”

Statistik. För att bevisa sin tes att den dåvarande koncentrationen av ekonomisk makt var utan tidigare motstycke citerade presidenten känd statistik från the Bureau of Internal Revenue: 1) 0,1% av USAs företag äger 52% av alla företagstillgångar, har 50% av alla företagsinkomster, knappt 5% av USAs företag äger 87% av alla tillgångar och mindre än 4% av alla tillverkningsföretag står för 84% av alla nettovinster; 2) redan 1929 fick 0,3% av befolkningen 78% av utdelningen och 3) 1936 gick 33% av alla arv till 4% av alla arvingar.

Other People’s Money and How the Bankers Use It, är en samling av uppsatser skrivna av Louis Brandeis som publicerades i bokform år 1914. Boken angrep användningen av investeringsfonder för att främja konsolideringen av olika industrier under kontroll av ett fåtal företag, vilket enligt Brandeis var ett sätt att förhindra konkurrens. Brandeis kritiserade skarpt investeringsbanker som kontrollerade stora summor pengar deponerade i deras banker av medelklassen. Cheferna för dessa banker, påpekade Brandeis, satt rutinmässigt i styrelserna för järnvägsbolag och stora tillverkningsindustrier av olika produkter, och de riktade rutinmässigt sina bankers resurser åt att gynna sina egna företag. Dessa företag försökte i sin tur att behålla kontrollen över sina industrier genom att krossa små företag genom att bestraffa innovatörer som utvecklat bättre produkter för att konkurrera mot dem.

Brandeis stödde sina anklagelser med en diskussion om de faktiska dollarbeloppen – miljontals dollar – som kontrolleras av specifika banker, industrier och industriföretag såsom JP Morgan. Han noterade att dessa intressen nyligen vinnlagt en betydligt större andel av amerikanska tillgångar än vad tidigare företag någonsin haft. Han citerade ofta vittnesmål frambringade av kongressens undersökning som utförts av Pujo-kommittén, uppkallad efter Louisiana representanten Arsène Pujo, för att undersöka egennyttiga och monopolistiska affärshandlingar. Boken fick stor publicitet, och hyllades i stor utsträckning av juridiska akademiker. Uppmärksamhet av boken förstärktes av Brandeis nominering till högsta domstolen i USA 1916.

bankelitens

När Centralbankssystemet påtvingades en intet ont anande amerikansk allmänhet var det med absoluta garantier om att det var slut på konjunkturcykler med kraftiga svängningar. Männen som bakom kulisserna utövade påtryckningar till förmån för centralbankskonceptet å de internationella bankirerna vägnar lovade uppriktigt att från och med nu skulle det bara finnas stabil tillväxt och evigt välstånd. Kongressledamoten Charles A. Lindberg Sr. förkunnade något som skulle visa sig vara korrekt:

”Från och med nu kommer depressioner att skapas på vetenskaplig väg.”

De internationella bankirerna hade utarbetat hur en centralbank skulle användas för att skapa perioder av alternerande inflation och deflation, och därigenom grundligt lura allmänheten på enorma vinster.

Efter att ha skapat Centralbanken som ett verktyg för att konsolidera och kontrollera tillgångar var de internationella bankirerna nu redo att göra ett stort klipp. Mellan 1923 och 1929 ökade (inflaterade) Centralbanken penningmängden med sextiotvå procent. En stor del av dessa nya pengar användes för att trissa upp priserna på aktiemarknaden till svindlande höjder.

Samtidigt som enorma mängder krediter gjordes tillgängliga började massmedia att haussa upp historie