””Livet i gamla världen”” av Fredrika Bremer –– bland annat innehållande en skildring av hennes tvååriga vistelse i Grekland – utkom i början av 1860-talet och betraktas fortfarande som en insiktsfull skildring av livet i dåtidens Grekland. Den här söndagen tänkte jag att vi bygger vidare på traditionen med ännu en världsvan svenska som informerar och lyfter fram intressanta frågeställningar om situationen i dagens Grekland. Anette Nordgren har förutom i Sverige, bott åtskilliga år i New York. Där fann hon lugnet undan stadens stress högst uppe i ett av World Trade Centers tvillingtorn. Idag bor hon sedan 25 år tillbaka i Aten, Grekland, där hon bland annat undervisar i svenska för Kapodistriauniversitetet och Svenska Skolföreningen. Lugnet undan krisens stressfaktorer finner hon numera i sommarhuset uppe i bergen. Jag träffade Anette för intervju en tisdagseftermiddag på Skandinaviska Kyrkans kafé i Aten.

Anser du dig ha god uppfattning om hur det grekiska samhället fungerar, samt hur människor i allmänhet har det?

Ja, det tycker jag. För det första är jag gift med en grek och bor i en grekisk familj. Jag talar grekiska, läser tidningar, tittar på TV och har grekiska vänner, så det tycker jag nog. Jag känner mig absolut delaktig i det grekiska samhället.

Ungefär när och hur blev du först varse om att Grekland befann sig i ekonomisk kris? Hade du någon föraning om att detta skulle hända?

Ända sedan jag kom hit 1987 har man förstått att ekonomin inte varit vidare bra i Grekland. Vi var ju helt klart fattigare, med Drachmer och lägre löner än resten av Europa. Sen kom det ju plötsligt ett uppsving, när vi fick Euron. Då blev det snabbt väldigt mycket bättre. Lönerna höjdes och vi skulle ha Olympiad. Allting blev positivare och man kände en starkare koppling till Europa. Men det kändes aldrig på riktigt. Det kändes lite farligt hela tiden, särskilt det där med Olympiaden. Det talades hela tiden om hur mycket det skulle kosta. Hur skulle vi klara detta som redan hade så svag ekonomi?

Att krisen var ett faktum blev man officiellt varse om strax innan förra valet, under våren 2009. Då började man prata på TV och i tidningar om hur illa det var och Papandreou lovade att vi visst har pengar och att allt kommer att lösa sig. Media tror jag på sätt och vis har piskat upp situationen. De har skrämt upp oss och man vet ju inte riktigt hur mycket som egentligen är sanning.

Följer du svensk mediarapportering angående krisen? Om ja, kan du nämna vilka kanaler? Vad anser du i så fall om innehållet och slutsatserna i denna rapportering?

Jo, jag följer med. Fast bara de senaste åren, tack vare internet. DN läser jag och lyssnar mycket på Sveriges Radio, bland annat P1 Morgon och Godmorgon Världen på söndagsmorgnarna. Jag tittar ibland på SVT:s Rapport och Aktuellt. DN har jag blivit väldigt besviken på ibland. De har ofta kommit med felaktiga uppgifter. Under en period för 2-3 år sedan var det en Greklandsexpert på DN som inte var värd namnet, för han hade fel i nästan allt han sa. Vi hade ju ”så höga pensioner, höga löner och så många bidrag och vi betalade minsann ingen skatt”. Allt var draget över en kam. Så jag tycker varken att innehållet eller slutsatserna har varit särskilt bra. Men det har faktiskt blivit något bättre, tycker jag. Kanske journalisterna har börjat prata med folk och fått en bättre bild av situationen. I början var rapporteringen minst sagt fruktansvärd.

Kan du nämna fler konkreta exempel på felaktigheter i rapporteringen?

Ja, det är just detta med pensionsåldern. ”Greker går i pension vid 50-årsåldern”. Men, det är ju bara en viss grupp och en viss försäkringskassa som gör det. Det gjorde ju knappast alla. Och sen var det ju ”alla bidrag vi hade”, men det var ju inte särskilt många som hade bidragen. Det var även tal om vår pensionsnivå – att vi hade så höga pensioner, men 75% av pensionärerna i Grekland har ju under 500 Euro i månaden och har haft det sedan länge. Det är ca 10 procent som har över 2000 Euro och ca 15 procent som har 1000-2000 Euro i månaden. Så det är ju betydligt lägre än i andra länder.

Och sen var det ju påståendena om att vi inte betalar fastighetsskatt. Och det störde mig också väldigt, för det gör vi ju visst. Just nu tror jag att vi betalar runt 6 olika fastighetsskatter. Men även innan krisen hade vi fastighetsskatt, för det kom ju på varenda elräkning. Löntagare och pensionärer betalar skatt – det kommer de knappast undan. Det dras ju direkt på lönen eller pensionen. Det var en så svartvit bild som presenterades.

Hur är det att leva mitt i en ekonomisk kris och hur märker man av den? Har ditt liv förändrats, eller andra människors i din omgivning?

Det är klart att man märker krisen. Livet förändras för de allra flesta, inte minst med alla lönesänkningar. I min familj har vi gått ner i köpkraft med ungefär 50%. Min man som är statsanställd lärare har gått ner ungefär 30% i lön, samtidigt som priserna har ökat. Han får inte heller semesterersättning som han brukade. Semesterersättningen kallades internationellt för den fjortonde lönen, men är egentligen inget annat än just semesterersättning. ”Den fjortonde lönen” är bara en dum benämning. Att gå ner i köpkraft med 50% är ganska mycket så det har absolut påverkat oss. Handla mat kan vi förstås fortfarande, men man tänker extra noga innan man köper något eller åker på semester, elle