Man börjar känna sig hotad till livet av mobilindustrin och deras lobbyister
Varför dessa ständiga skriverier om att de elöverkänslighet är psykiskt. Lena Hillert säger i Daniel Olssons artikel i GP att man gör den elöverkänsliga en otjänst om man elsanerar bostaden. Hillert har inte botat en enda elöverkänslig med KBT och alla de där elöverkänsliga hon påstår är testade och inte kunnat se ett samband, var finns dom?
”Forskare: Riskerar att göra en otjänst”
Lena Hillert, docent vid Karolinska institutet, säger: ”Att låta kommunen bekosta elfria boenden kan göra elöverkänsliga en otjänst. – Vi riskerar bidra till dessa människors isolering”. Påståendet är ett översitteri mot dem som har lång erfarenhet av strålskadan elöverkänslighet. En läkare som utnyttjar massmedia för att misstroendeförklara personer som strålskadas av mobilindustrins miljöfarliga verksamhet, måste själv ifrågasättas i sin läkarroll.
Så här säger Socialstyrelsen:
”Elkänsliga personer upplever symtom som rodnad, stickande känsla i huden, yrsel och trötthet. I dag finns inte något vetenskapligt underlag som styrker ett orsakssamband mellan dessa symtom och elektromagnetiska fält.”
Tidningsartikeln citerar bara en liten del av vad som står på Socialstyrelsens sida. Längre ner kan man läsa följande: ”Samtidigt råder det inget tvivel om att det finns personer som har svåra besvär och lider i närheten av elektrisk utrustning”.
Hela granskningen
Daniel Olsson har i flera artiklar angripet en stor grupp funktionshindrade. Syftet att ge sig på just denna grupp som skadas av mobilindustrins miljöfarliga verksamhet är obegriplig, om man inte är en lobbyist för mobilindustrin förstås? Vilket jag misstänker. Av den kunskap jag fått under tjugo år jag varit engagerad i denna fråga har jag kunnat konstatera att lobbyistverksamheten för mobilindustrin genomsyrar hela samhället.
En enda patient i specialrummet. I denna artikel hade det varit på sin plats att Daniel Olsson grävt vidare och undersöka varför en enda elöverkänslig fått vistas i rummet. Svaret hade varit att läkare inte får dokumentera elöverkänslighet eftersom de saknar en diagnoskod, därför vägras ofta elöverkänsliga att få nyttja de elsanerade rummet på sjukhusen. Jag har själv råkat ut för det flera gånger, vilket betyder att jag inte kan uppsöka sjukhuset för behövliga undersökningar och läkarvård, vilket är ett brott mot Hälso- och sjukvårdslagen. Sjukhusvården är inte tillgänglig för elöverkänsliga personer, även om det finns elsanerade rum på lasaretten.
Kommunen flyttade hela huset. Det som Daniel Olsson skriver i denna artikel är inte sant. Enligt uppgifter från en person som känner till ärendet så flyttade kommunen huset p g a att kommunen behövde marken.
Skattemiljoner till elsanering. Man bör ju jämföra alla andra skattemiljoner som kastas i sjön om det är det Daniel Olsson menar. Det är på sin plats att upplysa om att de flesta elöverkänsliga bekostar elsanering av sina bostäder själva för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt.
En person som flyttade till en lägenhet som ej var elsanerad och hade hög strålning från omgivande sändare blev dramatiskt sämre. Efter 1,5 månader var personen så nedgången av den dåliga elmiljön, att när han skulle nyttja den dator han tidigare kunnat använda korta stunder, nu plötsligt blev blind på ett öga efter en kort stund framför datorn. Han bor nu i en husvagn i skogen för att vila upp sig, synen har kommit tillbaka, men så fort han nu utsätter sig för hög strålning från sändare blir han nästan blind på ögat. Detta är bara ETT exempel på att man riskerar allvarligt försämra hälsan om man utsätter sig för strålning man inte tål oavsett vad denna Lena Hillert påstår. Jag anser att Lena Hillert tar på sig ett stort ansvar som läkare och bryter mot Hälso- och sjukvårdslagen men också mot läkarnas etiska regler, att så respektlöst förneka vuxna personers erfarenhet.
Lena Hillert, som ser sig själv som forskare och säger sig ha arbetat kliniskt med elöverkänsliga personer under många år, påstår att elsanering snarare riskerar stjälpa snarare än hjälpa personer i en svår situation. Uttalandet visar att Lena Hillert inte kan ha träffat många elöverkänsliga personer.
Det är vuxna personer, oftast högutbildade som råkat illa ut av dessa handikappande strålskador som det är frågan om. Hillert känner heller uppenbarligen inte till att man kan bli svårt elöverkänslig på några timmar av exempelvis en mobiltelefon om man nyttjar den för mycket och att strålningsmiljön är hög i personens livsmiljö. Det har hänt flera gånger och de drabbade tvingas fly bort från strålmiljön eftersom symtomen varit mycket svårartade med kramper och andningsbesvär då nervsystemet uppenbarligen drabbats av skadan.
Att påstå att elsanering leder till ett slags Moment 22 där den drabbade målar in sig i ett hörn, som Hillert säger visar ytterligare att hon inte vet speciellt mycket om elöverkänslighet. Jag ifrågasätter hennes kompetens. Blir man tillräckligt sjuk av strålningen i miljön då undviker man dessa miljöer för att inte bli än mer skadad, vilket man bevisligen blir. Det finns stor erfarenhet av detta i verkligheten bland de elöverkänsliga.
Jag är helt säker på att en pollenallergiker inte skulle sätta sig under en björk under pollensäsongen utan sin medicin. Eller att en pälsdjursallergiker skulle umgås med en katt utan sin medicin och då är dessa allergiframkallande faktorer helt naturliga i vår livsmiljö. Naturlig är definitivt inte den tekniska strålningen som mobiltelefonin sprider i vår livsmiljö. Den är helt främmande för allt biologiskt liv och liknar inte alls naturlig strålning. Dessutom är den tekniska strålningen flera miljarder gånger högre än bakgrundsstrålningen.
Man är ingen överlevare om man inte skyddar sitt liv och hälsa. Man bedöms psykiskt sjuk om man inte skyddar sitt eget liv. Finner man en lösning som får en att må bättre då väljer man den, dum vore man ju annars. Att elöverkänsliga känner av den trådlösa strålningen som sprids från sändare har både försvaret och operatörerna fått vetskap om. När försvaret bjuder in främmande makt att träna flygövningar med drönare då känner de elöverkänsliga av detta oberoende av varandra, vilket har gjort att försvaret inte kunnat hålla dessa flygövningar hemliga för folket.
Hillert säger: ”Det riskerar leda till att man undviker allt fler vardagsmiljöer, att man blir begränsad och funktionellt handikappad i sitt vardagsliv. I de värsta fallen kan man inte delta i vanligt liv med familj, vänner och barn”. Och vem väljer detta frivilligt? Fråga en pollenallergiker vad den personen tycker om sin begränsning. Varför skulle det vara annorlunda för en elöverkänslig person, som inte ens har en medicin att ta till.
Hillert menar att kommuner i vissa lägen kan finansiera elsanering, men det måste ske efter noga övervägande och transparent. Varför nämner inte Hillert Boverket som har konstaterat i en undersökning att elsanering förbättra den elöverkänsligas hälsa?
”Om man ska göra den här typen av insatser så ska man vara öppen med att det görs av pragmatiska skäl i en desperat situation, inte för att det finns vetenskapligt stöd och bevisad positiv effekt. Placeboeffekterna är starka. Transparensen är viktigt både för den drabbade personen och för att inte övrig allmänhet ska uppfatta det som att de är utsatta för någonting farligt”
Vad jag förstår på Lena Hillerts uttalande här, är det huvudsakliga och bakomliggande syftet, att neka elöverkänsliga en bra boendemiljö, att man inte skall skrämma folk att mobilstrålningen är farlig. Är det, det enda skälet? Erkänner man att elöverkänslighet finns då skrämmer man övriga befolkningen? Uttalande gör också att man ifrågasätter Hillerts kompetens som forskare, eftersom att neka elöverkänsliga en bra boendemiljö inte grundar sig på vetenskaplig och beprövad erfarenhet.
Som forskare hade Hillert kunnat konstatera att metodiken i de provokationsstudier hon hänvisar till, inte är vetenskaplig då den är full av felkällor som man inte åtgärdat. Den senaste rapporten, som jag känner till, nyttjar inte ens elöverkänsliga som testpersoner, trots att de påstår att de testat elöverkänsliga personer. Vidare har de inte dokumenterat bakgrundsstrålningen från 0 Hz till minst 300 GHz både före under och efter test.
Hillert betonar att: ”få ifrågasätter att de elöverkänsliga mår dåligt”, och jag undrar, varför skulle de göra det? Är inte vuxna personer kapabla till att begripa vad som utlöser ohälsan? Socialstyrelsen skriver ju följande: ”Samtidigt råder det inget tvivel om att det finns personer som har svåra besvär och lider i närheten av elektrisk utrustning”.
Det är ett översitteri av en läkare att uttrycka sig så respektlös för en stor grupp personer som säger att de mår dåligt av strålningen från de trådlösa produkterna och sändarna. Det är oförskämt att ifrågasätta personer som blir sjuka av något de själva fått erfarenhet av. Är Sverige det enda land i västvärlden vars läkare struntar i sina patienter och struntar i att dokumentera miljöskador på befolkningen?
Hillert påstår att de har testat tusentals personer utan att finna något påvisat samband mellan exponering för elektromagnetiska fält och besvär. Märkligt tycker jag, jag måste ifrågasätta om det är elöverkänsliga personer de testat? Som jag tidigare nämnde kan elöverkänsliga oberoende av varandra känna av när strålningen ökar i livsmiljön. Vilket också kan dokumenteras med mätinstrument.
Vad ska man då göra?
Hillert säger att kognitiv terapi hjälper istället för att isolera sig. Detta uttalande bekräftar att Hillert inte träffat många elöverkänsliga personer. Att tvinga en person att utsätta sig för mer strålningen än vad personen tål kan leda till en katastrof för den drabbade då skadan allvarligt kan förvärras och patienten blir än mer sjuk av strålningen.
De som levt länge med elöverkänslighet och fått en lång och beprövad erfarenhet, varnar med det bestämdaste att påtvinga en person att utsätta sig för strålning som personen inte tål. Det är att ta på sig ett stort ansvar att leka med en persons hälsa och liv. Jag anser att Lena Hillert i sina uttalande om elöverkänslighet i denna artikel visar på en nonchalans och respektlöshet mot patienter som skadats av mobilindustrins miljöfarliga verksamhet. Det är inte Hillerts uppdrag som läkare att i massmedia misstroendeförklara personer som nu skadas av den trådlösa teknikens strålning.
Jag har aldrig träffat någon som blivit testad. Jag har själv erbjudit mig (inte till Hillert) med de är tydligen inte intresserade av en elöverkänslig som testperson. Jag begriper mig dock inte på en överläkare som går ut och ljuger i massmedia för att skydda industrin. Hon bryter mot Hälso- och sjukvårdslagen och läkarnas etiska regler. Personer som har ett ansvar både läkare och tjänstemän inom myndigheterna tycks ha förlorat all etik och moral under trycket av mobilindustrin och Ericsson?
Som utvecklingen är i Sverige idag börjar man känna sig hotad till livet. Elöverkänsliga har ett svagt samhälleligt skydd. Läkarna tycks inte vågar ta emot oss som sin patient. Man undrar blir de hotade av mobilindustrin, socialstyrelsen eller regeringen? Läkare som inte tar emot elöverkänsliga patienter diskriminerar en viss patientgrupp och bryter mot Häls- och sjukvårdslagen. Vad jag förstår driver mobilindustrin på för att få tyst på dem som strålskadats av den trådlösa tekniken?
Av: Solveig Silverin, miljöingenjör
Källa: solveig21.mpbloggar.se
