Med all rätt har den alarmerande situationen i Libyen under senare tid kommit alltmer i blickpunkten. Det kan då vara motiverat och faktiskt självklart att blicka tillbaka några år och minnas hur det såg ut i det landet för några år sedan innan demonisterna förstörde Libyen.

Innan Libyen blev våldtaget år 2011 hade landet Afrikas högsta levnadsstandard där invånarna hade förmåner som;

  1. Gratis el
  2. Ingen ränta på statliga lån
  3. Bostad åt alla var en självklarhet
  4. Nygifta erhöll av staten 50 000 USD i starthjälp
  5. Utbildning och läkarvård var kostnadsfria, osv.

Oljemiljarderna återinvesterades i stor utsträckning i bl. a. bevattningsanläggningar samtidigt som staten guldreserv växte stadigt. Men samtidigt fanns det grupper i det mångetniska samhället som var mottagliga för utländsk destruktiv propaganda som syftade till att omstörta regimen och skapa något nytt. Och eftersom man knappast skulle kunna åstadkomma ett bättre samhälle, så kom inriktningen att bli en demonisering, en inriktning mot en katastrof. Det gällde bara att utmåla landets statschef som diktator, hålla tyst om alla medborgerliga förmåner och istället uppvisa landets fängelser som den mest representativa bilden av landet.

Men nu var det vår och 2011, den Arabiska våren hade slagit till och allt skulle förändras till den bättre – eller. Ropen på en gyllene vår kom knappast spontant och det fanns en djävulsk baktanke dold i de vackra fraserna.  Mönstret kom nämligen att följa den israeliska Yinon-planen från 1992 men även ”Clean Breake” dokumentet som båda förordade en splittring och ett sönderfall av Israels grannstater.

Det fanns också en annan viktig faktor som fick onda andar att vakna till liv. Hillary Clinton fick i tid före den NATO-ledda invasionen ett mejl som berättade att, ” Gaddaffi´s goverment holds 143 ton of gold and the similar ammount in silver”. Denna guldreserv var avsedd som ett underlag för en guldbaserad Dinar, som vid oljehandel skulle ersätta den nyckfulla dollarn. Genom att andra arabländer också kunde ansluta sig till denna Dinar skulle dollarns ställning försvagas, och detta kunde inte Wall Street tolerera. När kunskapen om den stora guldreserven nådde Washington, började saker att hända.

Men för att saker skulle kunna hända behövde man påtagliga bevis på att något fruktansvärt höll på att hända i Libyen. I västerländska medier gavs då en tydlig bild av enorma blodbad då regimens trupper och även dess flygvapen hade från luften skjutit på allt som rörde sig. Den bilden hade man fått från Al-Jazeera vars ägare, härskaren av Bahrein, hade Muammar al-Ghaddafi som prioriterat hatobjekt – men bilden har aldrig kunnat bekräftas.

Den 1 mars 2011 hade USA,s försvarsminister Robert Gates och chefen för ” Joint Chiefs of Staff”, en presskonferens i Pentagon. En reporter ställde då frågan, ” Har ni något tydligt bevis på att regimen besköt demonstranterna från luften? Det har rapporterats att så har skett, men har ni några klara och bekräftade bevis på att det stämmer? Gates svarade: ” Vi har sett det i tidningarna men vi har ingen bekräftelse på att så har skett.” Och amiral Mullen tillade,” det är riktigt, vi har ingen bekräftelse överhuvudtaget”.1

Någon saklig grund för godkännande av ett ingripande i Libyen fanns alltså inte.  Ändå kunde FN,s säkerhetsråd, tack vare intensiv lobbying från USA, Storbritannien och Frankrike den 17 mars få igenom resolution 1973, som gav dessa länder fullmakt att militärt ingripa i Libyen, åberopande doctrinen, ” Responsibility to protect”. Den genomdrevs alltså av de stater som med friskt mot hade tagit livet av hundratusentals människor i bl. a. Irak. Kruxet var bara att den genomdrevs på ett lagstridigt sätt.  Säkerhetsrådets paragraf 41 och 42 föreskriver nämligen att militära tvångsåtgärder kan komma i fråga först när man kan påvisa att ” alla fredliga medel för att bilägga konflikten har misslyckats”2. De åtgärderna vidtog man aldrig.  Man handlade alltså i strid med folkrätten.

Två timmar efter det att det olycksaliga beslutet fattats i New York skickade Frankrikes president, Sarkozy, iväg de första stridsplanen mot Tripoli. Sedan dröjde det inte länge förrän Sverige ville visa sitt mod från fornstora dagar genom att deltaga i dödsdansen som officiellt benämndes,” fredframtvigande”. Alla partier utom Sverige Demokraterna tackade ja till att bli uppbjudna. Det hedrar S D oerhört att de sade nej, och det överskyler en myckenhet av synder.

Fredrik Reinfeldt, han som uppmanade oss att öppna våra hjärtan, skickade åtta Gripenplan som officiellt inte skulle genomföra aktiva militära insatser. Men vem lita på vad som sägs från regeringshåll?  Sveriges främste säkerhetsexpert, Mikael Holmström har i sin väldokumenterade och prisbelönta bok, Den dolda alliansen, klart visat att de officiella lögnerna är legio när det gäller informationen om bl. a. NATO- kontakter.

Den 30 mars 2011, alltså två veckor efter det att bombningarna hade påbörjats, mottog Hillary Clinton ett mejl (CO5782459) från sin rådgivare, Sidney Blumenthal, där hon förklarar att det nu inte längre fanns någon anledning att fortsätta bombningarna.3 Ändå kom de att fortsätta under ytterligare sex månader. Blumenthal anger ett skäl: Det stärker Obamas position att visa att USA med allierade kan slå till hårt”. Så man fortsatte under flera månader att bomba sönder både människor och hus för att visa att Obama inte var vem som helst. Några dagar efter det att Sidney Blumenthal skickat sitt mejl om att ytterligare flygaktivitet var obefogad, gav sig Sverige in i leken med åtta Gripenplan plus ett spaningsplan.

I flera mejl, bl. a. (Doc No. CO5780521) redogör Blumenthal4, för hur viktigt det är att al-Qaida moståndaren Ghad