I denna rapport (”Pathomechanism and possible interventions in myalgic encephalomyelitis/chronic fatigue syndrome (ME/CFS)”) (Clin Invest. 2021; 131(14):e150377) sammanfattar Bergen-gruppen en uppfattning vilken sedan flera år slagit rot om hur ME/CFS uppkommer: ”Myalgic encephalo-myelitis/chronic fatigue syndrome (ME/CFS) often starts in previously healthy individuals after an infection”. De beskrivna symptomen sammanfattar de med “The main symptoms are postexertional malaise (PEM), fatigue, sensory hypersensitivity with pain”, vilket jag tolkar som oerhörd orkeslöshet i kombination med ljus- och ljudkänslighet och smärta.

Förutom sin huvudhypotes redovisar författarna också tankar kring en alternativ förklaringsmodell: ”There is growing evidence for endothelial dysfunction in ME/CFS, ………. flow-mediated dilation mainly reflects the release of nitric oxide (NO) from endothelial cells in response to shear stress in vessel walls.”

Att brist på kväveoxid (NO) ligger bakom hur bra eller dåligt blodet tar sig fram i de tunna kärlen och då i synnerhet i arteriolerna, vilka liksom alla andra artärer har en tunica media som tappar sin elasticitet och spänst vid brist på NO, håller jag med om. Men att detta enbart skulle bero på den något svepande förklaringen ”shear stress in vessel walls” håller jag inte med om.

Efter att ha varit inne på den intressanta förklaringen brist på NO så faller författarna tillbaka på sin ursprungliga tanke om en autoimmun mechanism som förklaring på nedsatt elasticitet och spänst i kärlen (vessel tone): ”an autoimmun mechanism affects the autonomic control of blood vessel tone and flow autoregulation”.

Men man redovisar också en alternativ förklaring: ”all result in tissue hypoxia, which we believe may be a common pathomechanistic denominator in ME/CFS”. Ja, brist på O₂ I vävnaderna leder också min förklaring till. Men varför uppstår denna brist? Jag återkommer till detta längre fram.

Hur jag kom in på studier av glykokalyx
Sedan vår son försvann in i orkeslöshet och smärta för nio år sedan har jag som pensionär, parallellt med alla kontakter med vården, själv ägnat min tid åt att studera (på Pubmed) för att försöka förstå vad det är som drabbat honom.

Min enkla tanke var att det verkar som om han inte kan tillverka nog med energi och snabbt var jag inne och studerade cellers energiproduktion varvid jag givetvis kom in på sköldkörtelns medverkan i cellernas energiproduktion. När jag inte fick de svar jag hade hoppats på beslutade jag mig för att börja från början. Jag frågade mig vad det är som måste till för att vår kropp ska kunna producera den energi som behövs för att leva ett normalt liv och insåg att ”bränslet” måste ha en avgörande betydelse. Jag började därför med att studera vad vi äter och dricker och hur vår kropp tar emot detta. Insåg mycket tidigt att vår tarm skadas om vi äter och dricker fel. Lärde mig att det som jag hört talas om som tarmludd faktiskt är glykokalyx.

Snart insåg jag att om tarmluddet är skadat så kommer sådant som detta ska skydda mot att faktiskt komma in i blodcirkulationen särskilt när det blir för mycket för vårt vaksamma immunförsvar mellan tarm och blodcirkulation. Det var då mitt intresse kom att fokuseras på endotel glykokalyx, den håriga insidan på våra blodkärl.

Kom snart underfund med att i litteraturen intar endotelet och endotelcellerna en framträdande roll, men utan att det varken nämns eller förklaras vad dess håriga utsida, glykokalyx, har för någon funktion. Det verkade och fortsätter att verka som att många läkare inte känner till vad glykokalyx är, än mindre om dess betydelse för vår hälsa. De få som har kännedom om glykokalyx verkar ha den uppfattningen att glykokalyx inte har någon särskild funktion förutom att följsamt böja sig åt det håll blodet pumpas.

Glykokalyx har avgörande betydelse för vår hälsa
Nu har jag börjat förstå att glykokalyx är en ”nyckelspelare” i våra liv därför att i den mån glykokalyx skadas så minskas endotelcellernas förmåga att leverera kväveoxid (NO) till den glatta muskulatur som finns i anslutning till endotelcellerna.

När det handlar om blodkärlen så kallas den glatta muskulaturen tunica media. I hjärtat har inte den speciella varianten av glatt muskulatur något namn vad jag känner till, men likväl måste den få regelbundna leveranser av NO från de endotelceller som finns på hjärtats insida för att inte tappa sin elasticitet och spänst. För att inte tala om att de positiva elektriska signaler som skickas ut från sinusknutan i hö förmaks tak måste ha en frisk och negativt laddad glykokalyx att följa ner till AV-knutan för att undvika utveckla flimmer.

Det finns fler ställen i kroppen med glatt muskulatur som måste få leveranser av NO, tex ögat. Har arteriolerna som leder till ögat tappat sin elasticitet så minskar leveranserna av syre till ögats celler. Ett udda exempel är urinblåsan vars vägg består av glatt muskulatur ”omslingrad” av artärer vars endotelceller måste kunna leverera NO för att urinblåsan inte ska tappa sin elasticitet och spänst.

Nobelpristagare beskrev endotelcellernas betydelse för NO till tunica media
Upptäckten att det är endotelcellerna som genom diffusion levererar NO till tunica media gav Furchgott, Ignarro och Murad 1998 års nobelpris i medicin och fysiologi. Vad som inte framgår av deras studier är glykokalyx roll, men senare publicerade studier från olika håll i världen visar att skadad glykokalyx innebär minskade leveranser av NO till tunica media. Eftersom vi vet att minskade leveranser av NO innebär att tunica media förlorar sin elasticitet och spänst så är det lätt att förstå hur de röda blodkropparna (diam 6-7 µm) som ska leverera syre (O₂) till cellerna kan få svårt att passerad de tunna arteriolerna vars tunica media stelnat på grund av brist på NO.

Förklaring till orkeslöshet och smärta
När då andningskedjan inte får syre så övergår cellen till att jäsa glukos, vilket bara ger 5-7% så mycket energi (ATP) som andningskedjan ger vid tillgång till syre. Vid jäsning uppstår restprodukten mjölksyra som är sur och sänker pH. Synapser (nervändar) reagerar och du känner detta som smärta. Visserligen tappar mjölksyran omedelbart en H och blir till laktat vilken är svagt basisk och smärtan försvinner, men bara om tillflödet av mjölksyra upphör. Annars finns både smärtan och orkeslösheten kvar.