Den 23 juni berättade media över hela landet att den största studien hittills visar att ”små barn som lever nära mobilbasstationer inte löper någon ökad risk att drabbas av cancer”. Studien är ännu ett exempel i raden av många det senaste året som gett allmänheten en felaktig bild av forskningsläget och riskerna.

En TT-artikel som publicerades över hela landet och i Sveriges Television (Rapport) påstod att ”de allra flesta tidigare studier pekar entydigt på att inte finns några cancerrisker med att bo nära mobilbasstationer. Trots det är många människor som bor nära mobilmaster oroliga för sin hälsa.”

Det är tvärtom så att majoriteten av de få studier som gjorts på cancerrisker av att bo nära mobilmaster visar förhöjda risker: två tyska studier samt en israelisk studie mot en enda studie som redovisar inga cancerrisker. Till detta ska läggas upprepade studier som sedan lång tid visat att den här formen av strålning, så kallad radiofrekvent strålning, är en cancerrisk. Såväl laboratoriestudier på celler och djur, som studier av människor
som exponerats i yrkesliv och av boende runt radio/TV-master visar det.

Den nya studien, publicerad i British Medical Journal, är inte helt förvånande delvis finansierad av mobilindustrin via ett brittiskt mobilforskningsprojekt, MTHR. Med utgångspunkt från en omfattande forskningsgenomgång år 2000, Stewart-rapporten, beslöt man att det skulle göras en studie av om barn som bor i närheten av basstationer hade fått leukemi eller non-Hodgkin lymfom i ökad utsträckning. Studier på 90-talet hade visat att strålningen innebar en risk för dessa cancerformer och argumenten för studiens genomförande var att barn är känsligare för cancerframkallande påverkan, att cancereffekterna ses tidigare på barn, att de absorberar mer strålning och att de vistas under längre tider i bostäderna. Projektet presenterades 2003 och var tänkt att vara avslutat 2006. Först nu i juni 2010 presenteras alltså resultaten, som enbart blev en tummetott som inte säger något om cancerriskerna. Studien, liksom många andra där industrin fått inflytande, har så allvarliga brister att frågan kan ställas om studien medvetet skruvats för att inte visa något?

Studien utgick från 1397 barn i åldern 0-4 år som fått leukemi eller hjärntumörer mellan 1999 och 2001. Forskarna har aldrig kontaktat och intervjuat barnens föräldrar eller ens besökt boendeadressen och gjort mätningar av den strålning barnen möjligen utsatts för i hemmen. I stället inhämtade de uppgifter från ett register om barnets födelseadress och information från mobiloperatörerna om basstationers placering samt deras
uteffekt. Därefter gjorde forskarna databeräkningar av strålningen på födelseadressen, och jämförde den beräknade exponeringen med en kontrollgrupp av barn som inte fått cancer. De konstaterade då att barn som fått cancer inte exponerats för mer strålning från basstationer eller bott närmare mobilmaster än barn som inte fått cancer under tiden i mammans mage fram till födseln.

Problemen med studien är många: För det första har analysen baserats på beräkningar av exponeringen utifrån uppgifter från en part i frågan som har gigantiska intressen av att inga risker visas. Kontrollmätningar har också visat att beräkningarna har en mycket dålig överensstämmelse med faktisk exponering, i synnerhet i stadsmiljö och någon kontrollmätning inne i bostäder har överhuvudtaget aldrig gjorts. Faktisk exponering beror på
dämpande material i väggar, lägenhetens placering i fastigheten mm, något som forskarna inte har kunnat ta hänsyn till. Dessutom har studien helt fallerat på en av de viktigaste utgångspunkterna för studien: den att barnen skulle vistas mycket i bostaden under de första levnadsåren. Studien har enbart fokuserat på graviditetstiden och missat såväl barnens exponering under