vaken

Vakencorner




BottomBottom  Previous Topic Previous Topic  Next Topic Next Topic   Register To Post



Young Jewish and Proud??
#1


See User information

http://www.youngjewishproud.org/


Välkomna ni Judar som kämpar för Pallestiniers Rätt och alla Människors Rätt.

För ni finns väl även i Sverige ??

Vi välkomnar er till den snabbt växande Globala gräsrotsrörelse som är trötta på alla lögner som Ledare världen över försvarar.

Så kom in i den Globala gemenskap som står för Medmänsklighet . Och inte nuvarande rådande ordning som spelar ut oss mot varandra.


Posted on: 2010/11/12 10:59
 Top  Twitter  Facebook  Google Plus  Linkedin  Del.icio.us  Digg  Reddit  Mr. Wong 


Re: Young Jewish and Proud??
#2


See User information


Några Judiska röster:


kattia rebeca Castro Imelstein says:
November 11, 2010 at 9:07 pm
Im a jewish woman, ilive in south america, specifically in Chile and IM proud of you exist. It it so hard for jewish to see what israel do with palestinians. But Im jewish and I want to be proued always for it.
Best wishes
Kattia




Hadeel Said says:
November 10, 2010 at 3:28 am
I really want to commend all of you on your courage and confidence, I know how hard it must have been to stand against such a powerful crowd. Thank you for showing the world that not only Palestinians are against Israeli injustices.



Willy De Jongh says:
November 11, 2010 at 12:53 pm
I, coming from Belgium; living on this blue pearl am also against violence and injustices, congratulations!!!!!!!!!!!



Ryan Erev says:
November 10, 2010 at 6:11 am
I am so moved and honored by this action. Thank you so much. I am inspired by my personal Jewish values and know that you awakened many others-It matters a lot.



Racheli Gai says:
November 10, 2010 at 7:49 pm
Roman,
Many of us lived in Israel in the past, and some of the protesters still live there. So, the idea that if we lived there we would know the “real truth”, which evades us otherwise, is bogus.
Actually, the idea that we all have to “live” somewhere before we have a right to an opinion is utterly false. Did we have to be a Jew in a concentration camp before we had the right to an opinion about the Holocaust?




matan cohen says:
November 11, 2010 at 4:46 am
Indeed- Roman my friend, I’m an Israeli and am proud to be apart of this action. If anything, living there makes you realize all the more the severity of the situation, and the deterioration of our society into apartheid and fascism….


Raymond Nethe says:
November 10, 2010 at 2:54 pm
Dear all members of the Young yewish Proud,
Let me start to tell you, that I am as a Dutch Jew, active in the Dutch Jewish Group: A Different Jewish Voice, are very proud on all of you!!!
Keep going on. You in the US, we in the Netherlands and Europe will have in the future more and more support.
It is just a matter of time. Lets go on to prove that a better society in Israel for all its inhabitants is possible, that a independant Palestinian state beside Israel is no dream but will be a reality. Lets go in making a tikun Olam for all of us.
With support of the words of your Preseident of the USA : yes we can !!!
Good luck to all of you

Raymond Nethe








Posted on: 2010/11/12 11:07
 Top  Twitter  Facebook  Google Plus  Linkedin  Del.icio.us  Digg  Reddit  Mr. Wong 


Re: Young Jewish and Proud??
#3


See User information

.
Till EXPO.


Ni kan ta och stoppa upp er antisemit-propaganda i RÖVEN.

Posted on: 2010/11/12 11:08
 Top  Twitter  Facebook  Google Plus  Linkedin  Del.icio.us  Digg  Reddit  Mr. Wong 


Re: Young Jewish and Proud??
#4


See User information
Efter sexdagarskriget 1967 när hela världen jublade över de snabba israeliska segrarna och skrattade åt araberna sade en judisk bekant något som den gången förvånade mig mycket.

Han sa "detta kommer vi att få äta upp, sanna mina ord!".

Jag förstod ingenting, men frågade hur i all världen han kunde säga något sådant.

Han skakade bara sorgset på huvudet.

Posted on: 2010/11/12 11:23
"Använd skallen, Nollan! Om inte vi kan se dom, hur fan skall dom kunna se oss???" (Knasen, 1967)
 Top  Twitter  Facebook  Google Plus  Linkedin  Del.icio.us  Digg  Reddit  Mr. Wong 


Re: Young Jewish and Proud??
#5


See User information
Du har en klok vän Asegeir.

Jag är multikulturell judisk på min mors sida (Zachary).

Jag tar avstånd från självhatiska judar dom judiska vänner jag håller mig till är alla hederliga ärliga och andliga med mycket förståelse.

När jag träffar självhatiska judar och dom frågar mig om mitt ursprung så säger jag ingenting och spelar dum, jag håller mig borta från dem.

Man ska hitta sina likar.

Posted on: 2010/11/12 11:28
Resized Image
 Top  Twitter  Facebook  Google Plus  Linkedin  Del.icio.us  Digg  Reddit  Mr. Wong 


Re: Young Jewish and Proud??
#6


See User information
mmm.

Posted on: 2010/11/12 11:38
"Använd skallen, Nollan! Om inte vi kan se dom, hur fan skall dom kunna se oss???" (Knasen, 1967)
 Top  Twitter  Facebook  Google Plus  Linkedin  Del.icio.us  Digg  Reddit  Mr. Wong 


Re: Young Jewish and Proud??
#7


See User information
Varning! Följande inlägg gör följande brott:
1. Tankebrott, då det är förbjudet att diskutera staten Israel och dess regims agenda utan odelat positiv klang.
2. Länkning, på väg att förbjudas, ajabaja.
3. Upphovsrättsbrott, att publicera text utan författarens lov.
Äsch, skit samma här kommer en tänkvärd artikel:

Shlomo Sand och skapandet av det judiska folket
Resized Image


När den israeliske historikern Shlomo Sand publicerade originalversionen av The Invention of the Jewish People i hemlandet visste han att han skulle förlora många vänner. Vad annat var att vänta när han ifrågasatte både sionismens, och därmed staten Israels, grundläggande nationalistiska myter, och landets status som demokrati? Han hade dessutom haft fräckheten att överskrida gränsen mellan institutionen för ”Allmän historia” och den i Israel separata institutionen för ”Judiska folkets historia”. Men vid sextiotvå års ålder och med tryggheten av en professorstitel vid Tel Avivs universitet i ryggen kunde Sand ta en risk han varnar yngre forskare för. Möjligen hade också hans livshistoria förberett honom på rollen som frambärare av skandalös sanning.

Sand föddes 1946 i ett österrikiskt flyktingläger. Hans föräldrar var polska judar och Sovjettrogna kommunister som överlevt den nazistiska förintelsen. De var inte sionister, men då västvärlden stängt sina gränser hamnade de ändå i den nyfödda staten Israel 1948. Fadern levde hela sitt liv med känslan av att ha stulit ett annat folks land. När jag ringer upp Sand i hans hem en tidig julidag frågar jag honom först vilken inverkan föräldrarnas politik haft på honom i ungdomen.

– Du förstår, den här gamla stalinismen – all skit jag fick i mig – på ett sätt var den viktig, för den var inte rasistisk. Jag frigjorde mig från det stalinistiska tänkandet, men förblev vaccinerad mot rasism. Själv var jag mycket mer anarkist än kommunist. Jag var aldrig medlem av kommunistpartiet. Jag tog ställning mot invasionen av Tjeckoslovakien 1968. Men det faktum att jag befann mig inom den här kommunistiska sfären gav mig chansen att träffa unga araber på mer eller mindre lika villkor, vilket jag inte tror några andra israeliska judar gjorde.

Kanske var det Sands anarkistiska respektlöshet som fick honom utkastad från skolan vid sexton års ålder. Han arbetade i en radiofabrik tills det blev dags för den obligatoriska militärtjänstgöringen, som sammanföll med Sexdagarskriget, 1967.

– Jag deltog i strider i Jerusalem. Mitt liv stod på spel. Det var traumatiskt eftersom, mitt i stridens hetta trodde jag inte på det rättfärdiga i kriget. Jag kände att jag kunde dö av helt fel skäl. Det var det första traumat. Sedan kom de dagliga upplevelserna i de ockuperade territorierna. Jag såg en gammal palestinier torteras till döds av israeliska soldater.

Efter fullgjord militärtjänst avslutade han sin gymnasieutbildning. Han hade läst tyska och ville studera i Frankfurt. ”Jag ville bort. Det var i mitten på sjuttiotalet och vi kände att högern kommer att ta makten”, berättar han. Men genom en sammanblandning hamnar Sand istället i Paris. Han lär sig språket genom att läsa tidningar med hjälp av ett lexikon. Han studerar fransk historia, doktorerar och lovordas för sin avhandling om filosofen Georges Sorels förhållande till marxismen. En fransk karriär hägrar. Men när han erbjuds en tjänst i Tel Aviv tvekar han inte. ”Jag har aldrig varit sionist, men jag är väldigt israelisk”, säger han med övertygelse i rösten. Han åker hem, börjar undervisa i europeisk historia och avancerar i graderna. När han slutligen blir professor ställs han inför ett val.

– Jag kunde fortsätta att producera böcker om Europa och avsluta karriären bekvämt, eller så kunde jag skriva en bok som ingen i min generation egentligen kunde skriva: en kritik över sionismens historieskrivning. Jag levde bredvid berg av dokument om judisk historia, men jag fick inte forska om den. Jag började gå till biblioteket och läsa ändå. Jag har alltid varit kritisk till nationell historieskrivning, inte bara den sionistiska. Till att börja med ville jag skriva en bok om Bibelarkeologi och om Bibeln som historisk text. Bibeln är grunden för Israels nationalmyt.

Ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem 1967 hade öppnat nya möjligheter för israeliska arkeologer. Men när fynden inte bekräftade det moderna Israels bibliskt färgade historieskrivning om uttåget ur Egypten, erövringen av Kanaan och Davids och Salomos kungarike, kom det att ta decennier innan de presenterades för allmänheten. Under arbetet stötte Sand en dag på en liten artikel som ifrågasatte också sanningen bakom berättelserna om romarnas fördrivning av judarna. Han började förgäves leta efter moderna vetenskapliga arbeten om ämnet. Förvånad frågade han sina kollegor vid institutionen för judisk historia om fördrivningen faktiskt ägt rum.

– De säger att de aldrig skrivit om det. ”Men alla omkring oss är ju övertygade om att judarna fördrevs”, invänder jag. ”Nej, nej det finns inga historiska arbeten om det.” Du kan tänka dig, de visste, de visste!

Sand blir upprörd när han pratar om det.

– Du måste förstå, trots att jag var på vänsterkanten och anti-sionist hade jag aldrig betvivlat att det judiska folket hade fördrivits. Jag var säker på saken! Förstå mig rätt, politiskt tyckte jag inte för ett ögonblick att det faktum att vi, ”vi” (Sand upprepar skrattande ordet), var här för tvåtusen år sedan gav oss rätten att bli kolonialherrar i landet. Men tänk dig, i officiell judisk historieskrivning är fördrivningen nästan av samma vikt som Holocaust. Jag var lika säker på att båda verkligen ägt rum. Det står om den på våra pengar, i vår självständighetsförklaring.

Jag frågar honom hur det är möjligt att det kan uppstå en så djup klyfta mellan historieforskningens vetskap och det offentliga rummets nationalhistoria. Sand säger först att historikerna ”visste men inte berättade”. Sedan tonar han ner sin kritik, kanske rädd att döma dem för hårt.

– Jag är artig, på sätt och vis. Kanske för artig. För jag tror att de tror. De är inte konspiratörer. Jag är inte psykolog, men ibland tror jag att det finns kunskap som liksom inte relateras till annan kunskap.

Han jämför med stalinismens historieskrivning.

– De hade duktiga historiker under Stalins regim, men det fanns områden man inte rörde, mytologiska områden.

Ändå är det inte Sands demontering av fördrivningsmyten som väckt mest kritik. Det är istället hans teorier om de moderna judarnas genetiska bakgrund som lett till de hårdaste attackerna. Mot den vedertagna israeliska uppfattningen om ett biologiskt homogent folkslag som spridits över världen genom frivillig eller påtvingad massemigration från det bibliska hemlandet, men behållit sin genetiska och kulturella särart, ställer Sand en bild av hur religionen ända sedan antiken spridits genom konvertiter och blandäktenskap och gett upphov till en biologiskt och kulturellt heterogen judendom, samtidigt som den kvarvarande judiska befolkningen i Palestina successivt blev en minoritet efter arabernas erövring genom en naturlig konverteringsprocess. Sand lyfter framförallt fram teorin om att de öst- och centraleuropeiska judarna – ashkenazerna – härstammar från det kaukasiska Khazarriket, vilket på 800-talet omvändes till judendom. Om detta stämmer skulle merparten av nazismens offer ironiskt nog inte ens ha varit semiter. Inte bara historiker, utan också biologer knutna till det amerikanska ”Jewish HapMap”-projektet för forskning i judisk DNA, har hårt angripit Khazar-teorin, men Sand avvisar upprört kritiken när jag för den på tal.

– Bullshit! Verkligen. Jag var så överraskad av dessa barnsliga artiklar. För en vecka sedan ringde en ung amerikansk genetiker upp mig och sa att han ville skriva en artikel om hur bristfälliga deras data är. Jag rådde honom att inte göra det. Han hade ingen fast tjänst. Jag kommer ihåg ett fall med en genetiker som opponerade sig mot dessa forskare. Han fick sin doktorsgrad, men han fick ingen tjänst i västvärlden på grund av sin position. Han blev tokig. Jag upprepar: det är dumheter. Hitler lyckades inte biologiskt definiera en jude och de kommer inte lyckas. Men de fortsätter med den ”judiska genen”…

Sand jämför med rasbiologi och med den stalinistiske agronomen Lysenkos försök att anpassa naturvetenskapen efter den sovjetiska versionen av dialektisk materialism. I sin bok beskriver han hur sionismen växte fram i 1800-talets Öst- och Centraleuropa. Med de framväxande nationalstaterna skapades nya former av etnisk identitet, nya ”folk”, av ofta mycket heterogena befolkningar. Men medan den högre utvecklade kapitalismen i Västeuropa, med dess starkare medelklass, lett till en mer inkluderande form av nationalism, gick utvecklingen i de östra delarna mot en snävare, mer etnisk-biologisk definition av nationell tillhörighet. Denna nationalism utestängde den judiska befolkningen och ledde bland annat till pogromerna i Tsarryssland på 1880-talet. Sionismen uppstod som en reaktion på denna nationalism. En tidigare, integrationsinriktad, judisk historieskrivning ersattes med en nationalism som alltmer kom att bygga på Bibelns historier, vilka tolkades som historisk sanning i symbolisk form. Det judiska folket uppfinns, både under inflytande från och i reaktion mot omgivningens etnocentriska rasism. På ett sätt övertog man den kristna anti-semitismens bild av den, etniskt oassimilerbara, ”vandrande juden”. Samtidigt förändrades synen på Palestina. Tidigare hade tanken på ett ”återvändande” till Jerusalem varit en religiös metafor. Nu förvandlar sionismen Jerusalem från ”heligt land” till ”hemland”. Ändå väljer bara 3 procent av de 2,5 miljoner judar som flyr undan Östeuropas pogromer under åren 1880-1914 att bege sig till Palestina, och få av dem stannar kvar. Det är först efter att USA stängt sina gränser på 1920-talet och med nazismens massakrer som judar emigrerade till Palestina i större antal, många, som Sands föräldrar, mer eller mindre mot sin vilja. Judarna fördrevs alltså inte från sitt ”hemland” och de ”återvände” inte heller dit frivilligt, menar Sand. Jag frågar honom om hur han ser på Europas roll i Israels grundande.

– Så cyniskt Europa var! Det var lätt för dem att skicka judarna till Mellanöstern 1945, före avkolonialiseringen. Tio år senare hade det inte varit möjligt. Det fanns 1,3 miljoner araber där som tvingades acceptera detta som något normalt. Europa sparkade ut oss. De har ett stort ansvar. Det var lätt att rösta för en israelisk stat, en judisk stat. Det är tragiskt.

Han berättar att han under sina föreläsningar skämtsamt brukar säga att Tjeckoslovakiens efterkrigspresident Edvard Benes föreslog det på tyskar tömda Sudetenland som plats för en judisk stat. ”Det hade varit mycket mer logiskt ur historisk rättvisesynpunkt. Men historien är inte logisk.” Istället skapades staten Israel i Palestina, utifrån sionismens etnocentriska nationalism och rättfärdigad av en till stor del mytologisk historieskrivning. I motsats till liberala demokratier, där staten, om än med ett mått hyckleri, tillhör alla medborgare, blev Israel en stat som officiellt tillhör alla världens judar, men inte sina egna arabiska medborgare. En amerikansk eller svensk jude kom att ha större rätt till staten än en israelisk arab. Sand beskriver därför Israel som en ”etnokrati”, snarare än en demokrati. Och det är denna etnocentrism som han anser vara det grundläggande hindret för fred. Han menar dessutom att etnocentrismen blivit starkare med åren, från att inledningsvis ha varit mer flexibel, uppblandad med vänstersionistiska idéer om integration mellan folken, ofta utifrån tanken på palestinierna som kulturellt lägre stående släktingar. Förändringen ser han som resultatet av decennier av etnocentrisk kultur och skolutbildning, men också som en reaktion på att palestinierna i sin tur utvecklat en starkare nationell självkänsla. Kriget mot Gaza (2008-9) visar enligt Sand att man passerat ännu en gräns. Det israeliska samhället är så ”hedonistiskt och materialistiskt att man kommit till en punkt där man inte längre kan offra ett enda judiskt liv”, vilket gett en än större likgiltighet för palestinska människoliv. När vi pratas vid har han precis kommit hem från en lunch med sina kusiner. Det har förts upprörda diskussioner om attacken på Ship to Gazas båtkonvoj. Sand låter fortfarande skakad när han talar om det.

– Idag känner jag samma sak som vid mitten av sjuttiotalet, att något kommer att gå riktigt illa här. Det råder ett dåligt klimat. (Mina kusiner) är vanliga människor. Jag talar inte om extremister. (Men) dessa trevliga människor, i min ålder, utbildade, vänstersionister, med massor av hyckleri och moral och så vidare – för varje dag frigör de sig alltmer från detta hyckleri, moralen de fick från sina föräldrar. Dessa trevliga människor menar att dödandet av nio människor som inte var beväpnade med skjutvapen är ingenting. De borde ha dödat alla ombord på båten! Jag förstod att de går tillbaka till en etnocentrisk rasism som har en mycket farlig potential. Jag är rädd för vad som kan hända om den yngre generationen av araber i Galiléen verkligen börjar kämpa, inte med vapen, men verkligen kräva en befrielse av Galiléen, där araberna utgör en majoritet. Jag är rädd för att den demonisering som är ett resultat av den djupt rotade etnocentriska nationalismen i det israeliska samhället kan göra ett Kosovo av Galiléen. Och det mest tragiska för mig är att mina kusiner kommer att acceptera det: en slakt i Galiléen, om de arabiska israelerna revolterar, som blir en mycket större tragedi än Gaza och Jenin. Och utvecklingen går i den här riktningen. Unga israeliska araber, mina studenter, blir allt mer radikala. Samtidigt som de blir mer demokratiska, mer israeliska kulturellt, blir de också mer anti-israeliska politiskt. Tänk dig att Obama förklarade i morgon att USA är de vita, anglosaxiska protestanternas stat. Visst, de svarta får rösta, men staten tillhör först och främst dessa vita. Idag hörde jag Bibi Netanyahu kräva att palestinierna erkänner inte bara Israel, för det gör de redan, utan staten Israel som det judiska folkets stat! Jag är inte fatalist, men denna djupa etnocentrism kan sluta mycket illa. Sådan etnocentrism låg bakom inte bara nazismen utan också pogromerna. Idag har den samma ställning i det israeliska samhället som i pogromernas Tsarryssland under slutet av 1800-talet.

Vi kommer att tala om historien och dess lärdomar. En vecka tidigare har Sand besökt Japan, ett av det tjugotal länder hans bok getts ut i.

– De tog mig till Hiroshima och bad mig hålla en föreläsning om Auschwitz där. Jag vägrade, men sa att jag gärna höll en föreläsning om Nanking, Auschwitz, Hiroshima och Deir Yassin. De tog mig till museet (över atombomben) och jag blev överraskad av att se att man inte bara utgick ifrån USA:s bombanfall utan också från den japanska militärens skuld. Man började med det andra japansk-kinesiska kriget (1937-45) och det finns bilder från (det massmord den japanska armén utförde efter erövrandet av) Nanking (1937). Jag blev så glad över det anti-militaristiska, universalistiska budskapet. Mitt problem är att, i Yad Vashim (det officiella israeliska förintelsemuséet) är det sista rummet dedicerat till staten Israel. Jag skulle vilja avsluta det sista rummet med (massakern på den arabiska byn) Deir Yassin (1948), och texten: ”Gårdagens offer kan alltid bli morgondagens bödel.”

Det är en mörk bild av samtiden Sand ger, både i sin bok och i vårt samtal. Vi kommer ofrånkomligen in på läget i Mellanöstern, blir det ett krig mot Iran? Sand tror att USA slutligen kommer att anse det ekonomiska priset, hotet mot oljeproduktionen i Gulfområdet, alltför högt. Men han menar också att Israel försöker pressa USA till krig mot Iran delvis för att israeliska högerpolitiker tror att ”ett totalt krig i Mellanöstern kan lösa ’problemet’ med palestinierna. Erfarenheten från Sudetenland 1948 visar att ett totalt krig göra en massdeportation möjlig.” Ändå upprepar han ofta att han inte är fatalist. Hur ser han då på en lösning? Finns det någon annan långsiktig lösning än en gemensam sekulär stat?

– Du förstår, en enstatslösning kräver att båda parter är överens och jag tror inte att man är redo att leva i en stat. Moraliskt stöder jag en enstatslösning. Men (på kortare sikt) är jag för en tvåstatslösning. Inte två stater för två folk, utan för två kulturer, två samhällen. Staten Israel måste bli det israeliska folkets stat (inte bara judarnas). Sedan tror jag att de båda staterna måste ingå en konfederation. Det är inte möjligt att leva i Mellanöstern utan araber.

Upprört kritiserar Sand en essä av den i Sverige så hyllade författaren Amos Oz, som förespråkar en ”skilsmässa” mellan parterna i konflikten. Essän ingår för övrigt i Oz bok Hur man botar en fanatiker (2006) som årligen delas ut till svenska gymnasieelever. ”Vill man leva utan araber kan man flytta till Stockholm!” fastslår Sand. Övertygad om han inte önskar se Sveriges huvudstad etniskt rensad avstår jag från att undra vad han tror stadens araber tycker om det. Men hur kan en sådan lösning då göras möjlig, frågar jag. Sand låter dyster och återkommer till de traumatiska familjesamtalen under dagens lunch.

– Idag började jag förlora hoppet. Jag tror att enbart omvärldens press kan åstadkomma en förändring. Vi behöver räddas från oss själva. Det är inte ett skämt! Jag tror inte att någon politisk kraft inifrån Israel kan förväntas erkänna palestiniernas rättigheter, en palestinsk stat inom 1967-års gränser. Med Jerusalem som huvudstad. Och en lösning på flyktingproblemet. Israel måste acceptera ansvaret för denna tragedi. Just nu, medan vi samtalar, befinner jag mig på jord som brukade tillhöra en arabisk by.

Det är viktigt att förstå att Sand aldrig någonsin vänder sig mot staten Israels existens. Den är ett faktum och han menar att de israeliska judar som nu lever där också har en självklar moralisk rätt att göra det. Han är själv, som han säger, ”mycket israelisk.”

– En massdeportation har aldrig någonsin under det tjugonde århundradet slutat med en omvänd deportation. Men man kan aldrig uppnå en lösning utan att Israel erkänner ansvar för flyktingarna. Israel måste betala.

Men om Sand ser mörkt på nutiden, kan man kanske ändå hitta en ljusglimt i den uppmärksamhet hans bok rönt. Den låg länge på de israeliska bestsellerlistorna och Sand inbjöds till flera TV-framträdanden. Men när jag undrar om det är så, som det ibland sägs, att det i Israel ibland finns en större acceptans för kritik av Israel än det gör i omvärlden, förnekar han bestämt att så är fallet. Han skrattar lite när jag ber honom berätta mer om mottagandet.

– I Frankrike har de bett mig skriva en hel bok om mottagandet. Det finns många fina historier, men också sorgliga. I Frankrike fick boken det mest positiva mottagandet från många vanliga läsare, men det värsta från media och de officiella judiska organisationerna. De var hysteriska. I Storbritannien var det mer balanserat. Här är de organiserade judarna mer moderata.

Sand berättar också att han attackerats hårt av amerikanska pro-sionister, som den välkände juridikprofessorn Alan Dershowitz, men att han inte tillbringat tillräckligt med tid i USA för att kunna bedöma eller bemöta kritiken ordentligt. Men störst intryck verkar breven från vanliga, judiska läsare ha gjort – läsare som ofta tycks vittna om en känsla av att ha befriats från bördan av att tillhöra ett ”utvalt”, ”främmande” folk.

– Jag har fått många brev, ofta mycket, mycket emotionella. Inte minst från par, där den ena parten är jude men inte den andra. De skriver att boken hjälpt dem gå vidare med sina liv. Men det bästa brevet jag fått kom från en gammal amerikansk jude.

Sand letar fram brevet och läser högt.

– Han skrev ”Tack för presenten på min 85-årsdag. Boken gjorde mig mer normal. Jag är en normal jude nu! Jag är psykoanalytiker och jag är säker på att om din bok hade publicerats för många år sedan hade jag förlorat många mina patienter. Mina judiska patienter!” Men jag har också fått hotbrev, dödshot.

Jag frågar honom om han känner sig rädd, men han svarar att det är bara när han får frågan som han blir det. Kritik och hot lär i alla fall inte tysta Sand. Han avslöjar att han just börjat arbeta på en uppföljare till ”The Invention of the Jewish People” med arbetstiteln ”The Invention of the Land of Israel”.

– Du är den första journalist jag berättar det för.∑

Innan vi avslutar samtalet påminner jag honom om en passage i boken som etsat sig fast i mitt minne. Han skriver här om ironin i att en europé som för några decennier sedan framhöll att alla judar tillhörde en biologiskt och kulturellt främmande nation stämplades som anti-semit, medan det idag blivit tvärtom. Han suckar.

– När jag framhåller hur varierat – hur rikt! – judarnas ursprung är, då kallas jag anti-semit. Jag kallas anti-semit för att jag inte är rasist.
Daniel Lindvall

http://voltaire.e37.se/sv/blogs/55.11 ... det-av-det-judiska-folket

Posted on: 2010/11/13 0:28

 Top  Twitter  Facebook  Google Plus  Linkedin  Del.icio.us  Digg  Reddit  Mr. Wong 


Re: Young Jewish and Proud??
#8


See User information

Jag erkänner...


Jag e jude, kristen o vad fan som vi människor säger är en religion... Alla är sanninngar och alla är ren lögn! Jag är du och du är jag, vi är alla fingertoppar av varandra och mer där till!

Här har ni min manifestation om allt du och jag är! Förstå¨VEM och VAD du är, mörkret som tittar ut.... Vi är En!!

Posted on: 2010/11/13 3:26

FRI
Ej Kontrakterad av företagspolicy av stat, företag eller annan fiktion.

Jag ger er En nyckel, men det är Du som måste vrida om låset där det passar.

Bättring för alla!
 Top  Twitter  Facebook  Google Plus  Linkedin  Del.icio.us  Digg  Reddit  Mr. Wong 








dvd-infobeställning banner längst ned.
Ikoner
Paypal
Stötta Vaken med en månatlig donation
Facebook
Gå även med i vår facebook-grupp och bli en av de över 15 000 som diskuterar där.
Login
Annonsorer och reklam
Annonser:






Annonsorer och reklam 2


Creeper MediaCreeper
Vilka är Online
73 user(s) are online (73 user(s) are browsing Forum)

Members: 0
Guests: 73

more...
Nya medlemmar
test_user
test_user
01/01/2020
brifrida 09/05/2019
Turbozz 08/15/2019
Fr4nzz0n 07/30/2019
Egenerfarenhett 05/19/2019
Bloggar o Länkar

I11time.dk
911 Truth i Danmark.
Se verkligheten
Dissekerar skildringar från massmedia.
Den dolda agendan
Nyheter på svenska.
Klarsikt
Mats Sederholm & Linda Bjuvgård.
Dominic Johansson
Hjälp Dominic att komma hem.
Mjölkpallen
Mjölkpallen är samlingsplatsen där bonnförnuftet tros ha sitt säte.
911truth.no
911 Truth i Norge.
Nyhetsspeilet.no
Nyheter på norska.
En bild säger mer ...
Citat från eliten som bilder.
Folkvet
Sanningen är dold bland lögnerna
Fred & Frihet
Geoengineering.se
Hur påverkar geoengineering dig?
Grundläggande frihetsbegrepp på svenska

RSS