Mordet på President Kennedy – Del 10

Forskaren och författaren Harold Weisberg menade att det första man måste göra för att ta reda på vilka som låg bakom Kennedymordet, var att ställa två frågor:

”Vilka tjänade på det och vilka av dem som gynnats var i stånd att sätta dit Lee Harvey Oswald?” ¹

Enligt Weisberg uteslöt detta maffian och höger– och vänsterextrema grupper. Istället drog han slutsatsen att de som haft både medel och motiv var de krafter som fruktade och ogillade Kennedys utrikespolitiska initiativ rörande Vietnam och Sovjetunionen:

”Det fanns en mycket mäktig sammansatt grupp med mycket goda kontakter som motsatte sig avvecklingen av Vietnamäventyret och som fruktade att Kennedy skulle agera för att frigöra oss från vad de såg som ett potentiellt lukrativ krig,” ²

I den gruppen ingick flera personer, inte minst folk som gjorde enorma vinster genom USA:s engagemang i kriget och de mängder material, utrustning och andra varor man spenderade i Vietnam. Innan vi går närmare in på vilka dessa individer kan ha varit ska vi först titta närmare på vilka som denna maktelit kan ha delegerat uppgiften att planera mordet till.

En del av dem som arbetade för HSCA ansåg att även om det var möjligt att skyttar från maffian kan ha använts för att utföra mordet på Kennedy så kan en operation av det här slaget bara ha iscensatts av någon inom USA:s underrättelsetjänst och med särskild kunskap om Oswalds bakgrund. Huvudkandidaten, resonerade de, borde därför vara en högt uppsatt CIA-officer som tidigare samordnat komplotter där maffian och CIA hade samverkat.

En del forskare tror att den personen kan ha varit William Harvey som efter sina eskapader med terror på Kuba under missilkrisen hade skällts ut av Bobby Kennedy och förflyttats till Italien. Harvey var under en tid bevisligen ansvarig för CIA:s verkställande handlingsprogram och beredskapsplan för utländska mord, Executive Action.

Enligt Eric Hamburg, en före detta personalassistent i USA:s kongress som var inblandad i genomförandet av President John F. Kennedy Assassination Records Collection Act från 1992, var Harvey även lierad med lönnmördaren Lucien Sarti och de korsikaner som enligt vissa källor sägs ha varit beväpnade vid Dealey Plaza.³ Han var dessutom, i egenskap av chef för Task Force, i en ledande position i sabotageverksamheten mot Castro⁴

Harvey hade även personlig kontakt med gangsters som Trafficante och Roselli, som CIA bevisligen anlitat tidigare i sina mordförsök på Castro. HSCA:s personal diskuterade saken med före detta anställda vid CIA, bland annat en tidigare högt uppsatt officer som hade arbetat i Mexico City. ”Känslan bland några av de CIA-människor vi talade med, var att Harvey var kraftigt involverad med folk i den organiserade brottsligheten”, sa en av kommitténs medlemmar efteråt. ”Han kan ha varit nyckeln till att åstadkomma mordet”.⁵

I en intervju med den franske journalisten Fabrizio Calvi 1998 avslöjade Mark Wyatt, en tidigare vicechef för CIA:s station i Rom, att Harvey hade rest till Dallas i november 1963. Harvey´s motivering till Dallsresan var att han skulle dit ”för att se vad som händer.”⁶ I  Wyatts öron lät det märkligt: ”Jag kunde aldrig begripa vad Harvey gjorde i Dallas, 1963.”⁷

I sin självbiografi ”American Spy: My Secret History in the CIA, Watergate and Beyond” hävdade förre CIA-agenten E. Howard Hunt att en del personer inom CIA ansåg att Harvey rekryterat flera korsikaner, däribland Lucien Sarti, för att skjuta Kennedy, och att det var Sarti, utklädd i polisuniform, som hade varit skytten bakom staketet vid gräskullen.⁸

Hunt, som medgav att han inte trodde att Oswald kunde ha klarat av det som tillskrevs honom, ansåg det sannolikt att flera skyttar deltog. Han nämnde även att förutom Harvey, så hade Cord Meyer och David Atlee Phillips både medel, motiv och möjlighet att döda Kennedy. Bill Harveys CIA-kollega John Whitten tillfrågades av HSCAs utredare om varför han trodde att Harvey bett sin hustru förstöra alla papper efter hans död:  Whitten svarade kryptiskt:

”Han var för ung för att ha mördat McKinley och Lincoln. Det kunde ha varit vad som helst”. ⁹

Professor John Newman, tidigare officer i amerikanska armén, hävdar att nyckelpersonen i Kennedymordet sannolikt var James Jesus Angleton, chefen för CIA:s kontraspionage:

”Oavsett vem eller vilka som var Oswald´s hanterare måste vi nu allvarligt överväga möjligheten att Angleton var deras chef. Ingen annan i firman hade tillgången, auktoriteten och det djävulskt sluga sinnet att hantera denna sofistikerade sammansvärjning”. ¹⁰

Newman menade att konspiratörernas räckvidd sträckte sig så långt in i underrättelsetjänsten att de kunde anlita en person som kände dess inre hemligheter och arbetssätt så väl att han också kunde designa en idiotsäker mekanism i skapandet av komplotten mot Kennedy.

En av dem som var inblandad i CIA:s tidiga försök att bilda en mördaravdelning var Charles Siragusa som arbetat med Angleton i föregångaren till CIA, OSS, 1944-45 och sen fått jobb vid FBI:s narkotikaavdelning. Siragusa fick därefter en tjänst vid USA:s ambassad i Rom varifrån han samarbetade med CIA.

I ett samtal med Edward Kennedy 1977 berättade Siragusa att han i början av 60-talet blivit kontaktad av en CIA-man vid namn Vincent Thill som ville ha hjälp med att rekrytera folk från undre världen för avrättningar. De var villiga att betala upp till en miljon dollar för det utförda jobbet. Siragusa förklarade att förutom Hill och flera andra CIA-män hade han vid den tiden även kontakt med Angleton. ¹¹

I egenskap av chef för kontraspionaget var Angleton förstås mästare på att dribbla bort korten. Till och med CIA:s förre chef William Colby skrev i sina memoarer att Angleton´s förklaringar var ”omöjliga att följa.” ¹²

Loch Johnson, särskild assistent åt ordföranden för Select Committee on Intelligence, intervjuade Angleton vid ett flertal tillfällen i samband med  Churchskommitténs undersökning av CIA 1975. ”Angletons svar på en fråga saknade alla kännetecken av linjär berättelse,” berättar Johnson. Eller som Mark Twain kanske skulle ha uttryckt det: ”Att lyssna på Angleton i en halv timme kunde göra en yr. Att lyssna på honom i en hel timme kunde göra en berusad.” ¹³

Det var inte för inte som Angleton, (som var mycket upprörd över kongressens snokande i CIA:s affärer), brukade likställa kontraspionagets centrala uppdrag med att ”att bygga en vildmark av speglar i vilken motståndaren skulle bli förvirrad och gå vilse för evigt.” ¹⁴ Johnson likställde senare en utfrågning av Angleton med att försöka hitta en ny planet med ett teleskop anpassat för jorden: ”Angleton kunde påbörja en viktig berättelse och sen låta den glida iväg som en passerande komet och försvinna i ett svart hål av tvetydighet.” ¹⁵

Författaren Larry Hancock tror att David Sanchez Morales kan ha varit hjärnan bakom mordet. Enligt Morales gode vän Ruben Carbajal rekryterades Morales till arméns underrättelsetjänst redan 1947, även om han officiellt tillhörde den 82:a luftburna divisionen av armén. Under den här perioden lärde Morales känna två framtida höjdare inom CIA, William Harvey och Ted Schackley. 1951 blev Morales anställd av CIA samtidigt som han behöll täckmanteln som arméofficer. Följande år gick han med i Directorate for Plans,  som sysslade med hemliga antikommunistiska operationer runt om i världen. Han återvände  till USA 1953 och antog täckmantel som anställd vid utrikesdepartementet.

Ganska snart deltog han i CIA:s ”svarta operationer”, en policy som sen kom att bli känd som Executive Action, (verkställande planer) och  gick ut på att avlägsna utländska ledare som inte gick i USA:s ledband. Morales, även deltog i störtandet av Guatemalas ledare Jacobo Arbenz, stationerades i Caracas och blev känd som CIA:s bästa lönnmördare i Latinamerika. 1958 flyttade Morales till Kuba och hjälpte till att stödja diktatorn Batista.

Enligt författaren Michael Calder, som skrev boken ”JFK vs. CIA: The Central Intelligence Agency’s Assassination of the President”, var mästerhjärnan bakom mordet troligen CIA:s biträdande direktör, (och senare chef), Richard Helms. Ett påstående som enligt professor Joan Mellen stöds av legoknekten Gary Patrick Hemming, som i en intervju ska ha sagt att ”Helms ligger bakom hela operationen att döda JFK.” ¹⁶  

Hemming nekade senare till att ha pekat ut Helms, men Mellen, som hade intervjuat Hemming och återgett vad han hade sagt i sin bok ”A Farewell to Justice: Jim Garrison, JFK’s Assassination, And the Case That Should have changed History,” berättade att hon hade intervjun på band.

Hemmings påstående styrks även av översten och förre CIA-agenten William Bishop, som i en intervju med författaren Gary Shaw hävdade att Helms hade beordrat om mordet.¹⁷ Bishop hade varit delaktig i hemliga operationer som involverade vad som senare skulle bli känt som Executive Action. 1961 var Bishop  en av de ansvariga för mordet på Rafael Trujillo, ledare för Dominikanska republiken.

Bishop, som dessutom var inblandad i Operation 40, gav en intervju till författaren Dick Russell där han bekräftade vad Robert Tannebaum vid HSCA sagt om att ha sett Oswald på en film med legoknektar i Louisiana: ”Jag kollade upp Oswalds bakgrund. Jag hade aldrig träffat honom men sett honom i en utbildningsfilm i New Orleans den gångna sommaren. Han råkade bara vara med i gruppen ute på Pontchartrain lägret,” förklarade Bishop. ”Jag tänkte redan då (efter mordet) att Oswald var en syndabock. Det finns ingen chans i helvetet att han kunde skjutit tre skott på den tiden med sån säkerhet med det vapnet.” ¹⁸

Bishop hävdade även att Jimmy Hoffa gett exilkubanen Roland Masferrer 50 000 dollar för att låta mörda Kennedy. Masferrer var en före detta tidningsman på Kuba som varit anhängare av förre diktatorn Batista och sen flytt till Florida och satt upp en gerillaorganisation vid namn 30th of November när Castro tog makten. Bishop, som ansåg att man borde rösta bort folk man inte gillade och inte skjuta bort dem, sa att ”vi hade en statskupp den 22 november 1963.” ¹⁹

Den förre CIA-agenten Bradley Ayers hävdade i ett brev till AARB:s John R. Tunheim 1994 att nio personer från JM/WAVE hade stor kännedom om omständigheterna kring mordet på Kennedy. Dessa nio var enligt Ayers: Theodore Shackley, Grayston Lynch, Felix Rodriguez, David Morales, Rip Robertson, Thomas Clines, Gordon Campbell, Edward Roderick och Tony Sforza.

Innan Helms tillträdde som chef hade John McCone posten. Det känns långsökt att en operation av detta slag skulle gått via en nytillträdd CIA-chef som McCone, snarare än en gammal reaktionär räv som Helms. Därmed inte sagt att Helms var den som gav grönt ljus från CIA även om knappast kan uteslutas heller. Under en intervju hävdade exempelvis den förre CIA-agenten Carl McNabb att Helms till och med hade en privat lönnmördare som gick under beteckningen ”Zap Man.” ²⁰

Mer än en forskare på Kennedymordet är övertygad om att även Allen Dulles deltog vid, eller åtminstone kände till, planeringen av mordet. Andra anser att Dulles till och med var hjärnan bakom det. Journalisten och författaren David Talbot kallar exempelvis Dulles för ”ordförande i styrelsen för lönnmordet.” Talbot hävdar att det fanns konsensus i CIA angående Kennedy: ”För landets bästa måste han tas bort. Och Dulles var den ende med makt, kontakter och vilja nog att få något så stort att hända.”²¹

Även Jerome Corsi, en professor i politisk vetenskap och författare till boken”Who Really Killed Kennedy?:50 Years Later: Stunning New Revelations About the JFK Assassination,” anser att Dulles var en av huvudmännen. I en intervju för Newsmax samma år, sa Corsi: ”En av de viktigaste krafterna bakom mordet var Allen Dulles … när Jack Kennedy dödades, fick CIA vad de ville ha, en president som skulle följa CIA:s manus.” ²²

Det faktum att Dulles hade sparkats från CIA av Kennedy 1961 betydde inte att Dulles bröt kontakten med CIA. Dulles fortsatte hela tiden träffa CIA-tjänstemän i sitt hem på Q-Street i Georgetown och bland besökarna fanns både James Angleton, E. Howard Hunt och Bill Harvey. Tre till figurer som samtliga misstänkts vara vara inblandade i Kennedymordet.

Efterord:

Samtliga presidenter i USA har, trots starka påtryckningar från både forskare och allmänheten konsekvent vägrat att släppa alla dokument som rör mordet på John F Kennedy. Donald Trump lovade att han skulle göra det om han vann valet 2016 men backade sedan.

Såvida inte Robert  F. Kennedy Jr vinner presidentvalet 2024 kommer dokumenten förmodligen aldrig släppas.

Michael Delavante, Mordet på President Kennedy – Del 10

Läs även del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, del 8 och del 9

Källor

1. Spotligt, April 16, 1979-3, another View of Kennedy by Martin Price, http://jfk.hood.edu/Collection/Weisberg%20Subject%20Index%20Files/M%20Disk/Marchetti%20Victor%20CIA/Item%2010.pdf
2. Spotligt, April 16, 1979-3, another View of Kennedy by Martin Price

http://jfk.hood.edu/Collection/Weisberg%20Subject%20Index%20Files/M%20Disk/Marchetti%20Victor%20CIA/Item%2010.pdf

3. E. Howard Hunt and the JFK Plotters. By Eric Hamburg. cryptome.org, (sid. 2-3) https://cryptome.org/2012/07/jfk-hunt.pdf
4. Michael L. Kurtz, Crime of the Century The Kennedy Assassination from a Historian’s Perspective, University of Tennesse Press,(sidan xilv)

5. Anthony Summers, ”Conspiracy”, McGraw-Hill, 1989. (sidan 529)

6. David Talbot, “The Devil’s Chessboard: Allen Dulles, the CIA, and the Rise of America’s Secret Government, “Harper , 2015, (sidan 465)

7. David Talbot, “The Devil’s Chessboard: Allen Dulles, the CIA, and the Rise of America’s Secret Government, “Harper , 2015, (sidan 465)

8. E. Howard Hunt, Greg Aunapu,”American Spy: My Secret History in the CIA, Watergate and Beyond”, John Wiley & Sons, 2007. (sidan 134)
9. Geral McKnight,  “Breach of Trust: How the Warren Commission Failed the Nation And Why”, University Press of Kansas, 2005, (sidan 348 “Breach of Trust: How the Warren Commission Failed the Nation And Why”,University Press of Kansas, 2005, (sidan 348)
10. Allan J. Weberman, Michael Canfield,”Coup D’Etat in America: The CIA and the Assassination of John F. Kennedy”, Quick American Archives, 1992, (sidan 11)
11. Allan J. Weberman, Michael Canfield,”Coup D’Etat in America: The CIA and the Assassination of John F. Kennedy”,Quick American Archives, (1992) (sid. 40-41)
12.  Moles, Defectors, and Deceptions: James Angleton and His Influence on US Counterintelligence, A Wilson Center and Georgetown University Center for Security Studies, Joint Conference, 29 March, 2012, (sidan 60)
13. Moles, Defectors, and Deceptions: James Angleton and His Influence on US Counterintelligence, A Wilson Center and Georgetown University Center for Security Studies, Joint Conference, 29 March, 2012, (sidan 60)
14.  Loch K. Johnson, “A Season of Inquiry: The Senate Intelligence Investigation”, University Press of Kentucky, 1985,  (sidan  83) Se även: Michael Howard Holzman, “James Jesus Angleton, the CIA, and the Craft of Counterintelligence”, University of Massachusetts Press , 2008, (sidan 302)
15. Loch K. Johnson, “A Season of Inquiry: The Senate Intelligence Investigation”, University Press of Kentucky, 1985, (sidan  83) Se även: Michael Howard Holzman, “James Jesus Angleton, the CIA, and the Craft of Counterintelligence”, University of Massachusetts Press , 2008, (sidan 302)
16. Joan Mellen, A Farewell To Justice: Jim Garrison, Jfk’s Assassination, and the Case That Should Have Changed History,Potomac Books, Inc,  2005. (sidan 156)
17. Joan Mellen, A Farewell To Justice : Jim Garrison, Jfk’s Assassination, and the Case That Should Have Changed History,Potomac Books, Inc,  2005. (sidan 156)
18. William C. Bishop https://spartacus-educational.com/JFKbishopW.htm
19. William C. Bishop https://spartacus-educational.com/JFKbishopW.htm
20. Jefferson Morley, Our Man in Mexico Written by James DiEugenio, kennedysandking.com, 01 September 2008
21. 21, David Talbot , “The Devil’s Chessboard: Allen Dulles, the CIA, and the Rise of America’s Secret Government,” Harper, 2015 , (sidan 548)

22. Jerome Corsi: LBJ Knew About and Supported JFK’s Assassination By Courtney Coren and Kathleen Walter,newsmax.com. 19 Sep 2013.