Mordet på President Kennedy – Del 7

Den 22 augusti 1957 avreste Oswald från San Diego till Yokosuka i Japan ombord på hangarfartyget USS Bexar. I september stationerades han vid Marine Control Squadron One, (MACS-1) på den topphemliga underjordiska basen Atsugi där han sen arbetade med hemlig radarutrustning. Atsugi var även den bas från vilken det superhemliga spionplanet U-2, som brukade spana på Sovjetiskt territorium, utgick. Bara de främsta rekryterna placerades på Atsugi och som en konsekvens av sin position där fick Oswald en Security Clearence, det vill säga ett särskilt utfärdat tillstånd att beträda områden med hemlig information inom militären.

Detta och andra uppgifter gör att påståenden om att Oswald var en obegåvad förlorare bör ifrågasättas. I sitt vittnesmål inför Warrenkommisssionen beskrev dessutom Oswalds förre befälhavare på Atsugi, John Donovan, honom som kompetent inom alla områden.¹ Donovan berättade även att han och Oswald brukade spela schack och att Oswald brukade besegra honom trots att han själv var basmästare.² Kommissionen frågade även hur det låg till med Oswalds säkerhetsstatus. Donovans svar var otvetydigt: ”Han måste ha haft säkerhetstillstånd för att få arbeta i radarcentret, eftersom det var ett minimikrav för oss alla.”³

I det här läget inställer sig ofrånkomligen en fråga:

Om Oswald var en enstöring och udda person som ansåg kommunismen vara det bästa systemet i världen, skulle USA:s marinkår då placera honom på en topphemlig bas utomlands med en hög säkerhetsprövning där han skulle hantera radaruppgifter om topphemliga flygspaningar över Sovjetunionen?

James Wilcott, som hade rekryterats av CIA på 50-talet och sedan arbetat vid deras Tokyokontor, vittnade inför House Select Committé on Assassination, (HSCA), som undersökte Kennedymordet i slutet av 70-talet. Wilcott berättade att han hört från flera personer inom CIA att Oswald arbetade för dem när han låg i marinkåren⁴ och att han via militären rekryterats som dubbelagent med specifik inriktning på Sovjet.⁵

I en intervju i ”San Francisco Chronicle” 1978 hävdade Wilcott ”att det var allmänt känt vid Tokyos CIA-kontor att Oswald arbetade för firman (CIA).”⁶ Wilcotts fru Elsie, som också hade rekryterats, bekräftade samma sak: ”Det stämmer. Direkt efter att presidenten hade dödats pratade folk vid Tokyokontoret öppet om att Oswald åkt till Ryssland för CIA”, förklarade hon. ”Alla undrade hur myndigheterna skulle kunna lägga locket på om Oswald, men jag antar att de gjorde det”. ⁷

När Oswald anlände till Atsugi hade han lärt känna marinkårssoldaten Zack Stout. Armstrong intervjuade Stout och frågade honom om Oswald studerade ryska under tiden de tjänstgjorde. Stout berättade att Oswald inte deltog i några ryskalektioner, inte läste ryska böcker och inte lyssnade på några ryska skivor. Han förklarade även att Oswald inte kan ha förvarat sådant material där och att om han skulle ha gjort det så hade de andra känt till det. ”Vi sov i samma barack och större delen av tiden arbetade vi på samma radarbesättning”, förklarade Stout. ”Tanken att Oswald studerade ryska i Japan är löjlig, det hände bara inte”. ⁸

Frågan är då:

Var det en annan Oswald som befann sig i Japan än den som påstod sig gilla Sovjet och talade ryska?

Armstrong menar att så var fallet och att den rysktalande Oswald, som han kallar ”Harvey,” befann sig i New Orleans och arbetade på Pfisters Dental Laboratory, samtidigt som den andre, som Armstrong kallar ”Lee,” var stationerad i Japan fram till november 1958.

1959 hade Oswald ”hoppat av” till Sovjetunionen. Där träffade han träffat Marina Prusakova, en ung apotekare som bodde hos en farbror vid namn Ilya Prusakova som var officer i underättelsetjänstorganet MVD. Efter bara sex veckor gifte sig Oswald och Marina. Han arbetade därefter vid en radiofabrik i Minsk och var förstås noga övervakad av KGB.

John Armstrong påpekade att i både ryska medicinjournaler och i utrikesdepartementets, CIA:s och FBI:s memorandum, så benämndes Oswald som ”Harvey” mellan 1959-62, inte ”Lee Harvey”.⁹ Anledningen, menar Armstrong, är att medan Harvey verkade som agent i Ryssland, så arbetade Lee med CIA-agenter i både New Orleans, Texas och Florida.

I maj 1961 befann sig Robert Taber, en medlem av Rättvisa för Kuba-kommittén, tillsammans med en påstådd vapenexpert vid namn ”löjtnant Oswald” i Havanna. Där träffade de en doktor vid namn Enrique Luaces för att diskutera en vapenaffär. Luaces berättade efter skotten i Dallas att han var säker på att den Oswald han träffat 1961 och den Oswald han sett på tv efter mordet var samma person.

Problemet är bara att i maj 1961 så befann sig Lee Harvey Oswald fortfarande i Sovjet.

I maj 1962 ansökte Oswald och om att få åka till USA vilket beviljades. Efter hemkomsten vidtog myndigheterna inga åtgärder trots att Oswald sagt att han skulle avslöja militära hemligheter för ryssarna.

Strax efter återkomsten hade Oswald och Marina lärt känna Ruth och Michael Paine, ett kväkarpar i Texas med minst sagt ovanlig bakgrund. En del forskare mordet misstänker en länk mellan förre CIA-chefen Allen Dulles och makarna Paine ¹⁰

Michaels far, Lyman Paine, hade varit med och grundat Trotskypartiet i USA och när han och Michael´s mor Ruth skiljde sig gifte hon om sig med Arthur Young, skapare av framgångsrika företaget Bell Helicopters som hade affärer med miltären och CIA. Michael Paine hade därför en hög säkerhetsklassificering. Ett FBI-dokument daterat den 3 december 1963 visar att en Frederick Osborne Jr gått i godo för att Ruth Paine inte hade någon särskild kännedom om Kennedymordet. Osbornes far var en mångårig vän och medarbetare till Allen Dulles.

Ruth ordnade senare jobb åt Oswald på skolbokslagret vid mordplatsen genom att ringa upp föreståndaren Roy Truly. Trots att Oswald erbjudits ett bättre betalt arbete på annat håll.  Ruth sa att grannen, Linnie Mae Randle, tipsat om ett ledigt jobb på skolbokslagret men när Randle vittnade inför kommissionen förnekade hon det. Det enda hon sagt var att Lee kunde pröva att söka jobb på lagret. I samma veva hade Robert Adams vid Texas arbetsförmedling ringt upp Ruth för att erbjuda Oswald en fast anställning som bagagehanterare på Trans Texas Airways för 310 dollar i månaden. Det var 100 dollar mer än Oswald skulle tjäna på skolbokslagret.

När Ruth meddelade Adams att Oswald inte var där hade Adams lämnat ett meddelande om att Oswald skulle kontakta honom. När Adams sen inte hörde något från Oswald ringde han upp Ruth igen dagen därpå varpå hon hävdade att Oswald redan fått ett jobb på annat håll. När Adams senare vittnade för Warrenkommissionen sade han att han inte trodde att Ruth informerat Oswald om jobbet han erbjudit.¹¹

När Ruth frågades ut av kommissionen om saken förnekade hon först all kännedom om något annat jobberbjudande. Lite senare sade hon sig vagt minnas samtalet. Ruth påstod att Oswald åkt in till stan med förhoppningar som väckts av arbetsförmedlingen, men att han sen berättat att jobbet var tillsatt. Det finns inga bevis för att det skulle vara sant. En tidigare anställd vid skolbokslagret, Edward Shields, vittnade för HSCA om att åtta anställda sagts upp från sina jobb dagen innan Oswald anställdes. I ljuset av detta verkar det märkligt att Truly plötsligt fann behov av att redan dagen därpå anställa främlingen Oswald.

I augusti 1963 deltog Oswald i en radiodebatt på Bill Stuckeys radioshow Conversation Carte Blanche. Stuckey och dennes kollega Bill Slater hade bjudit in Carlos Bringuier och Ed Butler, från organisationen INCA, som syftade till att förhindra kommunistiska revolutioner i Latinamerika, för att debattera med Oswald.

Radioprogrammet är intressant av flera anledningar. Dels för att det visar att Oswald var en mycket välartikulerad person, dels för att det klargör att han var påläst i politiska utrikesfrågor. Det är också viktigt eftersom  det visar att Oswald, (av naturliga skäl), inte bara vägrade uppge antalet medlemmar i Rättvisa för Kuba-kommittén i New Orleans, (det fanns ju bara en, han själv), utan också för att det avslöjar att han inte ens visste namnet på ordföranden för huvudorganisationen, vilket ter sig oerhört märkligt om han varit en seriös anhängare.

Det mest intressanta är dock att Oswald under debatten råkade göra en avslöjande felsägning. När Stuckey frågade hur Oswald hade försörjt sig i Sovjetunionen och om han hade haft något ekonomiskt stöd från USA medan han bodde där, svarade Oswald:

”… Eh, jag arbetade i Ryssland. Jag var under…eh…beskydd av…av… jag var… jag menar… jag var inte under beskydd av den amerikanska regeringen, utan hela tiden betraktad som amerikansk medborgare. Jag förlorade inte mitt amerikanska medborgarskap”. ¹²

När Warrenkommissionen sen skulle återge det här uttalandet i sin volym så såg det ut såhär:

”Jag arbetade i Ryssland. Jag var inte under beskydd av – det vill säga att jag var inte under beskydd av den amerikanska regeringen, men eftersom jag hela tiden betraktades som en amerikansk medborgare förlorade jag inte mitt amerikanska medborgarskap”.¹³

Warrenkommissionen ändrade alltså Oswalds uttalande och la till ordet inte i början av meningen så att felsägningen inte skulle märkas, trots att Oswald först sagt att han haft beskydd av USA, och det var först efter att Oswald rättat sig själv som han påstod att han inte haft beskydd av USA:s regering.

Kommissionen hoppades sannolikt  att ingen skulle upptäcka detta och det här långt ifrån enda gången de ändrade uttalanden i sin rapport för att passa deras egna teorier. I intervjun frågade Slater sedan Oswald om han vid något tillfälle velat bli av med sitt amerikanska medborgarskap. Oswald svarade först att det var mycket sällsynt att medborgarskap delades ut i Sovjetunionen och förklarade sen att han inte vid något tillfälle hade gett upp sitt amerikanska medborgarskap eller släppt kontakten med amerikanska ambassaden.

Ett av de vittnesmål som Warrenkommissionen fann mest besvärande kom från Silvia Odio, en ung kvinna i Dallas vars familj hade emigrerat från Kuba. Kommissionens medarbetare J.Lee Rankin var mycket frustrerad över förslaget att Odios berättelse skulle undersökas: ”Vi skulle stänga dörrar inte öppna dem,”¹⁴ klagade han för en advokat i kommissionen. I slutet av september 1963 fick Odio och hennes syster Annie besök av två kubaner som kallade sig ”Leopoldo” och ”Angelo.” Med sig hade de en amerikan de presenterat som ”Leon Oswald.”

Odios far var en före detta politisk fånge som vunnit respekt bland exilkubaner och männen sa sig tillhöra en underjordisk grupp som behövde hjälp med ett brev för finansiering av den kubanska exilorganisationen JURE. Sylvia och hennes syster anade oråd och var ovilliga att hjälpa männen som därefter gick sin väg. Dagen efter hade ”Leopoldo” ringt upp Odio och påstått att ”Leon Oswald” var en mästerskytt som ansåg att Kennedy borde ha mördats efter Grisbukten. ”Leopoldo” hade dessutom antytt att ”Oswald” var lite galen.

När president Kennedy mördades i Dallas två månader och Sylvia fick se bilderna av Oswald på tv-nyheterna, svimmade hon. Sylvia hade känt igen honom som den Leon de okända kubanerna haft med sig när de besökt henne. Odios berättelse, som bekräftades av hennes syster, nådde snart FBI och Warrenkommissionen.

Eftersom Warrenkommissionens egna uppgifter visade att Oswald satt på en buss på väg till Mexiko vid tidpunkten för besöket hos Odio hamnade de i bryderier och valde att avfärda Odio. Med andra ord har vi ännu ett tecken på två Lee Harvey Oswald. När Odio intervjuades av HSCA:s medarbetare Gaeton Fonzi på 70-talet berättade hon om en märklig incident som inträffat när Warrenkommissionens medarbetare Wesley Liebeler bjudit henne på restaurang.

De var inte ensamma berättade Odio, utan någon hon trodde var Marina Oswalds advokat var också närvarande. ”Jag trodde kanske att det låg något bakom och att det var ett slags dubbelspel vid bordet mellan advokaten och honom”, förklarade Odio. Hon var inte säker på om de ville att hon skulle höra konversationen mellan dem eller om de ville övertyga henne om något.

”Men en sak han sa har alltid bekymrat mig. Han sa till den här andra herrn. Ja, du vet att om vi upptäcker att detta är en konspiration så har vi order från överdomare Warren att dölja det”.¹⁵

Fonzi blev förbluffad: ”Sa Liebler det?” utbrast han. ”Ja, sir, det kan jag svära på”, svarade Odio. Det var då det gick upp för henne att Warrenkommisssionen inte ville veta sanningen. I sin slutrapport kritiserade HSCA Warrenkommissionens skäl för att avfärda Odios berättelse och förklarade att ”Kommittén är benägen att tro på Silvia Odio”.¹⁶

För Gaeton Fonzi var detta en av de avgörande faktorerna i hela Kennedyfallet. ”En av de saker jag kommit fram till är att frågan om en konspiration inte kan utmanas,” berättade han senare. ”Bevisen för en konspiration var överväldigande”.¹⁷

Fortsättning följer…

Michael Delavante, Mordet på President Kennedy – Del 7

Läs även del 8

Källor:

1. Warren Commission Hearings: Vol. VII, Testimony of John E. Donovan, (sidan 291)
2. Warren Commission Hearings: Vol. VII, Testimony of John E. Donovan, (sidan 300)
3. Warren Commission Hearings: Vol. VII, Testimony of John E. Donovan, (sidan 300)
4. EXECUTIVE SESSION ASSASSINATION OF PRESIDENT JOHN F. KENNEDY
   WEDNESDAY, MARCH 22, 1978 , House of Representatives, John F. Kennedy Subcommittee of the Select Committee on Assassinations, Washington, D. C. https://ratical.org/ratville/JFK/FalseMystery/JamesWilcottTestimony032278.html

Se även: OSWALD LINK TO C.I.A. REPORTED AT INQUIRY, By Nicholas M. Horrock Special to The New York Times, March 27, 1978

5. Jim Douglass, JFK and The Unspeakable: Why He Died and Why It Matters
   Orbis Books, (New York: Simon and Schuster,(sidan 147)
6. OSWALD LINK TO C.I.A. REPORTED AT INQUIRY, By Nicholas M. Horrock Special to The New York Times, March 27, 1978
7. Jim Douglass, JFK and The Unspeakable: Why He Died and Why It Matters
   Orbis Books, Simon and Schuster 2010, (sid. 421-422)
8. John Armstrong, Harvey and Lee: How the CIA Framed Oswald, Quasar ltd, 2003, (sidan 5)
9. John Armstrong’s University of Minnesota Speech, Minneapolis, May 15, 1999.

Se även: Warren Commission Hearings: Vol 9, (sid.389-90)

10.Who Are the Paines? Martin Haye, The Mysteries of Dealy Plaza, Monday, 9 August 2010.

11. Warren Commission Hearings: Vol. XI, (sid.480-81)
12. LEE HARVEY OSWALD ON THE RADIO (AUGUST 1963) (TWO COMPLETE PROGRAMS) https://www.youtube.com/watch?v=F_mg5-KCjRU
13. Warren Commission, Volume XXI: Stuckey Ex 3, https://www.aarclibrary.org/publib/jfk/wc/wcvols/wh21/pdf/WH21_Stuckey_Ex_3.pdf
14. Edward Jay Epstein, Inquest: The Warren Commission and the Establishment of Truth,

‎ Viking Adult; Second edition, 1966, (sidan 25)

15. The Final Assassinations: Report. United States. Congress. House. Select Committee on Assassinations, Bantam Books, 1979, (sidan 166) Se även: The Odio Incident. http://www.maryferrell.org/wiki/index.php/The_Odio_Incident
16. Gaeton Fonzi Interview, 26 April 1996 with Steve Bochan, http://www.cuban-exile.com/doc_001-025/doc0007.html Se även: Sylvia Odio vs. Liebeler & the La Fontaines Written by James DiEugenio, kennedysandking.com, Tuesday, 15 October 1996
17. Good-Bye To All That. Dr. James R. Black. Dr. Grover B. Proctor, Jr.Spectator Magazine, November 1995