Brandorsakande explosioner i lobbyn och i källarvåningarna sammanföll med förstörelsen av det norra tornet i World Trade Center (WTC). Bevisen för dessa brandorsakande explosioner är signifikanta och innefattar såväl ett stort antal ögonvittnen som fotografiska bevis. Den officiella statsundersökningen som genomfördes av National Institute of Standards and Technology (NIST: ung: det nationella institutet för standarder och teknologi) tog inte upp dessa fenomen på något vettigt sätt och erbjöd bara vaga förslag som är demonstrerbart falska.

NIST erkände att det förekom en explosiv brand på markplanet och att den orsakade såväl dödsfall som skador, och skriver: ”en eldboll dödade och skadade flera personer som befann sig i markplanets lobby (NIST SCSTAR 1-7, sida 73).” Det saknades dock en vetenskaplig förklaring till detta, i stället lät man en otestad hypotes framstå som fakta.

Det finns ett stort antal rapporter i media om personer i byggnaden som brännskadades i markplanets lobby i WTC 1 efter flygkrascherna. Ett stort antal ögonvittnen beskriver en stor explosionsartad eld i lobbyn på markplanet samtidigt som flygplanen flög in i byggnaden och elden kom från ett eller fler hisschakt som gick från markplanet genom våningarna som flygplanen kraschade in i. Denna observation antyder att tillräckligt med brinnande flytande flygbränsle tog sig in i åtminstone ett av dessa hisschakt och fortsatte brinna, samtidigt som det föll runt 360 meter. Till och med efter ett sådant långt fall fanns nog med oförbränt bränsle kvar för att skapa ett övertryck som öppnade hisschaktet vid markplanet och tvingade ut ytterligare oförbränt bränsle i lobbyn där det skapade den kraftiga explosiva elden.” NIST SCSTAR 1-5A, sida 80

Det skulle ha varit lätt att testa hypotesen om ”jetbränsleklotet” men, som med mycket annat i den officiella versionen så testades inget. Detta beror sannolikt på att forskarna vid NIST visste att denna hypotes var väldigt osannolik.

Om vi ser på WTC1, där planet träffade i mitten av den norra sidan, och där alla 35 000 literna jetbränsle fanns i vingtankarna (dvs inget i mittanken enligt NIST). Det fanns tre hisschakt som gick till de flesta våningarna och ned till markplanet.

För att hypotesen om jetbränsleklotet ska vara ens långsökt, måste följande fem utmaningar klaras av:

1) Mängden jetbränsle som fanns tillgängligt att flöda ner och bort via öppningarna, efter att ha räknat bort externa eldklot och eldar vid träffplatsen, uppskattas av FEMA till omkring 13200 liter. NIST skrev vidare att, ”Inga bevis eller analysresultat har framkommit som på ett signifikant sätt ändrar FEMA:s uppskattning” (NCSTAR 1-5F, sida 56). De 13200 literna skulle behöva rinna ut jämnt över hela den 4000 m2 stora ytan på våningarna där planen kraschade.

2) Anslagsskadan måste ha öppnat och hållit öppna de 22 hisschakt i mitten av kraschzonen (eller 30+ i WTC2:s kraschzon). Schakten som spelade störst roll var för hissarna 6, 7 och 50, expresshissar som går genom hela tornen från toppen till botten. I WTC1 fanns dessa på motsatt sida från kraschzonen.

3) Vi måste anta att inget mer än en proportionell mängd jetbränsle rann ner i expresshissarnas schakt på motsatt sida, efter att ha tagit sig över mer än halva golvytan i tornet. Detta motsvarar en 22:e-del av den totala mängden, 602 liter. Det fanns också 30cm*46cm stora hål för telefonkablar mellan våningsplanen plus hål som skapades av de kraschande flygplanen genom vilka det också måste ha runnit ut bränsle. Den realistiska maximala mängden bränsle är därför 454 liter i varje schakt, om vi antar att bränslet som rann ut tog sig hela vägen till sidan där expresshissarna fanns.

4) Jetbränslet måste ha fastnat på väggarna i hisschakten när det rann nedåt. Hisschakten var klädda med 5 cm gips och jetbränslets låga ytspänning skulle ha gjort att det fuktade gipset påtagligt. En uppskattning av ytarean i ett expresschakt är 5500 kvadratmeter. Ett snabbt experiment visar att gipsplattor suger upp cirka 1 liter bränsle per kvadratmeter. Allt tillgängligt jetbränsle (454 liter) skulle därför ha förlorats i denna process innan jetbränsleklotet nådde mittpunkten i sitt fall.

Därför kan inte jetbränslet som fanns tillgängligt att rinna ner och bort från kraschvåningarna ha nått markplanet i WTC-tornen.

5) Icke desto mindre påstås det omöjliga jetbränsleklotet ha orsakat mycket skada. Ögonvittnen rapporterar att det var kraftiga bränder i hissområdet i den lägre halvan i byggnaden. Det förekom eldar på 40:e våningen och 22:a våningen, och vittnen säger att hissdörrarna på den 22:a våningen blåstes ut av explosioner i hisschakten. Även om en högst oproportionerlig mängd jetbränsle från flygplanen på något sätt orsakade dessa eldar och skadorna, finns det helt säkert inget kvar som skulle kunna rinna ner till lobbyn.

Allt detta undviker frågan om hur oförbränt jetbränsle skulle kunna ta sig förbi själva hissarna i schakten, hur bränslet kunde återsamlas längre ner och hur den antagna blandningen av bränsle och luft skulle kunna självantända. Det undviker också frågan hur mycket jetbränsle som behövs för att producera den explosionsenergi som krävs för att förstöra så mycket i lobbyn, inklusive de enorma fönstren och de massiva granitplattorna på väggarna, och döda människor i området.

Hypotesen om jetbränsleklotet ignorerar alla vittnesmål från ögonvittnen om massiva explosioner i lobbyn.

Om NIST hade genomfört ett minimum av fysiska tester för att stödja sitt svaga antagande om bränsleklotet, skulle hypotesen falsifierats enkelt. Men det skulle ha fått folk att fundera på vad som faktiskt orsakade dessa mordbränder och elden i källarvåningarna. Svaret på frågorna skulle helt säkert ytterligare förstärka den stora bevismängden för att det fanns energirika, eldfängda material i WTC.

Originalartikel: globalresearch.ca

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här