Mutationsteorin håller inte: Orsaken till cancer är en annan

En ny cancerteori baserad på Thomas Seyfried pionjärarbete börjar få fotfäste till och med inom de akademiska institutionerna. Först ut att på svenska att förmedla denna forskning i skrift var Bengt Larsson. Heders år pionjärerna. Både Seyfried och Larsson. Detta skedde tidigt våren 2015. Vi hälsar självfallet Seyfrieds teser välkomna. Men redan då var vi också sunt kritiska mot honom och den 9 december förmedlades en nyhet från kantarellskogen:
Seyfried har i sina böcker och uttalanden tagit upp många väsentligheter,  men idag dök en liten nyhet upp i den svenskaskogs/klimatdebatten. Man gjorde ett nytt fynd när man mätte. I en gammelskog i Lakaträsk, Västerbotten så kan nettoproduktionen av CO2 vara positiv, dvs en viss skog kan avge mer CO2 än vad den tar upp och lagrar in i sina stammar.  Man kom också på orsaken.  Träden , förmodligen de äldre,  lever i symbios med en spindelskivling och den svampen tar hand om det av barrträden producerade sockret och använder det för sin egen metabolism.  Då bildas det mer CO2 än vad träden binder i fotosyntesen.
Analogin med en cancerpatient är helt på sin plats.  Det är huvudsakligen svampen som förbrukar sockret (inklusive frilevande i vävnadsvätskan, mitokondrier, som lämnat celler med försurat inre)  Visst kan förändrade cancerceller som övergått till jäsning bidra, men här är det viktigt att kvantifiera .  Vad finns det mest av i ca-patient?  Ca-celler eller svamp?   Mina fynd vid mikroskopet säger att svampen är den dominerande , såväl i tumörens inre som vävnadsvätskan.

När det gäller Warburgs mätningar så tog han en tumör som den var och mätte dess gasomsättning.

Det är en oerhört grov generalisering att då förklara dessa mätresultat enbart utifrån förändrade cancerceller.  Det är som vid diskussion om växthusgaser bara skylla på CO2 och helt strunta i vattenånga resp kondensat av vatten i moln.

Dock kan man komma ihåg vad framlidne prof Jure Piskur vid Lunds Universitet sa: Det är svampen som äter upp cancerpatienten inifrån.

Dock kan vi nog vara eniga om att en strikt ketogen kost är en av de viktigaste baserna vid en naturlig cancerterapi då vare sig svamp eller cancerceller kan tillgodogöra sig fettsyror , senare ketokroppar ) för sina energiomsättningar.

Också en annan viktig faktor om cancerpatienten har en tumör som inte trycker på något livsviktigt organ, så är den inte i sig direkt farlig, (såvida man inte drar på med kemoterapi och dör pga av det)  men utgången utan andra insatser då patienten efter ha drabbats av kachexi alt anergi dvs svälter ner sig till noll. OBS Detta fenomen har vad jag vet inte skolmedicinen någon förklaring till.

Kommentarer mottas med tacksamhet.

Primärorsaken till cancer är inte mutationer i onkogenerna. Dessa är istället en följd av skador som uppkommit i mitokondrierna. Cellerna kan då inte generera tillräckligt med energi via cellandningen, vilket kompenseras genom att glukos bryts ner till mjölksyra. I samband med denna omställning i ämnesomsättningen blir genomet (arvsmassan) labilt, vilket ger upphov till mutationer (förändringar i genomet) och de egenskaper som karaktäriserar cancercellen framträder.

Mutationsteorin håller inte
Enligt gällande dogmer orsakas cancer av mutationer i onkogener i DNA:t. Men stämmer detta eller är det ett villospår? Vad händer om cellkärnorna i normala celler respektive cancerceller byts ut mot varandra? I sluter av 1980- talet gjorde William Schaeffers forskningsgrupp vid University of Vermont ett elegant experiment för att få svar på frågan. De tog cellkärnan från en cancercell och inplanterade den i en normal cell vars cellkärna hade avlägsnats. Den rekonstruerade cellen (rekon) innehöll således DNA från cancercellen och cytoplasma med mitokondrier från en normal cell. Om orsaken till cancer finns i DNA:t skulle rekon ge upphov till cancer. Istället fann forskarna att när cellerna inplanterades i 68 möss växte tumör i endast en mus. Om cytoplasman bestrålades med radioaktiv strålning före inplantation av cellkärnan från cancercellen så utvecklades cellen som en cancercell, eftersom strålningen skadade mitokondrierna. När det omvända försöket utfördes dvs cellkärnan från en normal cell inplanterades i en cancercell, vars cellkärna avlägsnats, så utvecklade 97 procent av mössen tumörer efter transplantation. Ovanstående går ju inte att förena med teorin att mutationer är den primära orsaken till cancer. William Shaeffer fick inte fortsatta forskningsanslag från varken NIH (National Institute of Health), i USA eller NCI (National Cancer Institute). År 2005 startade The Cancer Genome Atlas (TCGA) projektet med syfte att kartlägga hur generna i cancercellen skilde sig från generna i normala celler. Man tänkte sig att korrelera olika stadier av bröst- och tarmcancer med förändringar i generna. När data från TCGA analyserades fann man ej de mutationer som förmodades visa hur cancer blev alltmer elakartad. Mer uppseendeväckande var bristen på ett enhetligt mönster. Istället uppvisades en hög grad av slumpmässighet. Varje persons tumör var på gennivå nästan lika unikt som fingeravtrycket. De mutationer som startade och drev cancerprocessen var högst olika från person till person. Inte en enda mutation, som var nödvändig för att starta sjukdomen, kunde identifieras. Ej heller kunde någon kombination av mutationer som initierade sjukdomsprocessen identifieras. År 2013 publicerades data från ett hundra prover av bröstcancer. 42 gener verkade vara inblandade i cancerprocessen. Störst antal mutationer –6 stycken –fanns hos en individ, medan 28 individer uppvisade endast en genförändring i en cancerdrivande gen. I fem fall kunde ingen mutation i någon cancerdrivande gen hittas. Samma typ av tumör hos olika individer uppvisar således stora olikheter på gennivå. Detsamma har konstaterats mellan den ursprungliga tumören och metastaser samt då enskilda celler i en tumör har undersökts med avseende på mutationer i cancerdrivande gener. Genforskarnas slutsats av ovanstående var att uppkomsten av cancer är en mycket komplicerad process. En annan förklaringsmodell behövs och den bygger på en upptäckt från 1920-talet.

”Pete Pedersen fann att snabbast växande tumörceller hade endast hälften så många mitokondrier som normala celler. Han fann också att mitokondrierna i cancerceller hade strukturella avvikelser och avvikande utseende.”

Cancercellens karaktäristika
År 2000 publicerade Robert Weinberg, upptäckaren av den första humana onkogenen, vad som karakteriserade cancercellen: 1. Cancerceller stimulerar sin egen tillväxt. 2. De undgår tillväxthämmande signaler. 3. De motstår celldöd (apoptosis). 4. De har evigt liv. 5. De inducerar tillväxt av nya blodkärl (angiogenes). 6. De sprider sig till avlägsna ställen (metastaserar). Senare 2010 lade Weinberg till följande två punkter: 7. Cancercellens förmåga att undvika att förstöras av immunsystemet. 8. Omprogrammering av energimetabolismen, det som brukar kallas för Warburgeffekten.

Otto Warburgeffekten
Otto Warburg var en av 1900-talets mest framstående biokemister. Han insåg tidigt att något fundamentalt var fel i cancercellen. Det hade med energiproduktionen att göra, eftersom cancer kunde orsakas av så skilda saker såsom virus, kemikalier och strålning. 1924 upptäckte han att cancercellen producerade stora mängder mjölksyra antingen de växte i närvaro av syre eller vid frånvaro av syre. En gång i tiden när det inte fanns syre i atmosfären fick cellen energi genom glykolys, dvs nedbrytning av glukos till mjölksyra. Efter det att syrehalten i atmosfären stigit och cellerna genom evolutionsprocessen fått mitokondrier kunde glukos brytas ner till koldioxid och vatten. Vid såväl glykolys, som sker utanför mitokondrien, som vid oxidativa fosforylering (cellandning), inuti mitokondrien, bildas det energirika kemiska föreningar i form av ATP (adenosintrifosfat). 88 procent av ATP-molekylerna bildas genom oxidativ fosforylering. Att endast bryta ner glukos till mjölksyra är således ett ineffektivt sätt för cellen att erhålla energi. Vissa celler såsom muskelcellen kan under kort tid bilda mjölksyra, i frånvaro av syre (anaeroba förhållande). När syre åter blir tillgängligt (aeroba förhållande) återgår cellen till den ur energisynpunkt mycket effektivare cellandningen. Warburg lade märke till att när normala celler odlades i frånvaro av syre i timmar, så omvandlades de till cancerceller. Han drog slutsatsen att cancer orsakades av irreversibel skada i cellandningsmaskineriet, vilket senare identifierades som mitokondrien. Enligt en del forskare var detta en alltför enkel förklaring som inte gav något svar på varför cancercellen delar sig ohämmat. Flera forskare gjorde karriär på att ”påvisa” att Warburg hade fel, men nyare undersökningar visar att Warburg hade rätt. T.ex. ansågs det visat att cellandningen i cancerceller fungerade lika bra som i normala celler. Däremot hade cancercellen mycket hög glykolys, dvs nedbrytning av glukos till mjölksyra. Detta går emellertid inte ihop ur energisynpunkt, eftersom cancercellen i så fall skulle alstra för mycket kemisk energi (ATP), vilket inte är förenligt med cellens överlevnad. I samband med cellandningen i cancercellen bildas det en hel del värme istället för kemisk energi i form av ATP . Anledningen till detta är att det finns skador i mitokondrierna. Flera forskare tror att Otto Warburg har motbevisats, men det beror på att text från äldre läroböcker inte har uppdaterats.

Pete Pedersen
I och med upptäckten av onkogener, som förmodades vara orsak till cancer, började de flesta cancerforskare att leta efter onkogener. Intresset för Warburgs teorier försvann utom hos ett fåtal forskare. En av dessa var Pete Pedersen vid John Hopkins School of Medicine. Han noterade att ju mer aggressiv en tumör var desto mer mjölksyra bildades. Antalet mitokondrier var också starkt reducerat. Snabbast växande tumörceller hade endast hälften så många mitokondrier som normala celler. Han fann också att mitokondrierna i cancerceller hade strukturella avvikelser och avvikande utseende. Fetter och proteiner i membranen saknades. Otto Warburgs belackare hade tvärtemot påstått att mitokondrierna i cancerceller inte avvek från de i normala celler varken avseende antal eller funktion. Det första steget i nedbrytningen av glykos innebär att en fosfatgrupp kopplas till glukosmolekylen med hjälp av enzymet hexokinas. Produkten som bildas (glukos-6-fosfat) hämmar hexokinas, vilket begränsar hur snabbt glukos kan brytas ner. Ovanstående gäller i normala celler. Pedersen upptäckte att i cancercellen har enzymet hexokinas ersatts av stora mängder av enzymet hexokinas II, som inte hämmas av nedbrytningsprodukten (glukos-6fosfat). Reducerat antal och defekta mitokondrier gör att cellen inte kan erhålla tillräckligt med energi genom cellandningen, utan måste kompensera sig genom hög glykolys – bilda mjölksyra. Stora mängder av enzymet hexokinas II möjliggör detta. Det visade sig också att hexokinas II binder till ett protein i mitokondriens membran och därigenom kan blockera den process som leder fram till programmerad celldöd – apoptos – för cancercellen.

”Eftersom cancercellen har skadade mitokondrier kan de inte effektivt utnyttja fettsyror som energikälla. En strategi för att få cancerceller att växa långsammare är att minimera cancercellens tillgång på glukos och aminosyran glutamin som ingår i uppbyggnaden av proteiner.”

Thomas Seyfried
Thomas Seyfried, professor vid Boston universitetet, började sin karriär som lipidforskare. Ett företag som hade upptäckt en substans som hindrade bildningen av en viss typ av lipider (fetter) gav Seyfried anslag för att han skulle undersöka effekten av substansen när det gällde sjukdomar som hade med lipidupplagringen att göra. Som ren kuriosa gavs substansen till möss med tumörer. Överraskande nog så växte tumörerna långsammare i dessa möss jämfört med kontrollgruppen (möss med tumör men som ej fått läkemedlet). Det visade sig att mössen som hade fått läkemedlet minskade i vikt. Förklaringen var att läkemedlet gjorde att mössen tappade aptiten. När dieten justerats så att mössen i kontrollgruppen minskade lika mycket i vikt, visade det sig att även deras tumörer växte långsammare. När företaget fick reda på att läkemedlet inte var orsaken till den långsamma tumörtillväxten drogs forskningsanslaget in. Thomas Seyfried undersökte flera olika anticancerläkemedel och kom fram till att deras effekt berodde på att de gjorde att aptiten minskade. Han frågade sig varför ett minskat kaloriintag gjorde att tumörer växte långsammare, vilket förde honom tillbaka till Otto Warburgs hypotes. Han uppmärksammade Pete Pedersens arbeten samt äldre bortglömda iakttagelser angående cancercellen. Seyfrieds lipidforskning visade att i cancerceller finns mindre mängder och skadat cardiolipin (en lipid i mitokondrien) jämfört med i normala celler. Detta medför att den oxidativa fosforyleringen (cellandningen) fungerar dåligt. Thomas Seyfrieds stora förtjänst är att han sammanställt en mycket stor mängd publicerade resultat och gjort en syntes av dessa som förklarar hur cancer uppstår.

Mitokondriernas betydelse
Det börjar med att skadade mitokondrier skickar en stressignal (s.k. retrograd respons) till cellkärnan. Signalen gör att i cellkärnan transkriberas (avläses) de gener som gör att cellen slår över till en ämnesomsättning baserad på jäsning av glukos till mjölksyra. Generna som påverkas har kryptiska namn såsom MYC, m-Tor, Ras, Akt och HIF-1alpha. Dessa är också kända gener som är förknippade med ökad risk för cancer. MYC och RAS stimulerar celldelningen. HIF-1alpha aktiverar gener som stimulerar angiogenes, dvs bildning av blodkärl. Samtidigt som gener förknippade med jäsning aktiveras, så nedregleras gener förknippade med cellandningen såsom p53, APE1 och SMC4. Dessa gener har att göra med reparation av DNA och är kända som gener som undertrycker tumörbildning. Den retrograda responsen var avsedd för att cellen skulle kunna alstra tillräckligt med energi under kortare stunder av syrebrist. Cancercellen har emellertid fastnat i detta tillstånd. Detta medför att genomet (arvsmassan) blir instabil, vilket medför ökat antal mutationer, förändringar i antalet kromosomer såväl som förändringar inuti kromosomerna. Telomerer är DNA-bitar som finns ytterst på varje kromosom. När cellen delar sig förkortas telomererna och till slut dör cellen efter 80-100 celldelningar. Till skillnad mot normala celler har cancerceller evigt liv. Preliminära forskningsresultat indikerar att telomeras, det enzym som gör att telomererna förlängs, men som normalt är inaktiverat, är förflyttat från mitokondrien till cellkärnan där det gör att telomererna förlängs. Allt som kan skada mitokondrierna och inducerar ett permanent tillstånd av retrograd respons kan orsaka cancer. Flera olika virus som förknippas med cancer såsom Rous sarkoma virus, humant papillomvirus, Epstein-Barr-virus kan åstadkomma skada i mitokondrien. När vi andas in syre så bildas syreradikaler (syremolekyler som saknar en elektron) och dessa kan åstadkomma skador i mitokondrien. Lyckligtvis har vi till skillnad från vissa bakterier, som dör i närvaro av syre, skyddssystem för att oskadliggöra de flesta av de fria syreradikalerna. Ackumulerade skador i mitokondrierna, orsakade av fria syreradikaler, gör att cellen antingen dör eller blir en cancercell.

Metastaserande cancercellers ursprung
I sin bok argumenterar Seyfried för att makrofager hjälper cancern att metastasera. Makrofager kan ta sig fram överallt, samt fagocytera (äta) skadade celler. Metastaserande cancerceller har iakttagits att ha fagocyterande förmåga. Makrofager finns ofta i tumörvävnad. Tumörer med associerade makrofager har en sämre prognos. Det är möjligt att de metastaserande cellerna är makrofager som genom skador i mitokondrien utvecklats till cancerceller.

Att svälta ut cancercellerna
Eftersom cancercellen har skadade mitokondrier kan de inte effektivt utnyttja fettsyror som energikälla. En strategi för att få cancerceller att växa långsammare är att minimera cancercellens tillgång på glukos och aminosyran glutamin som ingår i uppbyggnaden av proteiner. Det kan man göra genom att äta en ketogen lågkolhydratkost. Det får kroppen att använda fett som energikälla. Läs mer om den ketogena kosten i artikeln om Patrick Kingsley på nästa uppslag.

Av: Bengt Larsson, år 2015

almanova.eu

Referenser: 1.Cancer as a Metabolic Disease: On the Origin, Management and Prevention of Cancer av Thomas N. Seyfried utgiven av Wiley år 2012. En dyr bok som förutsätter goda kunskaper i biokemi 2. Föredrag av Thomas N. Seyfried på Youtube
3. Nutrition & Metabolism 2010, 7:7 av Seyfried och Shelton. www.nutritionandmetabolism.com/content/7/1/7. 4. Tripping over the Truth – The Metabolic Theory of Cancer av Travis Christofferson utgiven av CPSIA år 2014. Lättläst och bra bok.

Kommentar av Ingemar Ljungqvist:

Cancerfondens mutationsteori är FEL!

Det är befriande att ta del av Bengt Larssons artikel om Thomas Seyfrieds forskning i detta nummer. Vi välkomnar Seyfrieds sågning av dogmen om muterande gener som ORSAK till Cancer. När han sedan går längre och ser en förändrad mitokondriefunktion som ORSAKEN till cancer, så bör vi se det som en djärv hypotes och som sådan så välkomnar vi den. Vi har tidigare i 2000-Talets Vetenskap berört mitokondriernas roll vid cancer. Redan i nr 4/1996 skrev vi om den finländske forskaren Thomas Tallbergs observationer. Han kunde visa att i en sjuk cell så samlades mitokondrierna på insidan av cellens membran och att man också kunde se hur dessa lämnade cellen när den inte förmådde utsöndra sura metaboliter i takt med att dessa bildades. Så visst finns det en koppling mellan en sjuk cell och dess samspel med mitokondrierna. Men för att lösa den stora frågan med ORSAK och VERKAN så krävs att man har med alla växelverkande komponenter. Läs även vår artikel om mitokondriernas roll vid cancer i 2000–Talets vetenskap nr 2/2007. (Både artikeln från 1996 och artikeln från 2007 finns tillgängliga på vår hemsida www.2000.tv.se. Sök efter slutsålda tidningar). I den senare artikeln refereras till en annan hypotes som framlagts av den österrikiske cancerläkaren Wollfgang Köstler. Han har i en intressant artikel föreslagit att mitokondrierna under ogynnsamma förhållanden kan lämna sin värdcell och leva utanför densamma. Mitokondrien är ju faktiskt en före detta frilevande bakterie, som tidigt i evolutionen fann det mer gynnsamt att leva sitt liv inne i en annan cell och samarbeta med den, än att stjäla socker i en föränderlig omvärld. Enligt Köstler skulle mitokondrien i en sjuk kropp ”köra” evolutionen baklänges och återgå till ett frilevande liv. Men då krävdes först att den kompletterade den egna arvsmassan, som den kunde hämta upp från värdcellens cellkärna. På så vis kunde ju en muterad cancercell uppstå. Den frilevande mitokondrien med en ny livscykelfas kallade man för metakondrie. Nu kan metakondrien leva ”frisimmande” i kroppsvätskorna – inte minst i blodet.

Hypotesen ger en plausibel förklaring
Poängen med denna hypotes är att den också ger en plausibel förklaring till den ökande förekomsten av mikrober som man frekvent ser i kroniskt sjukas, inklusive cancerpatienters blod. Lägger man till de fynd som Béchamp, Almquist och Enderlein såg i sjuka människors blod, ja, då kommer man till en klar slutsats. Denna slutsats har sedan verifierats av forskare och läkare såsom Gaston Naessens, Erik Enby och Tullio Simoncini. Slutsatsen innebär att bakterierna också har en livscykel, vars slutfas är att de övergår till mikrosvampar och bildar hyfer och mycel. Det är inte för inte som tuberkulosbakterien är döpt till Mycobacterium. Den första delen av namnet, Myco, är härlett ur grekiskans ord för svamp. Här kan vi flika in Uppsalaforskaren Leif Kirseboms färska upptäckt att Mycobacterium är sporbildande (se 2000-Talets Vetenskap nr 1/2014, sid 13). Det var en stor upptäckt i den akademiska världen och därför krävde den att Kirsebom skulle dubbelbevisa sin upptäckt, vilket han gjorde. Detta visar att den verkliga kunskapen om mikrobernas mångfasetterade liv tillhör framtiden. Därför var det faktiskt lite synd att Thomas Seyfried faktiskt har missat mikroberna i sin hypotes. Glömmer man bort en viktig faktor så haltar slutsatserna! Däremot vill vi likt Thomas Seyfried slå fast att den trossats som nästan all cancerforskning vilar på – att det är den förändrade, muterade genen i cell-DNA:t som ORSAKAR cancer – är så överförenklad att den blir FEL. Då blir inte bara slutsatserna haltande, utan de förlamar cancerforskningen så till den grad att lösningen på cancerns gåta försvåras högst avsevärt. 2000-Talets Vetenskap vill ge en mer heltäckande och mångsidig bild av de cancerhypotser som verkligen kan bära frukt.

Ingemar Ljungqvist

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here