Nyligen publicerade Antonio Guterres och Förenta Nationerna en policyöversikt om det tolfte åtagandet i Our Common Agenda – Emergency Platform. Åtagandet handlar om att förbättra beredskapen i fler sammanhang än vid globala hälsokriser (som covid-19) och kan komma att ge FN-organisationen mycket omfattande maktbefogenheter i en ny krissituation.
Nödlägesplattformen ska inte vara ett stående organ eller entitet utan en uppsättning protokoll som ska kunna aktiveras vid behov.
Nödläget avser en uppsättning protokoll som aktiveras i händelse av en ”komplex global chock”. När den aktiveras för den samman ledare från medlemsländerna, Förenta Nationerna, centrala medlemsgrupper (som G77, G20), internationella finansinstitutioner (IMF, Världsbanken), regionala organisationer (EU, ASEAN), civilsamhället, den privata sektorn, företag, forskningsinstitut samt andra experter.
Deras insats ska uppfylla följande:
- En snabb, förutsägbar och strukturerad internationell insats
- Ett maximalt utnyttjande av FNs sammankallande roll
- Att politiskt ledarskap främjas genom ett nätverk av villiga medlemsländer
- Multisektoriell, tvärvetenskaplig samordning över det multilaterala systemet
- Engagemang och ansvarsskyldighet från de inblandade intressenterna
- Stärkt ansvarsskyldighet för att uppfylla åtaganden och skapa internationell samstämmighet
Vid en komplex chock ska alla delar av det multilaterala systemet hållas ansvariga för genomförandet och agera unisont. Plattformen ska dela ”tillförlitlig data, analys och rekommendationer för att stödja global opinionsbildning och bygga upp internationellt politiskt konsensus om vägen framåt.”
Till panelen ska knytas ett sekretariat med tekniska experter som ska vara förberedda i förväg och som omedelbart och automatiskt ska sättas i arbete med den aktuella krisen.
Eftersom medlemsländernas oberoende, territorium och politiska självständighet, enligt FN-stadgan, inte får kränkas så är det den enskilda statens ansvar att utföra det som krävs för att motverka krisens effekter på landets medborgare.
En komplex global chock definieras som ”en händelse med allvarligt störande konsekvenser för en stor del av den globala befolkningen och som leder till sekundära effekter inom ett antal sektorer”. Exempel på närliggande kriser av detta slag är covid-19 och de ökade globala levnadsomkostnaderna som uppstod under förra året (cost-of-living-crisis). Enligt svenska stiftelsen Global Challenges Foundation så definieras en katastrofal risk med att 10% av den globala befolkningen kan komma att förolyckas.
FN listar i översikten sju möjliga framtida kriser som kan motivera att plattformen aktiveras.
- Klimat- eller miljökatastrofer
- Pandemier med sekundära kaskadeffekter
- Event där biologiska ämnen (biovapen) avsiktligt eller oavsiktligt släpps ut
- Avbrutna globala flöden av varor, människor och finanser
- Cyberattacker och avbrott i den digitala infrastrukturen
- En omfattande händelse i yttre rymden som skadar en eller flera kritiska system på jorden
- Oförutsägbara risker
Läs mer på pharos.stiftelsen-pharos.org, Nödlägesplattform för att hantera ”extrema globala chocker”
