Oljediplomati och Amerikas dröm om det postsovjetiska Ryssland

Gorbatjovs och andra ryska tjänstemäns förväntningar 1991 var att deras ekonomi skulle vända sig till väst för omdaning i linje med de grundsatser som hade gjort USA, Tyskland och andra ekonomier så välmående. Den ömsesidiga förväntan i Ryssland och Västeuropa var att tyska, franska och andra investerare skulle omstrukturera den postsovjetiska ekonomin på ett effektivare sätt.

Det var inte USA:s plan. När senator John McCain kallade Ryssland ”en bensinstation med atombomber” var det USA:s dröm för vad de ville att Ryssland skulle vara – med Rysslands gasbolag som gick över i kontroll av amerikanska aktieägare, som började med det planerade utköpet av Yukos som man arrangerat med Michail Chordokovsky. Det sista som amerikanska strateger ville se var ett blomstrande återupplivat Ryssland. Amerikanska rådgivare försökte privatisera Rysslands naturresurser och andra icke-industriella tillgångar genom att överlämna dem till kleptokrater som kunde ”ta ut” värdet av vad de hade privatiserat endast genom att sälja till amerikanska och andra utländska investerare för hårdvaluta. Resultatet blev en nyliberal ekonomisk och demografisk kollaps i alla de postsovjetiska staterna.

På sätt och vis har Amerika förvandlat sig till sin egen version av en bensinstation med atombomber (och vapenexport). USA:s oljediplomati syftar till att kontrollera världens oljehandel så att dess enorma vinster kommer att tillfalla de stora amerikanska oljebolagen. Det var för att hålla iransk olja i händerna på British Petroleum som CIA: s Kermit Roosevelt arbetade med British Petroleums anglopersiska oljebolag för att störta Irans valda ledare Mohammed Mossadegh 1954, när han försökte förstatliga företaget efter att det vägrade decennium efter decennium att leva upp till sina utlovade bidrag till ekonomin. Efter att ha installerat shahen, vars regim byggde på en ond polisstat, hotade Iran än en gång att agera som herre över sina egna oljeresurser. Så landet konfronterades än en gång med USA-sponsrade sanktioner, som fortfarande gäller i dag. Syftet med sådana sanktioner är att hålla världshandeln inom amerikansk kontroll, eftersom olja är energi och energi är nyckeln till produktivitet och real BNP.

I fall där utländska regeringar som Saudiarabien och angränsande arabiska petrostater har tagit kontroll ska exportintäkterna för deras olja deponeras på amerikanska finansmarknader för att stödja dollarns växelkurs och USA: s finansiella dominans. När de fyrdubblade sina oljepriser 1973-74 (som svar på att USA fyrdubblade sina spannmålsexportpriser) fastställde det amerikanska utrikesdepartementet lagen och sa till Saudiarabien att det kunde ta ut så mycket som det ville för sin olja (och därmed höja prisparaplyet för amerikanska oljeproducenter), men det var tvunget att återvinna sina oljeexportintäkter till USA i dollardenominerade värdepapper – främst i amerikanska statspapper och amerikanska statspapper (petrodolar) damt tillsammans med vissa minoritetsinnehav av amerikanska aktier och obligationer (men endast som passiva investerare, som inte använder denna finansiella makt för att kontrollera företagspolitiken).

Det andra sättet att återvinna oljeexportintäkter var att köpa amerikansk vapen, där Saudiarabien blev en av det militärindustriella komplexets (MIC) största kunder. USA:s vapenproduktion är faktiskt inte i första hand militär till sin karaktär. Som världen nu ser i bråket om Ukraina har Amerika ingen stridsarmé. Vad den har är vad som brukade kallas en ”ätarmé”. USA:s vapenproduktion sysselsätter arbetskraft och producerar vapen som ett slags prestige som är bra för regeringar att visa upp, inte för faktiska strider. Liksom de flesta lyxvaror är markeringen mycket hög. Det är trots allt kärnan i high fashion och stil. MIC använder sina vinster för att subventionera amerikansk civil produktion på ett sätt som inte bryter mot bokstaven i internationella handelslagar mot statligt stöd.

Ibland används naturligtvis militärt våld. I Irak använde först George W. Bush och sedan Barack Obama militären för att beslagta landets oljereserver, tillsammans med Syriens och Libyens oljereserver. Kontrollen av världsoljan har varit en stötesten för USA:s betalningsbalans. Trots den globala satsningen på att bromsa jordens uppvärmning fortsätter amerikanska tjänstemän att se olja som nyckeln till USA:s ekonomiska överlägsenhet. Det är därför som den amerikanska militären fortfarande vägrar att lyda Iraks order att lämna sitt land, behålla sina trupper i kontroll över den irakiska oljan, och varför man kom överens med fransmännen om att förstöra Libyen och fortfarande har trupper på Syriens oljefält. På närmare håll har president Biden godkänt offshoreborrning och stöder Kanadas expansion av sin Athabasca tjärsand, miljömässigt den smutsigaste oljan i världen.

Tillsammans med olje- och livsmedelsexport stöder vapenexport treasury-bill-standardens finansiering av USA: s utländska militära utgifter på sina 750 baser utomlands. Men utan att en stående fiende ständigt hotar vid portarna faller Natos existens samman. Vad skulle länderna behöva köpa ubåtar, hangarfartyg, flygplan, stridsvagnar, missiler och andra vapen?

I takt med att Förenta staterna har avindustrialiserats blir dess underskott i handeln och betalningsbalansen alltmer problematiskt. Landet behöver vapenexportförsäljning för att bidra till att minska sitt växande handelsunderskott och även för att subventionera sina kommersiella flygplan och relaterade civila sektorer. Utmaningen är hur man ska behålla sitt välstånd och sin världsdominans när den avindustrialiseras samtidigt som den ekonomiska tillväxten ökar i Kina och nu till och med Ryssland.

Michael Hudson

Originaltext: anthropocene.live, Oljediplomati och Amerikas dröm om det postsovjetiska Ryssland