Ouroboros

2
3190
Ouroboros

1) Fundamentet:
Arbete är grunden för allt värde. Axiomet stöds av såväl kapitalister som de flesta socialister, framför allt statssocialister. Att mäta, väga, definiera och kvantifiera värde ligger i statens, kapitalismens och socialismens natur. Skiljelinjerna går endast mellan vem som bör ha makten att definiera och kontrollera detta värde; marknaden, parlamentet eller diktatorn. Makten att definiera värdet rationaliseras för massan efter den förklaringsmodell som för tiden råkar vara populär. De gamla kommuniststaterna handlade i enlighet med den ”historiska nödvändigheten”. Marknaden handlar i enlighet med ”lagen om tillgång och efterfrågan”. Det socialliberala projektet handlar i enlighet med det vaga begreppet ”demokrati”, och försöker därigenom populistiskt balansera mellan historisk nödvändighet och marknadskrafter. Diktatorn handlar i enlighet med statens/folkets/nationens intresse. Gemensamt för dessa läror är att de konsekvent menar att folket varken har överblick över sina egna intressen eller förmåga att själva definiera, kvantifiera och värdera desamma. Lärorna står också på en metafysisk värdegrund, i det att inga begrepp makten använder för att berättiga sitt utövande av kontroll i sig är kvantifierbart. ”Staten”, ”historien”, ”demokratin”, ”folkviljan”, ”lagen om tillgång och efterfrågan” etc. är i sig metafysiska begrepp.

2) Kontrollen:
Statens maktmedel har sitt existensberättigande genom utövandet av kontroll för att tillse att elitens (politiker såväl som etablissemang) beskärda del av det upparbetade värdet tillfaller dem utan att själva utöva något nämnvärt arbete. Elitens arbete består i att kontrollera kontrollapparaten (i bästa fall; mer om det senare). Staten tar upp skatt, kapitalisten tar upp vinst. Kontrollapparaten har även till uppgift att med våld (fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, juridiskt) begränsa förekomsten av våld (fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, juridiskt) i samfundet (kommunen, företaget, staten etc) då det senare våldet är kontraproduktivt och det förra inte är det. Ergo: våld är bra om det tjänar eliten och utförs av godkänd kontrollapparat i sådan skala att det inte upprör befolkningen. Ju större samfund, desto större elit, och därmed desto större kontrollapparat. Arbetarna betalar alltså av sitt arbete till eliten, som försvarar detta med att kontrollapparaten måste betalas, så att arbetarna störningsfritt kan lämna sitt värde till eliten. För att framstå i trevlig dager har många samfund också en omvårdnadsapparat. Omyndiga personer uppfostras där ifrån barnsben av samfundet till att bli värdeproducerande arbetare. Sjuka och handikappade tas om hand så att de om än inte bidrar till produktion av värde åtminstone inte stör produktionen. Arbetare som blivit trasiga repareras så gott det går för att sedan åter producera värde för elitens räkning.

3) Propagandan:
Propagandaorganen fyller i dessa samfund en oerhört viktig dubbel funktion. Den exciterande funktionen, för att använda en neurologisk term, är att trumma in budskapet om det värdefulla med att upprätthålla samfundsordningen i demokratins/folkviljans/marknadskrafternas/statens (välj själv…) namn. Den inhiberande funktionen är att åstadkomma ett tillräckligt högt massmedialt brus av underhållning, tarvligheter och pseudonyheter så att befolkningen i samfundet inte gör en situationsanalys, alltså inte vaknar upp och förnimmer koffeindoften. Tiden mellan arbetet och sömnen måste därför fyllas av distraktioner; tv/hasardspel/lagligt drogintag m.m. I exemplet Sverige, som är ett samfund styrt av ledordet ”demokrati”, är det därför föga förvånande att den parlamentariska eliten kontrollerar tv, statliga spelbolag samt det statligt sanktionerade drogintaget via Systembolaget. De distraktioner som inte kontrolleras av den parlamentariska eliten kontrolleras av en ekonomisk elit. Detta får folk att tro att ledordet ”demokrati” i helig förening med ”lagen om tillgång och efterfrågan” på något vis skulle öka kvoten lycka i deras liv. Exemplen kan mångfaldigas. Distraktionen fungerar således som ett lugnande medel. Detta medel måste eliten ha kontroll över. Tider av oro – höj dosen. Tider av lugn – sänk dosen.

4) Arbetsmoralen:
Den del av befolkningen som inte arbetar studerar ofta. Därför är det av största vikt att universiteten och utbildningsväsendet står under kontroll av samfundet, så att det som lärs ut inte kolliderar med samfundets värdegrunder. Vidare bör studier syfta till värdeproduktion. Studier enbart syftande till filosofins/ konstens/vetenskapens framåtskridande tolereras i viss mån men premieras icke. Pga. milt överseende tillåts en viss del av intelligentian vara improduktiv (t.ex.statligt konstnärsstöd). Så är dock icke fallet med övriga improduktiva element. Den del av befolkningen som tvingats till arbetslöshet måste också sysselsättas, vanligen genom tvångsåtgärder, vilka rättfärdigas i nationalekonomiska termer, eller hot om tvångsåtgärder (”efter x dagar utan arbete inträffar konsekvens y”). Detta för att upprätthålla arbetsmoralen i samfundet. Eliten måste genom kontrollapparat, varnande exempel (t.ex. sanktioner och tvångsåtgärder mot arbetslösa) och propaganda trumma in arbetsmoralen i befolkningen, så att eliten slipper arbeta. En stor del av detta trummande utföres i Sverige på fritiden som oavlönat arbete i s.k. folkrörelser. Därigenom har man för en riktigt indoktrinerad klick människor förenat propagandaorganens exciterande och inhiberande funktioner med arbete. Tjo! Detta kallas på nyspråk för ”förankring”. T.ex. i Sverige har man ”förankrat demokratin i de breda folklagren”. Uttytt på vanlig svenska står det ”vi har fått en uppsättning nyttiga idioter som jobbar gratis åt elitens propagandamaskineri”.

5) Yttrandefriheten:
Dessa elitens nyttiga idioters grund för sitt arbete ligger i begreppet ”yttrandefrihet”. Yttrandefriheten som begrepp syftar till att stärka känslan av att det ligger något reellt i ledstjärnan ”demokrati” (i andra stater och tider har yttrandefriheten stärkt värdet av ”folkviljan”, ”staten”, ”historien” etc). Om yttrandet inte stärker känslan av värde i ledstjärnan är det inte fritt att yttra yttrandet. Den som avviker ifrån elitens uppfattning om vad den vagt blinkande ledstjärnan symboliserar begår således våld på yttrandefriheten, och straffas av både kontrollapparat och propagandaapparat i yttrandefrihetens namn. Tjo igen! Nu är det i och för sig ovanligt att det går så långt, eftersom det massmediala bruset i dess inhiberande funktion också dränker analyser som inte överensstämmer med elitens egna. Det händer dock att eliten lyfter fram någon marginell extremistgrupp och framhåller den oerhörda faran dessa individer utgör för ledstjärnan (”demokratin”, ”staten”, ”den historiska nödvändigheten”, ”folkviljan” etc.) och sedan håller en juridisk eller medial rättegång, varefter ett lugn infinner sig hos befolkningen. Faran över för denna gång. Propagandaapparaten måste dock alltid, oftast via officiell nyhetsförmedling, med jämna mellanrum ge befolkningen en känsla av ett dovt hot, som om det inte åtgärdas kommer att ta ifrån dem förmånen att fritt och ostört tjäna elitens intressen (”skurkstater”, ”nynazister”, ”terrorister”, ”den röda faran”, ”den organiserade brottsligheten”, ”sekter”, ”sanningsrörelsen” etc). Så hålls befolkningen både lugn och otrygg på samma gång. Lugn, då man vet att eliten ser efter ens ”intressen”. Otrygg, då det finns monster under sängen som man aldrig riktigt ser. Och detta är precis vad man vill uppnå. Tro inget annat.

6) Lagarna:
Lagarna (det juridiska våldets bevekelsegrund) syftar till att upprätthålla ordningen i så måtto att man reglerar befolkningens möjligheter att gå emot elitens uppfattning om hur människan bör bete sig för att vara produktiv. För att exemplifiera är droger ett lämpligt ämne. Följande resonemang kommer i stort ursprungligen ifrån diskordianen och filosofen R.A. Wilson. Låt oss börja med att slå fast att droger sanktioneras och försäljs av staten. På ett apotek i Sverige kan du, förutsatt att du innehar ett recept, införskaffa t.ex. Rohypnol, en drog som används i alltifrån bankrån (till att göra förövaren okänslig och lugn) till våldtäkter (där drogen används till att göra offret okänsligt och lugnt). I var stad som har ett apotek finns det vanligen en bar och ett Systembolag. Där säljs, med statens goda minne, olika varianter av C2H3OH, ett starkt beroendeframkallande narkotikum som statistiskt sett hos vissa individer framkallar våldsamt beteende och sociala problem. Således är etablissemangets kamp mot (vissa) droger tämligen genomskinlig. Eliten sanktionerar de droger de anser passa befolkningen och sina vinstintressen, pga. det för eliten nödvändiga behovet av lämpliga distraktioner för sagda befolkning. Wilson skriver: lagar är som korvar. Man tycker bättre om dem om man inte vet hur de blir till. Rättsskipningen är ett annat intressant område för den som tycka om differentiering. Helt öppet visar man att etablissemanget går fritt när det genomförs bedrägerier och skalbolagsaffärer i hundratalsmiljonerklassen. En dam som svindlat till sig drygt fyratusen kronor döms till fängelse (rättsfall taget ur verkligheten 2002). Det riktigt sorgliga är som vanligt att befolkningen inte tycks bry sig. Efter mordet på utrikesminister A.L. kan man till och med finna sympatiyttringar för idén att politiker och företagshöjdare bör ha särbehandling på grund av sina o e r h ö r t betungande karriärer. Härmed ställer jag mig till förfogande för vilken ministerpost som helst för den blygsamma ersättningen av tiotusen kronor per månad. Utan fallskärm och pension.

7) Ränta:
Ett synnerligen grundläggande begrepp i ekonomismen (läran som definierades i stycke ett) är ränta. Detta är förmodligen det mest utstuderade tricket eliten använder för att främja sina syften. Här bryter eliten mot sitt eget axiom, och gör det med befolkningens samtycke, eftersom individen ofta tror att ränteinstrumentet även tjänar hans/hennes syften. Om arbete verkligen är grunden för allt värde kan räntesystemet inte vara giltigt. Därför har kapitalisterna uppfunnit begreppet ”arbetande kapital”. Idén är att om långivare X lånar ut kapital till låntagare Y (individ/firma/organisation/stat etc.) ska X pga. tidsfaktorn ha ett reellt sett större kapital tillbaka när transaktionen är avslutad. Detta ökar X’s kapital i sig, vilket möjliggör att X kan låna ut mer kapital till andra låntagare för att sedan växa ännu mer. Ergo: X vinner värde skapat av arbete utan att utföra något arbete. På detta följer spekulation, inflation, deflation, konjunkturer, börsväsende, hausse, baisse m.m; begrepp som används för att rationalisera elitens välmåga och arbetarnas fluktuerande situation. Grundaxiomet emotsägs av eliten själv, och denna elit vet att den kommer undan med bedrägeriet eftersom befolkningen via propagandamaskineriet och distraktionerna hålls upptagen med oväsentligheter.

8) Grundförutsättningen:
Hela detta system vilar på en enda essentiell förutsättning: rädsla. För etablissemanget är det av största vikt att befolkningen är rädd, och vinsterna av detta är legio. Juridiken och ekonomin är de två viktigaste verktygen för att ingjuta denna grundläggande känsla av otrygghet i folket. Denna otrygghet leder till ett icke oansenligt mått av förvirring hos de lägre samhällsklasserna, vilket i sin tur gör det i princip omöjligt för dessa att fatta rationella beslut (till stor del också beroende på att informationsflödet inte är fritt.)

Artikel skriven av Mikael Höglund