Palmemordet och Skandiamannen: Vad hände egentligen? – Del 3

”Eftersom Christiansson kände folk inom rörelsen förhördes han av Palmegruppen angående Skandiamannens eventuella samröre med Stay behind. Engström var ju anställd på Thule när det på 60-talet uppgick i Skandia och det har spekulerats i att han tillhörde Stay behind.”

Den 27 oktober 1981 gick den sovjetiska ubåten U-137 på grund vid Torhamaskär vid inloppet till Gåsefjärden utanför Karlskrona i Blekinge. Grundstötningen, som till råga på allt skedde i ett militärt skyddsområde, ansågs utgöra klara bevis för en omfattande sovjetisk undervattensverksamhet i våra svenska farvatten och väckte stor uppmärksamhet även utomlands. Ryssarnas sa att ubåten fått fel på navigationssystemet men även om vissa accepterade att intrånget berott på undermålig teknisk utrustning och inkompetens menade många alltså att det var ett medvetet led i sovjetiska hemliga aktiviteter mot Sverige.

Under de följande åren kom det åtskilliga rapporter om regelbundna ubåtskränkningar på svenskt territorialvatten och samtliga skylldes på Sovjet. Bland framförallt liberala, konservativa och militära debattörer, inte bara här i Sverige utan även övriga Europa, betraktades det mer eller mindre som självklart att ryssarna låg bakom. I det kalla krigets kölvatten  hårdnade tonläget. Många, inte minst inom svensk officerskår, betraktade Palmes ambitioner att bedriva fredsdialog med Sovjet som inte bara naiva utan direkt skadliga.

Kommendörkapten Hans von Hofsten anklagade till och med Palme för att ljuga om u-båtarna under ett uttalande i Dagens eko i oktober 1985. Månaden därpå, fem månader före Palmes planerade resa till Moskva för att möta Gorbatjev, uttalade sig Hofsten även i Svenska Dagbladet. Han fortsatte då att leverera svidande kritik mot hanteringen av ubåtsfrågan. Hofsten ifrågasatte om regeringen talade klarspråk om undervattenskränkningarna och ansåg att statsministern och utrikesministern till om med förlöjligade ÖB:s rapporter:

”Omfattningen, intensiteten och allvaret i den främmande undervattenverksamheten i våra vatten, förtigs, förringas eller till och med förlöjligas av statsministern och utrikesministern på ett sätt, som helt enkelt inte kan tolkas på annat sätt än att de egentligen inte tror, eller kanske snarare, inte vill tro på rapporterna från ÖB…” (1)

Hofsten menade att om försvarets personal måste vara lojal mot regeringen och dess politik så måste lojaliteten också vara dubbelriktad, underförstått att han saknade förtroende för Palmeregeringen. En vecka senare publicerade SVD intervjuer med elva marinofficerare som stödde Hofsten. Flera ansåg att regeringen tonat ner kränkningarna, undanhållit information och prioriterat normalisering med Sovjetunionen. Örlogskapten Leif Nylander, sa exempelvis:

”Regeringens reaktion är alltför lam. Den tar inte hotet på allvar. Jag litar inte på Olof Palme och regeringen i den här frågan.” (2)

Initiativtagare till artikeln var Lars Christiansson, en före detta säkerhetspolitisk reporter och USA-korrespondent på SVD som även gjort sig känd som en  minst sagt tuff kritiker av socialdemokratisk politik och som sedemera blev presschef åt Carl Bildt. Christiansson hade goda kontakter inom både försvaret och Stay behind. och brukade äta lunch med en Stay behind-medlem var femte vecka för att utbyta information. (3)  Eftersom Christiansson kände folk inom rörelsen förhördes han av Palmegruppen angående Skandiamannens eventuella samröre med Stay behind. Engström var ju anställd på Thule när det på 60-talet uppgick i Skandia och det har spekulerats i att han kan ha tillhört Stay behind.

Christiansson svarade emellertid att han ”inte tror att Engström var med.” (4)

Men även om Christiansson betvivlade det kunde han uppenbarligen inte helt utesluta att Skandiamannen kan ha varit involverad i, eller åtminstone haft kontakt med någon, inom Stay behind-rörelsen. Med tanke på att Skandiamannen under många år faktiskt arbetade i hjärtat av Stay behinds högkvarter är det inte fullt så långsökt som man kan tro. Bevis saknas dock.

Den 21 och 22 januari 1986 publicerade Dagens Nyheter två artiklar av Hofsten: ”Vet svenska folket om det här”? respektive ”Sovjetrepubliken Sverige?”, där han fortsatte kritisera regeringen. I den senare artikeln beskrev Hofsten hur det svenska försvaret nedrustades, samtidigt som Sovjetunionen gjorde ”uppenbara förberedelser för ett överraskande anfall.” (5)

Att ledande officerare i ett demokratiskt land gick ut och visade ett så öppet missnöje med landets ledning var snarast unikt och skapade stort rabalder. Hofstens enorma motvilja gentemot Palme och hans politik tycktes spegla den som fanns inte minst bland högerextrema poliser på den tiden. Viktigt att notera är dock att flera av officerarna sannolikt gav uttryck för en genuin oro över att landet verkligen var hotat av en invasion från östblocket.

Senare uppgifter tyder dock på att man i den allmänna hysterin övertolkat vissa indikationer på intrång samt att svensk militärledning mycket väl visste att det i andra fall rörde sig om u-båtar från Natoländer. 1994 kom det fram att det så kallade kavitationsljudet, som ansågs indikera det påstådda ljudet från ubåtar kan ha åstadkommits av minkar. Socialdemokraterna, då i opposition, ville tillsätta en ny kommission men det avvisades av Carl Bildt.

I maj 2008 redovisade Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) analyser av ljud som marinen spelat in i Hårsfjärden i oktober 1982. Inspelningen påstods tidigare utgöra marinens tyngsta bevis för att en ubåtskränkning ägt rum. FOI:s analys visade emellertid att inspelningen med mycket stor sannolikhet åstadkoms av taxibåten Amalia, som befann sig i området samma dag. (6)

Försvarsmakten hade även för egen del gjort en särskild analys av tidigare rapporter om kavitationsljud på 90-talet. I arkiven fanns registreringar av kavitationsljud mellan 1985-89. Av de 42 rapporterade händelserna som granskats kunde bara en bedömas som sannolik ubåt, en kunde ej bedömas och 14 hänfördes till biologiskt ljud. I 26 fall blev slutsatsen att främmande undervattensverksamhet inte kunde uteslutas men Överbefälhavarens samlade rapport för 1994 konkluderade att den komprimerade kavitationseffekten hade ”inget eller ringa bevisvärde avseende en koppling till främmande undervattensverksamhet”. (7)

I en intervju i svensk tv redan år 2000 bekräftade dessutom USA:s förre försvarsminister Caspar Weinberger att både brittiska och amerikanska Nato-ubåtar, med vetskap hos svensk militärledning och på politisk nivå, flera gånger varit inne på svenskt territorialvatten. Officiellt skedde intrången i syfte ”att kontrollera standarden på svensk beredskap”. (8)

Att ens misstänkas antyda att några andra än ryssarna smugit omkring i svenska farvatten var på 80-talet förenat med en stor risk att bli allmänt idiotförklarad. Något som dåvarande utrikesministern Lennart Bodström bittert fick erfara när han intet ont anande gick till en intervjuträff med journalister från DN och SVD och dristade sig att påpeka att det inte gick att fastställa u-båtarnas nationalitet. Båda tidningarna lyckades sen framställa det som att Bodström sagt att inga utbåtskränkningar alls ägt rum. Något som ledde till en sällan skådad kölhalning av Bodström i medierna och en pinsam misstroendeförklaring i Riksdagen.

Men handlade det verkligen bara om rekognoscering för att testa vår beredskap? Forskare som professor Ola Tunander hävdar att Natoländer bedrev ubåtsoperationer i Sverige under falsk flagg på 80-talet i syfte att förändra vår attityd mot Sovjet och för att kunna använda Sverige som flygbas vid ett eventuellt krig mot Sovjet. (9) Vad attityden beträffar kan vi konstatera att det lyckades. Mellan 1970-80  ansåg 20-30 % av svenskarna att Sovjet utgjorde  ett hot mot landet.  Tre år senare, efter ständiga rapporter om incidenter, hade siffran stigit till 83%.

Tunander studerade även Stay behind:

”Under 70- och 80-talet började Stay Behind-grupperna agera med politiska syften i såväl Italien som Belgien med avrättningar och blodiga bombattentat som instrument för att skärpa den politiska spänningen och legitimera hårdare polisiära åtgärder,” skrev Tunander. ”I flera fall tycks det ha funnits en koppling till extremhögerorganisationen WACL,* en paraplyorganisation som samlade allt från gamla nazister och fascistgrupperingar till mer civiliserade antikommunister och militanta försvarare av kapitalistisk marknadsekonomi.” (10)

Ovan noterade händelser är kända som ”Gladio” och har beskrivits ingående av den schweiziske författaren Danielle Ganser i boken ”NATO’s Secret Armies: Operation Gladio and Terrorism in Western Europe.” Stay behind-nätverket existerade i 16 Natoländer och 4 neutrala, däribland Sverige. Om Stay behind i dessa länder var kapabla till sådana handlingar, är det då bortom det möjligas gräns att dess motsvarighet här kan ha döda Palme?

För dem som inte var med på den tiden är det nog svårt att sätta sig in i vidden av det enorma hat som fanns gentemot Palme. Alltifrån nidbilder, påhittade historier om sinnessjukdom och allehanda mer eller mindre fantasifulla historier om att landsförrädaren Palme var på väg att sälja ut Sverige till Sovjetunionen spreds ganska flitigt inom flera grupperingar.

”Hatarna påstod att Olof var alkoholist, psykopat, knarkare, rysspion, allt möjligt som var illvilliga lögner,” berättade förre talmannen och partikollegan Tage G Pettersson senare. ”Jag minns fem sex gånger då jag lagt armarna om honom då han gråtit”. (11)

Dessutom hade frågan om Löntagarfonder, fackets förslag om att öka löntagarnas inflytande över det privata näringslivet genom andelar i ägandet, redan tidigare väckt ont blod bland både näringslivsföreträdare och andra. Idén kom ursprungligen från LO-ekonomen Rudolf Meidner och gick ut på att 20 procent av lönsamma företags vinster skulle föras över till särskilda löntagarfonder styrda av facket vilket tänktes få majoritet i bolagsstyrelserna. Palme lär ha varit måttligt imponerad men under trycket från LO klubbades förslaget igenom 1983.

Det här betraktades som rena rama kommunistinfiltrationen av borgare i allmänhet och extrema högermänniskor i synnerhet. De kampanjer som redan tidigare existerade, där affärsmän ibland bidrog ekonomiskt genom att sponsra pamfletter, artiklar och böcker som förklarade vilken stor skada Palme innebar för landet, blev inte direkt färre efter fonderna.

Det var i den här myllan, där uppriktigt oroliga personer inom förvarsväsendet, näringslivet och annorstädes, åtminstone i tanken, förenades i sin misstänksamhet och stundtals hatiska syn på Palme med grupperingar som var mer eller mindre fascistiska och hänsynslösa. En tankemiljö där även mer anspråkslösa individer med en stark aversion mot Palme kunde tänkas ryckas med. Var Skandiamannen en sådan person? Att han var moderat  och ogillade Palme är omvittnat, men steget därifrån till att bli mördare är förstås mycket långt. Trots att många kan känna en avsky mot en specifik person är ju få beredda att ta till våld.

Även om det inte kan uteslutas beträffande Skandiamannen lyser de handfasta bevisen med sin frånvaro.

Vad vi har att gå på är med andra ord bara indicier:

-Det faktum att Skandiamannen befann sig vid mordplatsen.

-Att hans signalement stämmer bra med gärningsmannen.

-Att han uppenbarligen ljuger på flera punkter.

-Att han tycks veta något som bara mördaren borde kunna veta.

Går det då att hitta fler ledtrådar beträffande Skandiamannen?

Låt oss titta närmare på hans förhör med polisen.

När Skandiamannen i sitt fjärde vittnesförhör med polisen (25 april) får frågan om han hela tiden befunnit sig på Skandia  under den tidigare under kvällen, svarar han:

”Inte på den tidigare kvällen.” (12)

På det sätt som förhörsledaren först formulerar frågan: ”under den tidigare kvällen,” ligger det nära till hands att utgå från att Engström tolkar den bokstavligt och först tror att förhörsledaren undrar om han  har varit på Skandia hela tiden under föregående kväll, och att Engström, som då inte jobbade över, därför helt logiskt, svarar, ”inte på den tidigare kvällen.”

Men varför skulle polisen intressera sig för var Engström befann sig dagen före mordet? På vilket sätt skulle det vara relevant? Det förhörsledaren syftar på med frågan är förstås huruvida Engström befann sig på Skandia tidigare under mordkvällen, men tyvärr formulerar han frågan så att den kan misstolkas. Det framgår av att han sedan omformulerar frågan:

Förhörsledaren ”Vad hade du gjort tidigare på kvällen? När började du arbeta?”

Engström: ”Du menar just den här kvällen”?

Förhörsledaren: ”Just det.”

Engström: ”Då har jag varit på mitt arbetsrum hela kvällen.”

Förhörsledaren: ”Det hade du varit?”

Engström: ”Ja”.

Förhörsledaren: ”Inte utanför huset någon gång.”?

Engström: ”Nej”.(13)

Vid en närmare genomläsning av förhöret framstår det nästan som att Engström gör en ”felsägning” och faktiskt råkar svara sanningsenligt när han först får frågan om han varit på jobbet under hela kvällen. Engström svarar ju nekande: ”inte på den tidigare kvällen,” vilken är förenligt med vittnesmålet från en av vakterna på Skandia som sagt att Engström var ut och åt middag på mordkvällen. Följaktligen hade han inte varit på sitt arbete under hela kvällen.

Måhända är detta en långsökt tolkning men icke desto mindre relevant, eftersom Engström på den förtydligade frågan från förhörsledaren hävdar att han befann sig på sitt arbetsrum hela mordkvällen. Med andra ord har han enligt egen utsago inte lämnat huset under kvällen.

Vittnesmålet från säkerhetsvakten tyder dock på att så ej är fallet och att Engström ljuger.

En ofrånkomlig fråga blir då förstås:

Av vilken anledning skulle Engström ljuga om något så trivialt som att han varit ut och ätit?

Det kan finnas en naturlig förklaring: Engström brukade inte stämpla ut och in när han tog sina matraster och måhända ville han inte skylta med det inför sin arbetsgivare i händelse att det skulle komma ut. Om inte det var orsaken till att han undanhöll informationen från polisen så är det svårt att förstå anledningen till att Engström ville dölja att han varit ute.

Såvida han inte var mördaren. Då skulle han ju kunna ha anledning att dölja det.

Läs även: Palmemordet och Skandiamannen: Vad hände egentligen – Del 1, Del 2 och del 4

Michael Delavante, Palmemordet och Skandiamannen: Vad hände egentligen? – Del 3

Källor:

(1) Hans von Hofsten,  SVD debatt, 3 november, 1985.

(2) Regeringen tar inte ubåtshotet och kränkningarna på allvar, SVD, 10 november, 1985.

(3) Palme-utredarna förhörde Bildts nära medarbetare om hemliga nätverket, Arne Lapidus, Expressen, 11 juli, 2020.

(4) Palme-utredarna förhörde Bildts nära medarbetare om hemliga nätverket, Arne Lapidus, Expressen, 11 juli, 2020.

(5) Hans von Hofsten,  ”Sovjetrepubliken Sverige”,  DN, 21 Januari, 1985.

(6) Det är ju min båt”, Tobias Österberg, Aftonbladet,, 19 maj, 2008.

(7) Perspektiv på Ubåtsfrågan – SOU 2001:85 s245.

(8) Striptease, Caspar Weinberger, SVT 1, 7 mars 2000. https://www.oppetarkiv.se/video/2669360/striptease

(9) Ola Tunander, ”Det svenska ubåtskriget”, Medströms Bokförlag, 2019.

(10)  Ola Tunander, Den osynliga handen – och den vita. Se även: Danielle Ganser, ”NATO’s Secret Armies: Operation GLADIO and Terrorism in Western Europe”, Routledge; 1 edition, 2005.

(11) Olof Palme – politiken, passionen, personen,  Knut-Göran Källberg, Expressen, 23 februari 2016.

(11) Stig Engström – Fjärde förhöret:  http://lennartremstam.blogspot.com/2015/05/stig-engstrom-forsta-forhor-fran.html

(12) Stig Engström – Fjärde förhöret:  http://lennartremstam.blogspot.com/2015/05/stig-engstrom-forsta-forhor-fran.html

* World Anti-Communist League (Anti-kommunistiska Världsförbundet). En högerextrem internationell sammanslutning av olika partier, politiker och organisationer. Den bildades formellt 1966 och var intimt förknippad med kalla kriget. Förbundets främsta verksamhet bestod av årliga konferenser samt stöd till högerextrema organisationer och milisgrupper.