Det finns en hel del somt talar för att det förelåg en komplott att mörda Olof Palme den 28 februari. Samtidigt har vi en ensam figur som tycks stämma in närmast klockrent på mördaren. Finns det möjligen något sätt på vilket man kan få detta till synes motsägelsefulla scenario att gå ihop?
Låt oss börja med att titta på några faktorer som talar för en konspiration.
Våren 1984 befann sig Palme i USA och inbjöds hålla en föreläsning på Harvards Universitet. Via sin utrikespolitiske rådgivare i Statsrådsberedningen, Hans Dahlgren, meddelade Palme att han inte ville ha betalt men att äldste sonen Joakim var intresserad av att studera vid skolan. Några veckor senare erbjöds sonen ett stipendium. När Palme året därpå deltog i ett radioprogram dök Jan Guillou upp och konfronterade honom med uppgiften om att stipendiet var en kompensation för att Palme avstått sitt arvode och att Palme enligt skattereglerna i Sverige borde ha redovisat detta som lön.
Potentiellt var detta politisk dynamit. Sverige hade världens högsta skattetryck och Palme hade vid mer än ett tillfälle kritiserat klipparna på börsen och andra som försökt att smita undan skatten. Om statsministern själv framstod som en skattesmitare skulle det givetvis skada förtroendet för både honom och partiet. Taxeringsnämnden utredde saken och ansåg att stipendiet var att betrakta som arvode för föreläsningen.. Palme förmånsbeskattades och påfördes desutom ett skattetillägg. Han lämnade då in en överklagan om taxeringsbeslutet till Länsrätten den 26 februari 1986.
Därefter inträffar något besynnerligt.
När man två veckor efter mordet skulle lägga in en kopia i akten i arkivet på Länsstyrelsen, (en skatteprocess upphör ju inte bara för att någon har dött, eftersom dödsboet fortfarande påverkas) visade det sig att Palmes akt försvunnit från Länsrättens databas!? (1) Av de 34 mål som registrerats den 26 februari fanns 33 kvar i datorn. Det enda om saknades var Palmes. När Länsrätten kontaktade Dafa, det statliga bolag som skötte registerhanteringen med personuppgifter, fick de veta att någon raderat Palmes akt. Terminalen hade stängt 16.00 men varit öppen igen 18.23-18.30. Under denna tid försvann Originalinlagan med överklagan och all information om Palmeärendet.
Det här skedde alltså knappt fem timmar innan mordet på Palme!
Det fanns inga spår av inbrott men ärendet polisanmäldes. Polisens förundersökning inleddes först den 25 mars och lades ner ett år senare. Granskningskommissionen konstaterade i sitt betänkande att utredningen kommit igång för sent och inte blev ”så grundligt genomförd som den borde ha blivit, bland annat inriktades den i stort sett bara på de personer som flexat ut efter kl. 18.23 (då raderingen skett). Men flexregistreringen kunde inte användas som grund för en sådan prioritering, eftersom det gick utmärkt att promenera både in och ut utan att använda flexkort”. (2)
Journalisten Lars Borgnäs har lyft hypotesen att raderingen av akten kan ha varit ”en alternativ plan att fälla Palme”(3) från två falanger, varav den andra bestod av en militant del. Notera att den 28:e februari var sista dagen för överklagan. Med akten borta så skulle taxeringsnämndens beslut ha vunnit laga kraft och Palme fått betala utan direkt möjlighet till någon formell upprättelse. Detta stärker tesen att det kan ha förelegat en konspiration mot Palme den 28 februari 1986. Alternativet är att det var en ren slump att den mystiska raderingen råkade inträffa precis på morddagen.
Den förre mordutredaren Arne Irvell hade fört anteckningar under de första månaderna efter mordet. Innan han dog bad han sonen lämna dessa till Borgnäs. Irvell var övertygad om att ledande personer inom SÄPO hade spelat en avgörande roll för planeringen och organiseringen av mordet.(4) Det baserades på fakta om mordet, mordplatsen, händelser på mordkvällen, spaningshaveriet på mordnatten och manipulationen av utredningen. Enligt Irvell hade SÄPO, där det fanns många som starkt ogillade Palme, både övervakningsresurserna, våldskapaciteten, förmågan att lägga ut villospår och att kapa oönskade spår.. Det fanns med andra ord både kapacitet och motiv.
Låt oss nu studera vilka grupper rörde sig kring Sveavägen/Tunnelgatan på mordnatten.
Det är välkänt att en rad iakttagelser av flera oberoende vittnen tyder på att personer med Walkie-talkies vistades i centrala Stockholm och i närhet till mordplatsen på kvällen den 28 februari 1986. Uppgifterna kommer inte bara från ”medelsvenssons” utan även personer av ”högre dignitet”.(5)
Barbrogruppen var som tidigare beskrivits en enhet inom svenska Stay Behind och de spanade på tänkbara kommunister och andra eventuella hot mot landet. Den förre IB-agenten Donald Forsberg berättade i en intervju med Aftonbladet att han gjort iakttagelser som tydde på att Barbrogruppen hade varit aktiva i centrala Stockholm på mordnatten. Forsberg, som också varit engagerad i Stay Behind, hade tidigare varit attackdykare och hemlig agent för den militära underrättelsetjänsten.
Forsberg avslöjade att han hade mött två personer från Barbrogruppen i centrala Stockholm under mordnatten. (6) Enligt honom hade gruppens närvaro kring Sveavägen dock inget med mordet att göra utan med att de ägnat sig åt någon slags övning i kombination med narkotikaspaning.
Värt att notera beträffande Stay behind är att CIA-chefen William Colbys främsta kontakt vid grundläggandet av Stay behind i Sverige åren 1951-53, var Sven Aspling. Det var samme Aspling som på mordkvällen ringt upp Palme och pratat om en semesterresa. Aspling blev därmed den sista personen som Palme pratade med i telefon innan mordet. ”Nej, nu står Lisbeth och ropar i farstun, vi ska gå på bio med Mårten och hans flickvän”, (7) sade Palme innan han avslutade samtalet.
I ”Konspiration Olof Palme” intervjuade Gunnar Wall Olof Palmes gode vän Ulf Dahlsten, som var statssekreterare 1986. Dahlsten bekräftade att poliser bedrivit en hemlig operation under mordnatten. Han hade informerats av polisens mordutredare om att uppgifterna om walkie-talkie-män hängde samman med att en grupp poliser befunnit sig i området under mordkvällen. ”De var nere vid Tunnelgatan och gick med walkie-talkies”, berättar Dahlsten. ”Det är fortfarande lite oklart för mig om de var på officiellt uppdrag eller om det var något de själva hittat på att de skulle göra”. (8)
I en tidigare artikel i den här serien om Palmemordet beskrev journalisten Bjarne Moelv hur det pågått en kuppberedskapsövning i polisiär och militär regi i centrala Stockholm på mordnatten. (9)
Vi har med andra ord tre starka källor på att det pågick någon slags övning eller operation i närheten av Sveavägen/Tunnelgatan den 28 februari, 1986.
Den stora frågan är förstås varför vi inte har hört någonting om detta förrän på senare år och varför denna uppseendeväckande uppgift inte har utretts.
I konspirationsallergikernas ögon är det självklart bara en slump att personer inom säkerhetstjänsten, och/eller militären och polisen råkade ha en övning i centrala Stockholm just på mordnatten. Även om övningen ifråga dessutom råkade ligga i anslutning till den plats där statsministern mördades.
Bland många av förespråkarna för en konspiration, å andra sidan, är det närmast en absurd tanke att Olof Palme skulle ha fallit offer för en ensam mördare. I synnerhet om gärningsmannen ifråga anses vara en oansenlig, medelålders tjänsteman utan någon tidigare historia av våld.
För att kunna bygga en trovärdig hypotes angående vem eller vilka som är de mest sannolika kandidaterna till att ha likviderat Palme måste man titta på motiv, möjlighet och kapacitet. Man måste dessutom kunna knyta den misstänkte till brottsplatsen precis vid tidpunkten för mordet.
100-tals personer har misstänkts för mordet och drygt 134 personer(10) har erkänt det. Av dessa fördes 86 olika personer upp på polisens lista över män vars profil var intressant i relation till Gärningsmannaprofilen. En vidare utredning visade att 73 av dessa män kunde avföras från utredningen. Till sist återstod bara sex män men ingen av dem kunde heller bindas till brottet.
Av alla dessa hundratals misstänkta eller påstådda gärningsmän i Palmemordet så finns det bara en person som kan knytas till Sveavägen/Tunnelgatan vid tidpunkten för mordet.
Den personen är Stig Engström, den så kallade Skandiamannen.
Men låt oss, innan vi fortsätter titta närmare på Skandiamannen, rent hypotetiskt leka med tanken att det faktiskt förelåg en konspiration att döda Palme den 28 februari, 1986, (som Engström i detta scenario inte var inblandad i). Ponera sedan att ett antal Palmefientliga poliser, varav en handfull innehade nyckelpositioner i polishierarkin, var inblandade i denna eventuella mordkomplott.
Om så var fallet, så skulle det kunna förklara polisens minst sagt märkliga agerande på mordnatten.
För det går inte att komma ifrån det faktum att mycket av polisens beteende på mordnatten avvek från de sedvanliga rutinerna och reglerna. Det går inte heller, som vi tidigare har kunnat konstatera, bortförklara detta med inkompetens, bristande erfarenhet eller chocktillstånd. Poliserna i tjänst var i vanliga fall högst professionella, rutinerade och till och med omvittnat behärskade och coola.
Låt oss summera några av de mest uppseendeväckande konstigheterna:
– När växeltelefonisten vid Järfälla taxi meddelat polisen om en skottlossning på Sveavägen klockan 23.23, väljer den tjänstgörande polismannen och radiooperatören på Sambandscentralen, tvärtemot gällande instruktioner och regelverk, att plötsligt avbryta förbindelsen med taxioperatören.
– Trots att växeltelefonisten klart och tydligt hade meddelat att en person var skjuten, och trots att det i SBC fanns direktlinjer till Larmcentralen, så valde radiooperatören att inte tillkalla ambulans.
-Drygt tre minuter efter larmet om skottlossning har polisen fortfarande inte vidtagit några åtgärder för att kalla på ambulans. Detta gjordes istället av växeltelefonisten vid Järfälla taxi.
– Radiooperatören valde att inte underrätta den vakthavande inspektör som var arbetsledare för radioperatörerna.
– Radiooperatören tog inte heller fram protokollet och startade den protokollföring som ska ske vid svårare brott. Eftersom han var den som mottog larmet var det ju hans uppgift att göra detta.
– Den operatör som senare började föra protokoll, tog inte bara fel protokoll, hon struntade dessutom i att byta till rätt trots att hon visste att det var fel!
– Dessutom valde hon, trots att hon visste att det var Statsministern som skjutits, att även ta andra ärenden och expediera dem.
– Den vakthavande inspektör som var arbetsledare för radioperatörerna hävdade att det var ont om bilar vid det aktuella tillfället på mordnatten och att han därför bara skickat ut två radiobilar. I själva verket fanns det gott om bilar, något som Juristkommissionen också påpekade.
– Inspektören hävdade också att han gått ut med ett allanrop, (ett radioanrop som rutinmässigt används när en händelse inträffat och man från SBC vill informera alla vaktdistrikt inom Stockholmspolisen). Emellertid slog Juristkommissionen slog efter att ha talat med patrullerna på fältet fast att det inte hade utgått något allanrop!
– Inspektören ifråga påstod även att han tre minuter efter det första gått ut med ett andra anrop. Ingen av de patruller som kommissionen talade med sade sig ha hört detta anrop heller!
– Inspektören påstod vidare att två bilar svarat på hans områdeslarm. När poliserna i respektive bilar frågades ut berättade de dock, oberoende av varandra, att de inte hade svarat på något områdesanrop.
– Spaningsarbetet efter statsministerns mördare var under hela natten underbemannat på ledningscentralen. Inte i något skede arbetade mer än två operatörer, (vid något tillfälle till och med bara en), på heltid med mordet.
– Detta trots att reglerna föreskriver minst tre personer även för enklare brott och trots att det inte förelåg någon brist på personal. I sambandscentralen tjänstgjorde i själva verket en kommissarie, elva inspektörer och en administrativ befattningshavare.
– När polispatrull 3230 anlände till mordplatsen beordrades den springa efter mördaren. I samma veva kom vittnet Yvonne Nieminen (som nyss sett en man komma springande i riktning från mordplatsen) och en vän gående nerför trappan till Tunnelgatan. Enligt en av polismännen, stannade de och frågade ut henne. Enligt Nieminen ignorerade poliserna henne och vännen.
– När poliserna kom fram till trappan stannade samtliga, varpå man tryckte ner den hiss som fanns vid huset till vänster om trappan i Tunnelgatan, för att kontrollera att ingen gömde sig där. Självfallet kunde detta ha utförts av halva styrkan men så skedde inte, varpå värdefull tid gick till spillo.
– När patrullen kom upp till trappkrönet hade en kommissarie med kollega anlänt i polisbil 1520. Hela patrullen stannade och pratade med dem varpå ytterligare tid förspilldes. Medan två av poliserna sen fortsatte framåt längs David Bagares gata sprang de övriga två norrut längs Malmskillnadsgatan. Om poliserna verkligen hade pratat med Nieminen borde de knappast ha ödslat tid på att springa längs Malmskillnadsgatan.
– När polisbil 1520 kom körande längs David Bagares gata i riktning mot mordplatsen kort tid efter mordet och fick se en man komma gående nerför gatan valde den att inte stanna och förhöra honom, trots att de fått larm om mordet. Mannen ifråga, vittnet Lars Jeppson, vände senare tillbaks och pratade med poliserna vid trappkrönet efter att han tidigare tagit upp jakten på skytten. Jeppson pekade, precis som Nieminen, också ut David Bagares gata som mördarens flyktväg.
– Det organiserades inte något eftersök efter mördaren från SBC. Frustrerade poliser ute på fältet fick i avsaknad av ledning och koordination ta egna initiativ och på måfå försöka leta efter mördaren. Ingen polispatrull visste vad andra patruller gjorde eller inte gjorde.
-Det upprättades inga vägspärrar runt vare sig Stockholm eller landgränserna efter mordet.
-Vid större händelser ska larm alltid skickas ut så snabbt det bara går och därefter upprepas. Polisen väntade dock till klockan 02:05 innan rikslarmet sändes ut. Det är mer än två och en halv timme efter att SBC fått besked om att statsministern var offret. Trots att kriminaljouren upprepade gånger försökte få ledningscentralen att gå ut med rikslarmet tidigare så väntade man alltså till 02:05.
– Klockan var 05:14 innan man fick ut det första allanropet till hela Stockholmspolisen! Det hade då gått nästan 6 timmar sedan mordet utfördes. (11)
En annan besynnerlig händelse som rörde till det rejält i utredningen av mordet var den så kallade fantombilden. Den sades bygga på att ett 22-årigt kvinnligt vittne 20 minuter efter mordet observerat en mystisk man längs Smala gränd vid Snickarbacken. Trots att mannen befann sig flera hundra meter från mordplatsen vid tillfället och att det gått hela 20 minuter sedan mordet så ansåg spaningsledningen av någon anledning att iakttagelsen var jätteintressant. Vittnet gillade att rita och gjorde en teckning av mannen som sedan kom att ligga till grund för fantombilden.
Problemet var bara att fantombilden såg ut som någon med sydländskt ursprung och knappt hade någon som helst likhet med vittnets originalteckning.(12) Fantombilden hade heller ingen likhet med det ”runda, fylliga ansikte” med ”ljus blick” som Lisbet talat om i sin beskrivning i senare förhör. (13) Inget annat vittne på platsen hade heller antytt att mördaren var av utländskt ursprung.
Fantombilden var helt enkelt en fantasiprodukt som bara försvårade jakten på mördaren.
Ett vanligt motargument bland kritiker till allt vad konspirationer heter är att det skulle krävas en massa människor för att ro iland en så stor operation som en mordkomplott mot en statschef.
Så är inte nödvändigtvis fallet.
Om vi utgår från att några av de inblandade befann sig på nyckelpositioner, varav minst en rimligtvis bör ha haft en hög position, och att de hade lokalkännedom, kunskap om offrets rutiner, färdväg och brist på bevakning vid ett specifikt tillfälle, behöver gruppen inte vara särskilt stor.
En inhyrd lönnmördare, i sin tur, behöver inte ha haft någon kännedom om de verkliga arbetsgivarna utan kan ha förmedlats information via en kontakt. Mördaren skulle dock lika gärna kunna vara en individ som var bekant och lojal med gruppen och besatt en övertygelse och mission.
En annan vanlig invändning bland konspirationsskeptiker är att konspirationer aldrig kan hålla eftersom någon för eller senare alltid kommer att prata. Påståendet bygger på föreställningen att ingen grupp med ett flertal personer inblandade i en komplott kan hålla tyst i längden.
Stämmer då detta antagande?
Svaret är nej!
Idag vet vi exempelvis att Sverige i största hemlighet sedan början av 50-talet samarbetade med NATO under kalla kriget. Trots att åtskilliga personer inom såväl militären som bland politikerna kände till den topphemliga kollaborationen skulle det dröja nära 40 år innan den avslöjades.(14)
Även forskningen motsäger att konspiratörer inte kan hålla tyst.
Vid en studie 2016 försökte forskare beräkna sannolikheten för hur länge större eventuella konspirationer kunde tänkas hålla utan att de avslöjades. Studien visade att för att en typisk konspiration ska hålla i ett årtionde krävs det att färre än 1000 personer är inblandade.
För att förbli hemlig i ett sekel måste antalet inblandade vara färre än 125. (15)
Det finns ingen anledning att tro att en eventuell komplott mot Palme bestod av tillnärmelsevis så många personer.
Låt oss ta del av mer expertis.
Vernon Geberth är en av de främsta mordutredningsexperterna i USA:s historia med erfarenhet av tusentals mordfall och har bland annat skrivit standrdverket Practical Homicide Investigation. (16) När Lars Borgnäs intervjuade Geberth passade han på att fråga vilka konspirationer som skulle kunna hålla tätt. ”Politiska konspirationer eller agendakonspirationer”, svarade Geberth. ”Om de anser sig ha en uppgift, om de är en grupp övertygade människor så kommer de att hålla tyst” Borgnäs frågade sedan om de skulle kunna hålla tyst i åratal, varpå Geberth svarade: ”För evigt”! (17) Även om det finns en belöning så påverkar det inte folk som har en mission och agenda, säger han.
Om det förelåg en konspiration att döda Palme bland en sammansvetsad grupp hängivna så skulle de alltså kunna hålla tyst om man ska tro på forskningen. Om det var en konspiration så skulle det även kunna förklara det minst sagt märkliga beteendet hos delar av polisen under mordnatten.
Observera att det i hypotesen syftas på vissa polisers agerande. Vi måste rimligtvis utgå från att de flesta poliser i tjänst den 28 februari 1986 inte hade något som helst med en eventuell konspiration att göra och att de utifrån sina förutsättningar och rådande omständigheter agerade så gott de kunde.
I september 1992 framkom att en källa vid namn Kenneth N berättat om ett möte med ett antal poliser som ägt rum i Norrköping sex veckor före mordet och att det då talats om Palme som ett säkerhetshot. Det pratades om hans förestående Moskvaresa och att han skulle ”sälja ut” Sverige. Kenneth hade sänt uppgifterna om mötet till säkerhetspolisen i Stockholm utan att något hände.(18)
Samma år berättade journalisten Olle Alsén om två finsktalande kvinnor som sade sig ha mött en suspekt person vid dekorimahörnan på mordnatten. Ett par minuter innan mordet hade de enligt egen utsago promenerat längs Sveavägen och fått syn på en finsktalande man i entrén till dekorima som en av dem känt igen från ett gym hon besökt. Hon gick fram till mannen och frågade på finska vad klockan var men fick inget svar. I samma veva upptäckte hon att han bar en walkie-talkie under sin ena korslagda arm och ett vapen under den andra. Hon hörde därefter en röst från walkie-talkien säga: Nu kommer dom”, varpå mannen framför henne hade utbrast: ”Jag är upptäckt”!
Skit i det! Gör vad du ska”! (19) hördes rösten från walkie-talkien svara.
Väninnorna kände obehag och lämnade platsen. Strax efter hördes två skott och morgonen därpå blev de rejält uppskrämda när de hörde att Palme mördats. Anledningen att de inte gett sig till känna tidigare förklarade de med att de varit rädda att bli inblandade och avgett ett löfte om att aldrig tala om saken. Under en resa på Finlandsfärjan flera år senare berättade emellertid en av kvinnorna om händelsen för en manlig bekant som råkade känna Alsén. Han kontaktade Alsén som sökte upp kvinnorna och sen vidarebefordrade uppgifterna till Palmeutredningen varpå kvinnorna förhördes.
Alsén spekulerade i att mannen vid dekorimahörnan var identisk med en polisman med ett finskklingande namn. Mannen ifråga var född i Sverige med föräldrar från Estland men sades ej tala finska, även om han via estniskan kunde göra sig förstådd i språket. Han tjänstgjorde vid tiden för mordet i piketgruppen och tillhörde den ökända och extrema så kallade ”baseballigan”. Mannens fru gav honom alibi för mordkvällen och några säkra bevis mot honom har aldrig presenterats.
Cirka 10 minuter efter skotten befann sig Dagens Nyheters pressfotograf Åke Malmström på Dalagatan inte långt ifrån mordplatsen när han rutinmässigt satte på polisradion i sin bil. Malmström uppfångade då ett samtal mellan två personer på radion som fick honom att haja till: ”Hallå däruppe. Hur har ni det”? hördes någon fråga. ”Det är för jävligt kallt”, svarade en annan röst. Statsministern är skjuten”! (20) Inget anrop eller avslut typ ”klart slut” hördes under konversationen.
Varken polisspåret eller det här uppsnappade radiomeddelandet togs på något större allvar eller undersöktes på något grundläggande sätt av Palmeutredarna. I spaningsledaren Hans Ölvebros tankevärld föreföll det exempelvis helt otänkbart att poliser skulle kunna tänkas vara inblandade.
Men låt oss nu lämna den eventuella konspirationen och återvända till Skandiamannen.
Vi börjar med att titta närmare på hans fjärde förhör med polisen.
Vi har tidigare konstaterat att Skandiamannen hävdade att han pratat med Lisbet Palme på mordplatsen. Till skillnad mot alla andra vittnen uppgav han att Lisbet var relativt lugn till sinnet. Skandiamannen hävdade dessutom att Lisbet sagt: ”Förresten så har de skjutit mig också”, till honom. I det fjärde förhöret broderade han ytterligare ut texten och påstod att Lisbet sagt: ”Jag har blivit skjuten i ryggen”, (21) trots att ingenting tyder på att hon överhuvudtaget varit medveten om att hon träffats av ett skott förrän hon senare på kvällen undersöktes på sjukhuset.
Notera att Skandiamannen under rättegångarna dessutom upprepade påståendet om att Lisbet sagt:
”Förresten så har de skjutit mig också”.
Det innebär att han ljög och begick mened hela fyra gånger inför rätten.
Vilken oskyldig person skulle göra något sådant?
Uppmärksamhetstörst i all ära, men hur många linslusiga medelsvenssons är beredda att riskera fängelse för att få uppmärksamhet?
Det finns fler detaljer som stämmer till eftertanke.
När Skandiamannen återvände till sin arbetsplats 20 minuter efter mordet uppgav personalen att han var chockad och uppskakad. Det rimmar rätt illa med det faktum att Skandiamannen tidigare påstått sig ha deltagit i både återupplivningsförsök av Palme, pratat med Lisbet samt pratat med och till och med sprungit efter poliser för att informera dem om saker. Att någon är exalterad efter en händelse som Palmemordet är inget konstig i sig, men nu hade mycket tid förflutit under vilken han agerat kyligt. Varför var han då så chockad och uppjagad när han kom tillbaks till jobbet 20 minuter senare?
Notera att Skandiamannen under sin sista intervju sa bland annat följande:
”Så vandrar jag då tillbaka till Skandia och ringer hem. Jag blir försenad och går för att ta buss 691 från Odenplan. Det vimlar av poliser- det har just gått ut ett rikslarm om mig; ”en man i halvlång, mörk rock och handlovsväska” och jag går hela Sveavägen till Odenplan i lugn och ro. Det vimlar av poliser, ingen stoppar mig. Jag visste ju inte då att kanske borde de ha gjort det.” (22)
Det finns minst två viktiga saker att ta fasta på här:
Det första är att beskrivningen inte ger bilden av en uppjagad, utan snarare en avslappnad person.
Det andra är att han säger att ”det har just har gått ut ett rikslarm om mig; ”en man i halvlång, mörk rock och handlovsväska”.
Problemet är att det första rikslarmet gick ut först klockan 02.05 på mordnatten och att det löd:
”2 gärningsmän, 40-45 år, mörkhåriga, en av gärningsmännen är påfallande lång, en av männen var iklädd mörkblå täckjacka, tillhör ev Ustasjarörelsen.”(23)
Lisbet Palme hade i det första förhöret med kommissarie Åke Rimborn nämligen sagt att det rörde sig om två män vid mordplatsen och att hon tidigare observerat dem utanför paret Palmes bostad.
Rikslarmet ändrades senare vid flera tillfällen men att det var två män höll man fast vid hela natten.
Trots detta säger alltså Skandiamannen att det har just hade gått ut ett rikslarm om honom.
OM, och det är förstås ett stort OM, Skandiamannen verkligen sköt Palme, tyder det mesta på att han beslutat sig för detta redan samma dag, det vill säga den 28 februari, 1986. Även om man inte kan utesluta att Engström vid något tillfälle kan ha överhört diskussioner han inte var ämnad att höra bland Stay behind-folk inom Skandiasektorn att Palme borde undanröjas förefaller det osannolikt att han skulle tillhört någon sådan grupp. I vart fall finns det inga bevis för det.
OM Skandiamannen sköt Palme så måste han ha haft tillgång till ett vapen. Vi vet via Thomas Petterssons efterforskningar att Skandiamannen tillhört en skytteklubb och hade vapenvana. Det går inte att utesluta att han i hemlighet hade införskaffat ett skjutvapen vid något senare tillfälle. Kanske för att skydda sig själv. Om han vanligen förvarade det på kontoret skulle det dessutom kunna förklara varför han alltid var så angelägen om att dörren till hans kontor jämt måste vara låst.
Vad motivet beträffar så vet vi att Skandiamannen starkt ogillade Palme även om detta i sig inte behöver vara, eller nödvändigtvis räcker, som en förklaring. En teori är att han själv förklarade motivet när han i sin sista intervju i tidningen Skydd & Säkerhet 1992 pratade om att Palme kan ha avspisat mördaren då denne tilltalade honom och att mördaren då hade ilsknat till och skjutit:
”Det var kanske inte alls överlagt och planerat”. Inte mord, utan dråp, eller som ett vådaskott under en älgjakt. Lägg ihop de här bilderna – paret tilltalas av en man som kanske känt igen dem och vill säga något till en livs levande världskändis som plötsligt kommer knallande Sveavägen fram från bion. Många har hälsat vänligt på Palme – han hade inte bara fiender. Tänk om den beundrade statsministern snäser av vederbörande på ett föraktfullt sätt. Avvisade och vända ryggen åt blir några av oss förbannade. Om då någon av oss går omkring med ett vapen – så kanske vi tar till det vid ett sådant tillfälle. Sinnet rinner till – vi tar några steg efter mannen, lägger handen på hans axel för att stoppa honom – Din djävel! – pang. Det är tyvärr mänskligt – eller omänskligt”. (24)
Efterord:
Författaren till den här artikelserien är den förste att skriva under på att den hypotes som presenterats här är rätt långsökt. Om vi utgår från att det fanns en konspiration att döda Palme den 28 februari 1986 så är det förstås en otrolig högoddsare och sanslös ironi om en ensam gärningsman, ovetandes om komplotten, råkade skjuta statsministern mitt framför näsan på konspiratörerna.
Samtidigt, har det, så vitt känt, aldrig presenterats någon hypotes som på ett rimligt sätt har kunnat förklara och få det motsägelsefulla beteendet hos både polisen och Skandiamannen, att gå ihop.
Det vill säga polisens sanslöst märkliga agerande och Skandiamannens bevisligen falska påståenden.
Syftet med den här artikelserien har dock inte varit att peka ut vare sig Engström eller några poliser som skyldiga till mordet. Syftet har varit, att via en tänkt hypotes beskriva ett möjligt scenario och en kombinerad förklaringsmodell till varför Skandiamannen ljög så hejvilt om sina förehavanden och till och med begick mened i tingsrätten och hovrätten, samt varför vissa poliser på så häpnadsväckande många punkter frångick det normala förfarandet vid ett mordärende och i flera avseenden tycktes närmast ointresserade av att på allvar försöka fånga statsministerns mördare.
Slutligen.
Var det då rätt av åklagaren Krister Peterson att peka ut Stig Engström som den trolige Palmemördaren och sedan lägga ner utredningen?
Svaret på den frågan måste nog bli nej!
Orsaken till det är att det inte finns några handfasta bevis i form av vare sig vapen, DNA eller fingeravtryck som pekar ut Engström som mördaren. Det finns, precis som Lars Larsson, Thomas Pettersson och den här artikelserien har visat, en hel del starka indicier som talar mot honom, men det finns inte, åtminstone till dags dato, bevis nog för att det skulle ha räckt till en fällande dom.
Skandiamannen, liksom mordet i sig, förblir sannolikt en av vår tids stora gåtor.
Michael Delavante, Palmemordet och Skandiamannen: Vad hände egentligen – Del 10, sista delen
Källor:
(1) Statens offentliga utredningar 1999:88 (SOU 1999:88), (sid. 316-17)
(2) Statens offentliga utredningar 1999:88 (SOU 1999:88), (sidan 423) * Målet kom att avgöras ett år senare och Palmes friades.
(3) Lars Borgnäs, ”En iskall vind drog genom Sverige : mordet på Olof Palme”, Nordstedts, 2006, (sidan 357)
(4) Tidigare chef för Stockholmspolisens mordkommission: “Höga Säpo-poliser bakom mordet på Olof Palme”, Thomas Widén, efolket.eu, 21 februari, 2020.
(5) Palmes vän om mystiska poliserna, Claes Petersson, Expressen, 13 september, 2015. Se även: Nya vittnen förhörda om Palmemordet – har vallats på mordplatsen, Victor Stenqvist, Aftonbladet, 13 september, 2015.
(6) Nya Palmeförhör med ex-agent – om Stay Behind, Johan Granlund, Aftonbladet, 25 februari, 2016. Se även: IB-agenten Donald Forsberg i ny intervju om mordnatten, gunnarwall.wordpress.com, 17 november 2017. Samt: Nya vittnen förhörda om Palmemordet – har vallats på mordplatsen, Victor Stenqvist, Aftonbladet, 13 september, 2015
(7) ”Olof var en fin familjefar”, Ragna Fahlander, dt.se, 27 april, 2011.
(8) Gunnar Wall, ”Konspiration Olof Palme: Mordet, politikern och hans tysta fiender”, Semic, 2015, (sidan 207) Se även: Palmes vän om mystiska poliserna, Claes Petersson, Expressen, 13 september, 2015.
(9) Palmemordet och Skandiamannen – Vad hände egentligen – Del 8. Michael Delavante. Se även:
Bjarne Moelv: Polis och militär övade kuppförsvar natten då Palme mördades, gunnarwall.wordpress.com, 09 juli 2020.
(10) Utredningen om Palmemordet avslutad, 10 juni, 2021. https://polisen.se/aktuellt/nyheter/2020/juni/utredningen-om-palmemordet-avslutad/
(11) Palmemordet och Skandiamannen – Vad hände egentligen? Del 4. Michael Delavante,
(12) https://palmemordet.story.aftonbladet.se/files/2016/01/fantombilder.jpg OBS: Det är bilden i mitten som gjordes av det 22-åriga vittnet, den så kallde ”tecknerskan” och låg till grund för, eller åtminstone påstods ligga till grund för, fantombilden.
(13) Vittnesförhör – Lisbet Palme, 86.03.08. http://www.itdemokrati.nu/page36ar.html
(14) Mikael Holmström | Den dolda alliansen – Sveriges hemliga NATO-förbindelser, Torny Nordin, Göteborgs-Posten, 21 aug, 2012. Se även: Så blev Sverige en del av Nato, popularhistoria.se 2 april 2019, av Daniel Rydén. https://popularhistoria.se/sveriges-historia/1900-tal/sa-blev-sverige-en-del-av-nato
(15) Could Major Conspiracies Really Stay Secret? Science Weighs In, Fiona Macdonald, sciencealert.com, 2 june, 2018.
(16) Vernon J Geberth, Practical Homicide Investigation: Tactics, Procedures, and Forens (5th Edition) RC Press, 2015.
(17) Lars Borgnäs, ”I Nationens Intresse: har svenska folket vilseletts om ubåtarna, Estonia och mordet på Olof Palme?”, Nordstedts, 2011, (sid. 261-62)
(18) Statens offentliga utredningar 1999:88 (SOU 1999:88), (sid. 383-388)
(19) Statens offentliga utredningar 1999:88 (SOU 1999:88), (sid. 401-403)
(20) Statens offentliga utredningar 1999:88 (SOU 1999:88), (sidan 397)
(21) Lars Larsson, ”Nationens fiende:om mordet på Olof Palme”, BoD 2016, (sidan 180)
(22) Jan Arvidsson, Skydd & Säkerhet, 5.92, (sidan 10)
(23) Åke teg om mordet på Olof Palme i 30 år, Filip Johansson, Expressen, 28 februari, 2016.
(24) Jan Arvidsson, Skydd & Säkerhet, 5.92, (sidan 10)
