Ett av problemen när man studerar något så komplext som Palmemordet är det faktum att han hade så många fiender. I egenskap av vasstungad socialistisk politiker med stort inflytande både på den inrikespolitiska och utländska arenan var han starkt avskydd i många kretsar, inte minst de politiskt högerextrema. Den inhemska vänsterpolitiken var provocerande och illa nog, enligt många, men en del menade även att Palme riskerade sälja ut Sverige till Sovjetunionen och kommunismen och därmed utgjorde ett allvarligt hot mot landet.

Det fanns även krafter inom väst och Nato som oroades över det faktum att man inom Palmes kommission talat om en kärnvapenfri zon i Norden, en idé Sovjet var positiv till. Dessutom var Palme i egenskap av medlare i Irak-Iran-konflikten en maktspelare som riskerat stöta sig med mäktiga krafter. Förutom de rent politiska fanns intressen inom vapenindustrin som kanske inte såg med blida ögon på de käppar Palme kunde tänkas sätta i hjulen, dels som internationell fredsmäklare men även i egenskap av Statsminister gentemot Bofors.

Samma dag som Palme mördades hade han haft ett möte med Iraks ambassadör, som tros ha klagat över att vapentillverkaren Bofors illegalt hade sålt vapen till Iran. Palme var mycket upprörd efter mötet. Han var själv inblandad i en av Bofors större affärer och hade tillsammans med Indiens regeringschef Rajiv Gandhi ordnat hem en order på 8,4 miljarder kronor. Gandhis krav var att Bofors inte fick använda mutor. När Palme fick veta att Bofors olagligt exporterat vapen till Iran fruktade han att företaget använt mutor i Indien. (1)

Senare uppdagades mycket riktigt att Bofors via välavlönade mellanhänder hade betalat flera miljoner i mutor till hemliga konton i Schweiz.(2) En teori går ut på att dessa mellanhänder kan ha legat bakom mordet eftersom Palme hotat dra tillbaka sitt stöd till vapenhandeln. Carl Fredrik Algernon var en krigsmaterielinspektör som i mitten av 80-talet utsetts till utredare av Bofors affärer. Algernon sägs ha stått på god fot med Bofors direktör Martin Ardbo och anklagades för att alltför lättvindigt ha godkänt Bofors önskemål om vapenexport till främst Singapore. Stora delar av denna krigsmateriel misstänktes ha hamnat i diktaturen Dubai.

Algernon omkom under märkliga omständigheter när han föll framför ett tåg vid T-Centralen i Stockholms tunnelbana 15 januari 1987. Tidigare samma dag hade han haft ett möte med Nobel Industriers koncernchef Anders G. Carlberg. Under samtalet hade Carlberg berättat om att en intern undersökning visat på smuggling. Eftersom Algernon var en nyckelperson i utredningen av Boforsaffären har det spekulerats i att det var mord och att han knuffats framför tåget. Polisensutredningen visade att tågföraren vittnat om att Algernon föll baklänges på spåret och andra vittnen hävdade att någon hade knuffat honom ner på spåret. (3)

Algernons död rubricerades emellertid som självmord.

Statsvetaren och den före detta politikern och handelsministern Björn Molin tror att både Algernon och Palme mördades på grund av Bofors illegala vapenaffärer: ”Jag tror inte på att Algernon var med i byken med vapensmuggling, sa Molin i en intervju med TT. ”Jag menar att han blev mördad på grund av vad han visste om saken.” Molin tror att Palme mördades för att han strax före sin död tagit initiativ för att få stopp på Bofors illegala vapenexporter. (4)

Men det finns även andra intressanta spår som tilldragit sig de öppensinnades nyfikenhet. Ett av dessa rör en mångårig svensk organisation som länge var okänd för de flesta.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för FN:s interna revision, satt med i den kommission som 1994 granskade Palmeutredningen. Hon anser att den hemliga motståndsrörelsen Stay behinds eventuella inblandning i mordet borde undersökas. Skandiahusets huvudkontor, tidigare säte för försäkringsbolaget Thule, (där de två första verkställande direktörerna var Palmes farfar och far) tjänstgjorde även som högkvarter för Stay Behind, en svensk motståndsrörelse som bildats efter andra världskriget och i hemlighet byggts upp med Natoländerna. (5)

Tanken var att Stay Behind skulle aktiveras i händelse av att Warzawapakten invaderade länder i väst. Stay Behind i Sverige leddes under många år av Alvar Lindencrona, styrelseproffs och vd för Thule. Flera av de anställda på Thule ingick i Stay behind och organisationen hade ett hemligt kontor med egen ingång från husets baksida mot Luntmakargatan. Fastigheten var svår att bevaka och lämpade sig för dold verksamhet då den hade många ingångar och underjordiska kulvertar till närliggande fastigheter. (6)

Lindencrona hade nära kontakter med höga militärer och bra relationer med alla partiledare, i synnerhet Tage Erlander. (7) Stay Behind låg initialt under inrikesministern men översågs från 1969 av försvarsministern. Motståndsrörelsen leddes från Lindencronas hem och ett hemligt kontor i Thulehuset, sedemera Skandiahuset. Bland dem som ingick i Stay Behind fanns ledande representanter för tjänstemän, poliser och militärer men även Televerket. (8) Vissa uppgifter tyder på att det även fanns trådar mellan Stay Behind och Skandia. (9)

Genom år