”Feldt påpekade att det var viktigt att den nytillträdda tredje kommissionen som skulle granska Palmeutredningen på allvar studerade det så kallade ”polisspåret”. Det här utspelet fick stort genomslag och uppmärksammades på tv-nyheterna samma kväll. Därefter händer något märkligt”.

När Palme sköts ner på Sveavägen/Tunnelgatan hade kommissarie Arne Irvell jouren för mord i Stockholms innerstad. Irvell befann sig hemma och sov när skotten föll men blev otroligt nog inte uppringd och informerad om att landets statsminister blivit skjuten. Först morgonen därpå, när han satte sig för att läsa DN insåg han vad som hade hänt. Irvell kokade av ilska och åkte genast ner till Stockholmskriminalen där han ilsket frågade varför han inte hade blivit larmad om mordet?

Han blev inte mindre upprörd av svaret från sin chef:

”Jag tänkte att det här blir nog ett långt mord så det är bäst att du får sova ut till att börja med”(1)

Det är ju ett välkänt faktum att de första timmarna i jakten på en mördare brukar vara de viktigaste och i det här fallet handlade det ju dessutom om Sveriges statsminister. ”Då skulle fan i helvete inte chefen tillåtas ligga och sova”!(2) Var det här bara ännu en av många olyckliga tillfälligheter i Palmemordet? Eller var det ett led i ett mönster? Som vi tidigare sett förde ju bröderna Poutiainen i sin bok “Inuti labyrinten fram tesen att larmet efter mordet verkar ha fördröjts avsiktligt.

En av dem som var upprörd efter att ha läst boken var förre finansministern Kjell-Olof Feldt:

”Det bröderna Poutiainen gör i sin bok är att sekund för sekund, timme för timme analysera händelseförloppet”, skrev Feldt i en mycket uppmärksammad artikel på DN-debatt i augusti 1995. ”Deras tes är att SBC varken var handlingsförlamad eller inkompetent… Jag inser det oerhörda i att ens antyda att svenska poliser, kanske på högsta nivå, skulle ha deltagit i en komplott för att mörda landets statsminister … Inuti labyrinten har tvingat mig att börja fundera över om min tillit till myndigheters lojalitet mot sin egen stat är så välgrundad som jag vill tro”.(3)

Feldt påpekade att det var viktigt att den nytillträdda tredje kommissionen som skulle granska Palmeutredningen på allvar studerade det så kallade ”polisspåret”. Det här dramatiska utspelet fick ett stort genomslag och uppmärksammades även på tv-nyheterna samma kväll.

Därefter händer något märkligt.

Samma natt tar sig två inkräktare upp på taket till statsminister Ingvar Carlssons bostad Sagerska huset i Stockholm och krossar ett fönster på taket. Två unga män blir gripna och tas till förhör. Enligt egen utsago hade de velat imponera på kompisar genom att klättra upp på taket. Flera journalister undrade hur de kunde komma upp på taket till statsministerns bostad och ta sig så nära hans bostad. När Carlssons pressekreterare Gisela Lindstrand tillfrågades om hon tyckte att det var märkligt att de kunnat göra det, svarade hon ”inga kommentarer”.(4)

När pressekreteraren sedan fick frågan om det hade framförts några hot mot Ingvar Carlsson under den senaste tiden, blev svaret att ”sånt kan jag inte prata om”.(5)

Morgonen därpå meddelar statsminister Ingvar Carlsson, helt utan förvarning, att han avgår.
I de politiskt korrekta konspirationsallergikernas värld har detta beslut självfallet inget som helst att göra med vare sig det nattliga besöket på taket eller Kjell-Olof Feldts artikel. Måhända har de rätt men låt oss studera lite bakgrundsfakta kring turerna runt avgången.

Det var sedan tidigare bestämt att socialdemokraterna skulle hålla en extra partikongress året därpå, det vill säga 1996. Den här extrakongressen skulle diskuteras på det socialdemokratiska partistyrelsemötet som annars hade det kommande valet till EU-parlamentet som central fråga Carlsson hade själv sagt att det vore lämpligt att lämna besked i samband med partistyrelsemötet.(6) Så blev alltså inte fallet. Carlssons plötsliga avgång kom istället helt oannonserad och mitt under partikampanjen inför valet till EU-parlamentet.

Mest notabelt, beslutet om att avgå kom dessutom utan att det på något sätt var självklart vem som skulle bli hans efterträdare. Faktum är att det inte ens fanns en valberedning som kunde börja jobba med frågan. Allt i ett läge när sossarna till råga på allt hade dåliga opinionssiffror.

I sin memoarbok ”Så tänkte jag”, hävdar Ingvar Carlsson att han redan på eftermiddagen den 17 augusti stämt möte med kungen samt informerat talmannen Thage G Peterson och en mycket förvånad Birgitta Dahl om sina planer. Det skulle i så fall utesluta ett samband med nattbesöket men inte nödvändigtvis ett samband med Kjell-Olof Feldts artikel.

Författaren och journalisten Gunnar Wall menar att det måste det ha varit mycket besvärande för Ingvar Carlsson när hans gamle politikerkollega Feldt saluförde bröderna Poutiainen bok i Sveriges största morgontidning. Det var ju Carlssons regering som hade haft ansvaret för att mordutredningen skulle fungera de första åren och det var hans regering som åter haft ansvaret sen 1994. Carlssons inställning var ju att ”skapa ett förtroende bland medborgarna om att arbetet bedrivits på ett riktigt sätt, att man gjort allt som kunnat göras”.(7)

Något som i sin tur förutsatte att svenska folket inte hade några obekväma föreställning