”Feldt påpekade att det var viktigt att den nytillträdda tredje kommissionen som skulle granska Palmeutredningen på allvar studerade det så kallade ”polisspåret”. Det här utspelet fick stort genomslag och uppmärksammades på tv-nyheterna samma kväll. Därefter händer något märkligt”.

När Palme sköts ner på Sveavägen/Tunnelgatan hade kommissarie Arne Irvell jouren för mord i Stockholms innerstad. Irvell befann sig hemma och sov när skotten föll men blev otroligt nog inte uppringd och informerad om att landets statsminister blivit skjuten. Först morgonen därpå, när han satte sig för att läsa DN insåg han vad som hade hänt. Irvell kokade av ilska och åkte genast ner till Stockholmskriminalen där han ilsket frågade varför han inte hade blivit larmad om mordet?

Han blev inte mindre upprörd av svaret från sin chef:

”Jag tänkte att det här blir nog ett långt mord så det är bäst att du får sova ut till att börja med”(1)

Det är ju ett välkänt faktum att de första timmarna i jakten på en mördare brukar vara de viktigaste och i det här fallet handlade det ju dessutom om Sveriges statsminister. ”Då skulle fan i helvete inte chefen tillåtas ligga och sova”!(2) Var det här bara ännu en av många olyckliga tillfälligheter i Palmemordet? Eller var det ett led i ett mönster? Som vi tidigare sett förde ju bröderna Poutiainen i sin bok “Inuti labyrinten fram tesen att larmet efter mordet verkar ha fördröjts avsiktligt.

En av dem som var upprörd efter att ha läst boken var förre finansministern Kjell-Olof Feldt:

”Det bröderna Poutiainen gör i sin bok är att sekund för sekund, timme för timme analysera händelseförloppet”, skrev Feldt i en mycket uppmärksammad artikel på DN-debatt i augusti 1995. ”Deras tes är att SBC varken var handlingsförlamad eller inkompetent… Jag inser det oerhörda i att ens antyda att svenska poliser, kanske på högsta nivå, skulle ha deltagit i en komplott för att mörda landets statsminister … Inuti labyrinten har tvingat mig att börja fundera över om min tillit till myndigheters lojalitet mot sin egen stat är så välgrundad som jag vill tro”.(3)

Feldt påpekade att det var viktigt att den nytillträdda tredje kommissionen som skulle granska Palmeutredningen på allvar studerade det så kallade ”polisspåret”. Det här dramatiska utspelet fick ett stort genomslag och uppmärksammades även på tv-nyheterna samma kväll.

Därefter händer något märkligt.

Samma natt tar sig två inkräktare upp på taket till statsminister Ingvar Carlssons bostad Sagerska huset i Stockholm och krossar ett fönster på taket. Två unga män blir gripna och tas till förhör. Enligt egen utsago hade de velat imponera på kompisar genom att klättra upp på taket. Flera journalister undrade hur de kunde komma upp på taket till statsministerns bostad och ta sig så nära hans bostad. När Carlssons pressekreterare Gisela Lindstrand tillfrågades om hon tyckte att det var märkligt att de kunnat göra det, svarade hon ”inga kommentarer”.(4)

När pressekreteraren sedan fick frågan om det hade framförts några hot mot Ingvar Carlsson under den senaste tiden, blev svaret att ”sånt kan jag inte prata om”.(5)

Morgonen därpå meddelar statsminister Ingvar Carlsson, helt utan förvarning, att han avgår.
I de politiskt korrekta konspirationsallergikernas värld har detta beslut självfallet inget som helst att göra med vare sig det nattliga besöket på taket eller Kjell-Olof Feldts artikel. Måhända har de rätt men låt oss studera lite bakgrundsfakta kring turerna runt avgången.

Det var sedan tidigare bestämt att socialdemokraterna skulle hålla en extra partikongress året därpå, det vill säga 1996. Den här extrakongressen skulle diskuteras på det socialdemokratiska partistyrelsemötet som annars hade det kommande valet till EU-parlamentet som central fråga Carlsson hade själv sagt att det vore lämpligt att lämna besked i samband med partistyrelsemötet.(6) Så blev alltså inte fallet. Carlssons plötsliga avgång kom istället helt oannonserad och mitt under partikampanjen inför valet till EU-parlamentet.

Mest notabelt, beslutet om att avgå kom dessutom utan att det på något sätt var självklart vem som skulle bli hans efterträdare. Faktum är att det inte ens fanns en valberedning som kunde börja jobba med frågan. Allt i ett läge när sossarna till råga på allt hade dåliga opinionssiffror.

I sin memoarbok ”Så tänkte jag”, hävdar Ingvar Carlsson att han redan på eftermiddagen den 17 augusti stämt möte med kungen samt informerat talmannen Thage G Peterson och en mycket förvånad Birgitta Dahl om sina planer. Det skulle i så fall utesluta ett samband med nattbesöket men inte nödvändigtvis ett samband med Kjell-Olof Feldts artikel.

Författaren och journalisten Gunnar Wall menar att det måste det ha varit mycket besvärande för Ingvar Carlsson när hans gamle politikerkollega Feldt saluförde bröderna Poutiainen bok i Sveriges största morgontidning. Det var ju Carlssons regering som hade haft ansvaret för att mordutredningen skulle fungera de första åren och det var hans regering som åter haft ansvaret sen 1994. Carlssons inställning var ju att ”skapa ett förtroende bland medborgarna om att arbetet bedrivits på ett riktigt sätt, att man gjort allt som kunnat göras”.(7)

Något som i sin tur förutsatte att svenska folket inte hade några obekväma föreställningar om att sanningen bakom Palmemordet kunde tänkas ligga i polisspåret. Det här var, påpekar Wall, långt känsligare än vad som framgick av Feldts artikel.

”Det illustreras bland annat av att om man börjar rita diagram över personliga kontaktnät blir det inte många steg mellan Ingvar Carlsson själv och en av centralfigurerna i polisspåret, Carl-Gustaf Östling”, skriver Wall. …Östling (av alla människor) hade utfört hemliga uppdrag åt Ebbe Carlsson. Ebbe hade i sin tur haft ett nära samarbete med Säpoutredaren Carl Lidbom.Och Lidbom, slutligen, hade varit en av Ingvar Carlssons viktigaste politiska rådgivare under det sena 80-talet”.(8)

Dessutom kan man också rita in fler personer i samma diagram på ett sätt som kompletterar bilden, berättar Wall. ”Exempelvis hade Hans Holmér direktkontakt med såväl Östling som Ingvar Carlsson. Det fanns alltså, fortsätter han, ”alla skäl för Ingvar Carlsson att bli nervös över vad Feldt nu tagit sig till med. Hans krönika skulle ju kunna bli början på så mycket mer”.(9)

Polismannen Carl-Gustaf Östling var en känd Palmehatare och figurerade redan på ett tidigt stadium i utredningen. Vid tiden för mordet tjänstgjorde han vid Norrmalmspolisens A-tur, var polisens vapenexpert och hade en bisyssla som vapenhandlare. Östling var även drivande i den militära och Stay Behind-sammanlänkade Stockholms Försvarsskytteförening och enligt vissa källor dessutom den som ledde Aktionsgruppen Arla Gryning inom Stockholmspolisen.(10)

Veckan före mordet hade Östling opererat blindtarmen men mot läkares inrådan lämnat sjukhuset på morddagen. Han saknade alibi för mordnatten och förhördes i augusti 1986 om vad han hade haft för sig då.

I början av 1988 blev Östling sen inblandad i ett tillslag från Helsingborgstullen för smuggling av olovlig avlyssningsapparatur i samband med Ebbe Carlsson-affären och PKK-spåret. Den 19 juli 1988 förhördes Östling åter eftersom en husrannsakan hade visat att han ägde en mängd vapen och ammunition, bland annat kulor av samma kaliber som Palme sades ha mördats med.

Dessutom hittade ett antal vykort där det bland annat talas om ett mystiskt ”järnvägsspår som blir allt hetare” och där Östling med sin vapenhandlarkompanjon Ingvar Grundborg kunde ses göra Hitlerhälsningar på en judisk kyrkogård. Dagen därpå den 20 juli 1988, figurerade Östling på kvällstidningarnas förstasidor. I samband med det inkommer två tips till Palmeutredningen:

Åklagaren Ola Nilsson i Malmö får samma dag ett telefonsamtal från en poliskollega till Östling på Norrmalmspolisens Vaktdistrikt 1 som säger sig ha viktig information. Kollegan hade tidigare inte vågat berätta eftersom personerna han ville diskutera var ”mörkblå och bruna”, hade ”våldshistorier” bakom sig och ”goda kontakter med polisledningen”.

Nu var poliskollegan dock villig att ta bladet från munnen:

”Ett halvår efter Palmemordet var jag befäl på en radiobil. Jag skulle ta en transport från polishuset till amerikanska ambassaden. De som skulle transporteras visade sig vara Åkerbring (han som anordnade nazistiska möten med marschmusik och tal för högerextrema kretsar bland annat inom Stockholmspolisen) och Östling. Båda var civilklädda och upprymda och nyktra. De sade att de visste vem Palmemördaren var och att det aldrig går att få reda på mördaren. Detta sades på ett rått sätt. Båda är kända för att hata Palme.”(11)

Ola Nilsson skrev sedan ett brev till Palmeutredarna där han redovisade uppgifterna. Samma dag kontaktade en taxichaufför i Stockholm polisen och hade uppgifter om mordnatten:

”Tid som ovan (20/7 1988) inkom telefonsamtal till KVC där anmälaren ansåg sig känna igen en taxipassagerare som den i tidningen den senaste tiden publicerade bilden på fd polismannen och vapenhandlaren Östling. UL (taxichauffören) tog mordnatten upp ovannämnda man tillsammans med en annan man i 30-årsåldern i korsningen Malmskillnadsgatan/Mäster Samuelsgatan (ca 400-500 meter från mordplatsen), UL beräknar att detta händer ca 4-5 minuter efter mordet. Körningen gick till Duvnäsgatan [alldeles i närheten av Östlings bostad]. Båda verkade nervösa och uppträdde konstigt.”(12)

Det här är förstås uppseendeväckande uppgifter men den självklara frågan som infinner sig är förstås huruvida eventuella gärningsmän eller medhjälpare i mordet på Palme skulle planera det hela så illa att de måste ta en taxi. Det förefaller minst sagt ogenomtänkt, riskabelt och korkat.

Tre månader senare togs Östling åter in för ett förhör som hölls av kriminalinspektör Åke Röst . Han frågade bland annat vad Östling hade haft för sig på mordnatten och om lägenheten som han tillfälligt hyrt vid David Bagares gata/Regeringsgatan som låg i mördarens förmodade flyktväg.

Sanslöst nog frågade Röst däremot ingenting om de två uppseendeväckande tipsen ovan.
När sedan Hans Holmér, som till sin livvaktsstyrka rekryterat de högerextrema poliser som tillhörde baseballigan, fick för sig att sätta in skottsäkert glas på sitt kontor och köpa in en massa vapen och attiraljer till polisen för miljonbelopp, vem vände han sig till då? Jo, till Carl-Gustaf Östling.

Bröderna Poutianien skrev:

Den gängse visdomen i media har ju varit att Holmér och Ebbe var socialdemokrater med ett brinnande intresse att lösa Palmemordet.  / — / Hur kommer det sig att dessa två “socialdemokrater” och påstådda Palmevänner var så nära lierade med en person som Östling, som hela sitt vuxna liv umgåtts i högerextremistiska och Palmefientliga kretsar? Det är något som inte stämmer här”. (13)

Förre operative Säpochefen Olof Frånstedt sa följande när författaren Anders Jallai intervjuade honom:

”Holmér visste inte vad han höll på med – eller så var det precis det han gjorde”. (14)

Jallai hävdar att Hans Holmér visste precis vad han gjorde. Holmérs uppdrag när det visade sig att mördaren inte fick eller kunde gripas med hänsyn till rikets säkerhet, förklarar Jallai ”var att mörklägga hela saken. Precis samma arbetsuppgifter som han fått av regeringen vid sjukhusaffären i Göteborg och Bordellaffären på 70-talet. Båda gångerna tillsammans med Ebbe Carlsson”. (15)

Vidare konstaterade Jallai:

”Den gemensamma nämnaren mellan Östling, Holmer och Ebbe Carlsson stavas: 
Aktionsgruppen Arla Gryning! ”(16)

Michael Delavante, Palmemordet och Skandiamannen: Vad hände egentligen? – Del 6

Läs även del 7

Källor:
(1) Börje Wingren, ”Han sköt Olof Palme”, Tiden, 1993, (Kapitel 2)

(2) Börje Wingren, ”Han sköt Olof Palme”, Tiden, 1993, , (Kapitel 2)

(3) Ledare: Kjell-Olof Feldt. Vem lita på om inte sina egna, Kjell Olof Feldt, Dagens Nyheter, 17 augusti 1995.

(4) TVÅ GRIPNA VID STATSMINISTERNS BOSTAD, Tidningarna Telegrambyrå-1995-08-18. Se även Två gripna på taket – Carlsson hemma under hela dramat, Fredrik Virtanen, Aftonbladet 1995-08-18.

(5) TVÅ GRIPNA VID STATSMINISTERNS BOSTAD, Tidningarna Telegrambyrå-1995-08-18. Se även Två gripna på taket – Carlsson hemma under hela dramat, Fredrik Virtanen, Aftonbladet 1995-08-18.

(6) https://gunnarwall.files.wordpress.com/2018/12/Kommentar-av-Gunnar-Wall-p%C3%A5-Gunnar-Walls-blogg-181231-kl-1220.pdf

(7) https://gunnarwall.files.wordpress.com/2018/12/Kommentar-av-Gunnar-Wall-p%C3%A5-Gunnar-Walls-blogg-181231-kl-1220.pdf

(8) https://gunnarwall.files.wordpress.com/2018/12/Kommentar-av-Gunnar-Wall-p%C3%A5-Gunnar-Walls-blogg-181231-kl-1220.pdf

(9) https://gunnarwall.files.wordpress.com/2018/12/Kommentar-av-Gunnar-Wall-p%C3%A5-Gunnar-Walls-blogg-181231-kl-1220.pdf

(10) Landsförrädarspåret – Stay Behind, jan 27th, 2013 by Anders Jallai, jallai.se

(11) Vad döljer sig i de hemliga Palmedokumenten? Olle Minell, proletaren.se, 5. september 2010.

(12) Vad döljer sig i de hemliga Palmedokumenten? Olle Minell, proletaren.se, 5. september 2010.

(13) Kari och Pertti Poutiainen, ”Inuti labyrinten: om mordet på Olof Palme”, Grimur Förlag, 1994 (sidan 631)

(14) Var Hans Holmér psykopat? sep 28th, 2012 by Anders Jallai, jallai.se

(15) Var Hans Holmér psykopat? sep 28th, 2012 by Anders Jallai, jallai.se

(16) Landsförrädarspåret – Stay Behind, jan 27th, 2013 by Anders Jallai, jallai.se

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här