Palmemordet och Skandiamannen – Vad hände egentligen? – Del 7

Olof Palme Skandiamannen Vad hände egenligen Palmemordet och Del 9

I sitt andra förhör med polisen säger Skandiamannen att han anlänt till platsen för mordet vid Tunnelgatan/Sveavägen cirka 5-6 sekunder efter skotten. (1) Han var med andra ord framme vid mordplatsen mycket tidigt. Notera då att enligt vittnen på plats så dröjde sig mördaren kvar ett par sekunder efter mordet. Det beskrivs att han tog ett par steg bakåt, gick runt paret och sedan promenerade några meter innan han slutligen började springa från platsen. (2) Men trots att Skandiamannen var framme så snabbt säger han sig inte ha sett mördaren springa ifrån platsen.

Däremot sade han sig ha sett siluetten av en man i 20-25 årsåldern iklädd täckjacka vid kulturhuset på Luntmakargatan 14 inne mot Tunnegatan. (3) Personen som Skandiamannen säger sig ha sett var som bekant vittnet Lars Jeppson, som när skotten small befann sig inne på tunnelgatans högra sida, i den mörka gränden mellan baracken och huset på höger sida sett från Sveavägen. Jeppson stod dock inte placerad vid Luntmakargatan förrän just innan han hade bestämt sig för att springa uppför trapporna efter mördaren, och det var inte vid Luntmakargatan 14 han hade stått.

Som tidigare beskrivits hävdade Skandiamannen även att han sprungit efter en grupp poliser som anlänt kort efter mordet.* Detta sedan han ”upplyst” dem om att mördaren sprungit in på Tunnelgatan. I en intervju med tidningen Proletären skulle han senare beskriva det som att:

”Jag springer efter poliserna som likt en ”glammande” småskoleklass gett sig in i gränden. Men när jag kommer fram till Luntmakaregatan ser jag ingen varpå jag rundar byggbyschorna  och går tillbaka till mordplatsen”. (4)

Skandiamannen hade alltså inte hunnit ikapp polismännen, påstod han, varför han återvänt till mordplatsen. Med tanke på att poliserna ifråga hade stannat till vid foten av trappan, tryckt ner hissen och även undersökt språng där efter en eventuell mördare, låter detta scenario osannolikt. Dessutom uppgav ju vittnet Nieminen att hon hade stannat och pratat med poliserna innan de sprang uppför trapporna. Skandiamannen borde följaktligen ha hunnit ikapp polismännen utan problem.

Men även om så inte var fallet så kunde han ha informerat kommissarie Söderström eftersom han och kollegan Ingvar Windén anlänt innan polispiketen och fanns kvar på mordplatsen. Så skedde emellertid inte. Däremot säger sig Skandiamannen efter språngmarschen ha hört ett vittne beskriva för polisen att mördaren bar keps, stålbågade glasögon och rock. Problemet är bara att inget av vittnena på mordplatsen uppgav att mördaren bar glasögon. I det tredje förhöret lägger Skandiamannen dessutom till detaljen att vittnet sagt att mördaren bar en handlovsväska.

Med andra ord så är mördaren i denna version en perfekt beskrivning av Skandiamannen själv.

Till råga på allt så hävdade Skandíamannen att ingen av poliserna vid mordplatsen reagerade på hans vittnesmål utan istället avfärdat honom med orden: ”Tack, men vi har redan ett vittne”!? (5)

Ett vittne!!??

Det fanns sammanlagt 22 vittnen på plats och samtliga kom att förhöras. Det låter föga troligt att någon av dem som kom fram på mordnatten och sagt sig vara först på plats avfärdats på ett sådant sätt. I så fall skulle det innebära att polisen nöjt sig med ett vittne till århundradets svenska mord.

Det hände dessutom saker på mordplatsen som Skandiamannen märkligt nog aldrig sa ett ord om. Hundförare anlände, liksom kommissarie Christian D i polisbil 15.20. Kort efter mordet dök dessutom journalisten Tommy Schönstedt och fotografen Kalle Melander från Expressen upp. Schönstedt fick ett telefontips om mordet redan 23.30 och var förste journalist på plats bara någon kvart efter mordet. Strax därpå kom journalisterna Bengt Michanek, Janne Schmidt och Stig Almqvist från Aftonbladet. Både Hage och väninnan Karin blev intervjuade och fotograferade.

Skandiamannen har beskrivit som uppmärksamhetssökande och pratglad men mitt i händelsernas centrum gör han alltså inget väsen av sig? Det ligger annars nära till hands att tänka sig att han skulle ha erbjudit sig att bli intervjuad av någon av journalisterna som fanns på plats.

Observera också att han inte heller vid något senare tillfälle nämner något av det ovan beskrivna.

Låt oss nu studera ytterligare detaljer som stämmer till eftertanke.

Skandiamannen säger sig ha hjälpt till att lägga Palme i framstupa sidoläge tillsammans med en ung kvinna (Anna Hage) och man (Stefan Glantz). Detta påstående får inget stöd hos något vittne utan motsägs snarare av dem som var på plats. Förutom Glantz och Hage så var Hages väninna Karin Johanson först på plats och försökte rädda livet på Olof Palme. Ingen av dem säger sig ha sett Skandiamannen. Enligt Skandíamannen var Lisbet Palme upprörd men samlad, samt positiv till att få hjälp. Enligt Hage och Johansson skrek Lisbet att de ”inte skulle lägga sig i” (6) och försökte hela tiden dra bort Hage (7) från maken och hindra henne när hon arbetade med att ge första hjälpen.

Som tidigare nämnts hyste säkerhetsmannen på Skandia, Per Häggström, starka misstankar mot Skandiamannen vilket han i juni även upplyst kriminalinspektör Erik Skoglund i Palmegruppen om. Kort därefter plockades Skoglund plötsligt bort från Palmeutredningen (8) och trots att Häggström sen gjorde flera försök att intressera Palmegruppen för Skandiamannen möttes han av ointresse. ”Två gånger efter de här förhören i juni -86 har jag aktivt försökt få Palmeutredningen att intressera sig för Skandiamannen”, berättade Häggström i en intervju med Proletären.

”Men jag har inte fått någon respons, de bryr sig inte om det. Det är inte intressant – jag skall säga dig en sak, jag har varit inom kåren och hade jag haft hand om mordutredningen i jakten efter Olof Palmes mördare, så hade det här varit uppklarat nu. Mytoman – i helvete heller!”(9)

Låt oss leka med tanken att Thomas Pettersons, liksom åklagare Krister Petersons hypotes, att Skandiamannen är gärningsmannen, stämmer. Det förutsätter att Skandiamannen hade tillgång till ett skjutvapen. Att han hade viss vapenvana är belag men däremot finns det inga bevis för att han skulle ägt ett skjutvapen. Det innebär dock inte att man kan utesluta möjligheten att han i hemlighet skaffat sig ett vapen, i synnerhet inte i en storstad som Stockholm. En av teorierna är ju att han skulle ha gjort det för att känna sig säker när han skulle ta sig hem efter jobbet sena kvällar.

En av de första saker som slår en när man studerar Palmemordet är det faktum att mördaren, trots ett avstånd på bara någon meter, avlossade två skott på nära håll men att han missade det ena målet. Det är ju ett av de argument som anförts för att mördaren inte var professionell utan snarare en amatör. Mot det har ställts argumentet att mördaren agerade iskallt och försvann utan att, (kulorna undantagna) lämna några spår efter sig. Han hölstrade vapnet, gick lugnt iväg för att sedan snabbt försvinna i ”tomma intet”. (Påståendet att gärningsmannen sprang ”klumpigt” eller som ”en elefant” har inget stöd i de första vittnesmålen från de närmaste vittnena utan har tillkommit senare.)

Mordplatsen har av vissa experter beskrivits som illa vald med tanke på att den låg nära en väl trafikerad väg en fredagskväll när många dessutom rör sig ute på stan. Mot det kan ställas att mordplatsen erbjöd många alternativa flyktvägar för en gärningsman, såväl nedanför som ovanför trapporna: Sveavägen, Tunnelgatan, Luntmakargatan, Malmskillnadsgatan och David Bagares gata.

Thomas Petterssons hypotes går ut på att det fanns en viss planering bakom mordet; att Engström hade sett makarna Palme vid bion tidigare på kvällen och smitit ut bakvägen på Skandia för att skugga dem efter bions slut, för att sedan smita in igen och stämpla ut strax innan de passerade.

På baksidan av Skandiahuset på Luntmakaregatan, 200 meter från mordplatsen, fanns en bilnedfart och ett cykelrum. Med en nyckel kunde Skandiamannen ha tagit sig ut och in i Skandiahuset den vägen. Dörren var av någon anledning larmad som öppen från klockan 22.35 på mordkvällen men det åtgärdades inte förrän en minut efter mordet 23.22. Journalisten Lars Borgnäs har fört fram teorin att Skandiamannen kan ha stått inne på Tunnelgatan vid tidpunkten för skotten och flytt uppför trapporna och att mördaren istället kan ha flytt längs Luntmakargatan, (något som skulle kunna öppna för ett scenario där gärningsmannen tagit sin tillflykt till cykelrummet i  skandiahuset.)

Borgnäs är en skarp journalist, men svagheten i hans teori är att den förutsätter att Engström skulle ha valt att promenera längs Tunnelgatan på väg från jobbet. Något som förefaller helt ologiskt. Varför ta en sådan konstig omväg om man ska hem efter jobbet? Det fanns inga T-banestationer längs den vägen, vare sig nedanför trapporna eller vid gatorna ovanför. Det mest logiska vore förstås att fortsätta längs Sveavägen och ta någon av T-banestationerna längs den vägen, alternativt snedda vid Hötorget och via Drottninggatan jogga vidare till Klarabergsgatan och Stockholms central.

Inom Palmegruppen uppkom dock en teori som erbjuder ett alternativt scenario. När utredarna gick igenom en del gamla tips hittades ett förhör med en taxichaufför som berättat att han släppt av en kund på Snickarbacken utanför restaurang Karelia klockan 23.27, (10) Det vill säga knappt 6 minuter efter mordet. Han fick då syn på en man som kom springande och hopade in i passagerarsätet på en blå Passat (11) som sedan snabbt hade försvunnit från platsen. Mannen som taxichauffören sett bar mörka kläder och hade en mössa på huvudet.*

När Holmér höll presskonferens tisdagen den 4 mars slog man larm om den blå Passaten. Dagen därpå tog flera tidningar upp taxiförarens berättelse, däribland Dagens Nyheter. (12) Samma dag fick polisen in ytterligare tips. Det första kom från en anonym kvinna som sade sig ha sett en springande man hoppa in i en bil på Snickarbacken utanför restaurang Karelia. Hon beskrev mannen som mörk/cendre, kraftig byggd, 180-185 cm med mörk halvlång rock och handledsväska.

Fortsättning följer…

Michael Delavante, Palmemordet och Skandiamannen – Vad hände egentligen? – Del 7

 

Källor:

(1) Stig Engström – Andra förhöret 10/3, 1986:  http://lennartremstam.blogspot.com/search?q=Stig+Engstr%C3%B6m+

(2) Inge Morelius,vittnesförhör 14/3, 1986: http://www.itdemokrati.nu/page36z.html

Anders Björkman, vittneförhör 3/3, 1986: http://www.itdemokrati.nu/page36e.html

Christina Vallin, vittnesförhör, 27/3, 1986: http://www.itdemokrati.nu/page36ad.html

Anders Delsborn, vittnesförhör 14/3, 1986: http://www.itdemokrati.nu/page36f.html

(3) Stig Engström, vittnesförhör 10/3, 1986:  http://lennartremstam.blogspot.com/search?q=Stig+Engstr%C3%B6m+

* I själva verket är det kommissarie Söderström som upplyser de förföljande poliserna om mördarens flyktväg. Vad gjorde Skandiamannen på mordplatsen? Proletären, nr 7, 14-20 februari 1991 

(4)  Vad gjorde Skandiamannen på mordplatsen? Olle Minell, Proletären, nr 7, 14-20 februari 1991 

(5)  Vad gjorde Skandiamannen på mordplatsen? Olle Minell, Proletären, nr 7, 14-20 februari 1991 

(6) Karin Johansson, vittnesförhör, 2/4, 1986: http://www.itdemokrati.nu/page36m.html

(7) Karin Johansson, vittnesförhör, 1/3, 1986: http://www.itdemokrati.nu/page36m.html

(8)  Fakta talar mot Skandiamannen, Olle Minell, Proletären nr 9, 28 februari-6 mars 1991 

(9)  Fakta talar mot Skandiamannen, Olle Minell, Proletären nr 9, 28 februari-6 mars 1991 

(10) Hans Hongelin, vittnesförhör: https://drive.google.com/file/d/1WdlFcVh5t2UCtSmnP0ioBhZA0jX8OFOO/view

(11) Hans Hongelin, vittnesförhör: https://drive.google.com/file/d/1TicffnvONXJd0a-Lsne6CNV93hMJJjTf/view

Se även: Fil:Pol-1986-03-03 EAE250-01-A Snickarbacken -Taxichaufför ser mörkklädd satt man stiga in i passat vid Snickarbacken. https://wpu.nu/images/6/64/Pol-1986-03-03_EAE250-01-A_Snickarbacken_Taxichauff%C3%B6r_ser_m%C3%B6rkkl%C3%A4dd_satt_man_stiga_in_i_passat_vid_Snickarbacken.pdf

Samt: Taxichaufför såg mördaren, DN, 1986-03-05.

(12) Jourhavande präst, vittnesförhör: https://drive.google.com/file/d/1snygwVXoMgYAqGCFPjDyfWwoQogjD2o7/view

*   I boken, Olof Palme är skjuten!, Wahlström & Widstarand, 1988, (sidan 44) skriver Hans Holmér att mannen ”bär en svart-vit-rutig keps”, enligt Hongelin.

 

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here