Pappa Staten kan inte ersätta en riktig förälder

Ropen skallade: ”dagis åt alla!” Barnen behövde dagisplatser eftersom deras mammor, kvinnorna, skulle frigöras. Och någonstans därefter – under 70-talet och framåt – slutade vi som samhällskollektiv att lyssna på den där känslan i maggropen, ni vet den som ger oss våra känslomässiga riktlinjer.

Idag går drevet igen. Politikerna, som tycks tycka och tänka allt konformare oavsett partitillhörighet, önskar utöka förskolans verksamhet. Den ska omfamna ännu fler barn, ännu mer, och helst vara helt gratis så att alla inte bara får, utan måste vara med. Detta är politiskt korrekt och enligt dagens normsystem också en stor seger för feministerna.

Men om vi backar lite först och frågar oss hur det gick för de där barnen som fick de åtråvärda platserna på dagis. De som framförallt föddes på 80-talet och som det demonstrerades för på gator och torg. Jo, de har vuxit upp och själva blivit föräldrar. Och i ett samhälle där allt fler tappar sitt känslomässiga fotfäste, där allt fler mår psykiskt dåligt – där passar de in. Ty den första dagisgenerationen har blivit anknytningsskadade och har därför själva inga som helst problem att lämna sina barn ifrån sig. Deras barn hinner knappt komma ut ur livmodern innan de ska lämnas bort till barnvakt så att mamma och pappa får sin viktiga egentid. Idag skattas egentid skyhögt. Ordet i sig, och än mindre dess innebörd, existerade inte ens för bara någon generation sedan. Fråga de som är födda före 60-talet om du tvivlar på mina ord.

Den första kullen dagisbarn gick på dagis där barngrupperna ändå var någorlunda humana i sina storlekar, och där personaltätheten var hög jämfört med idag. De förskolor där de nu lämnar sina egna barn ser inte ut som de dagis de själva minns. De drar omkring sina barn i kolsvarta barnvagnar, som i mina ögon mest liknar likvagnar. Att färger påverkar vårt känslomässiga mående verkar inte vara något som dessa föräldrar funderat mycket över. Och i en värld så till bredden fylld av syn- hörsel- och andra slags intryck låter samma föräldrar sina barn åka framåtvända i barnvagnen och likaså i sina bärselar. Barnen översköljs av intryck och har ingen chans att varken välja bort dem eller att söka mammas eller pappas blick. Barnen ges heller ingen chans att dela på upplevelserna med sina föräldrar och mötas hjärta mot hjärta. Men hur skulle det annars vara, i en värld där vi alla knarkar sinnesintryck hela dagarna via våra datorer, TV-apparater, iPods och mobiler?

Dagens vilsna föräldrageneration lever en stor del av sina liv på nätet, där de ängsligt frågar andra föräldrar om allt från hur mycket temperatur som ska räknas som feber till hur de ska hantera sina barns snattande. När deras barn är sjuka kan de fylla en forumtråd med nya inlägg var tionde minut: ”Nu vaknade han precis. Han känns lite svalare nu. Drack 10 ml bröstmjölksersättning som han verkar få behålla.” Tio minuter senare kommer nästa inlägg: ”Nä, nu börjar han bli så där grinig igen. Vad tycker ni att jag ska göra?”

Människor idag lever separerade från varandra. Den äldre generationen har inte tid och den ännu äldre generationen bor isolerade på sina institutioner. Det finns ingen ”återväxt” som man brukar säga i sportvärlden. Gammal beprövad erfarenhet dammar bort i någon undanskymd vrå. Kunskap om hur man gör glöms bort när den aldrig får en chans att överföras från en generation till nästa. Istället har vi låtit så kallade ”experter” styra. Ibland så till den grad att vi slutat att tänka – och känna efter – själva.

Många mammor av idag ägnar massvis av tid till att söka information som stödjer deras förhoppning om att bröstmjölksersättning (baserad på komjölk) är lika bra som (och helst bättre) än modersmjölk. Att amma är ju sååå uppbindande och dåligt för jämställdheten. Dessutom är det pinsamt att behöva dra fram tuttarna när man springer runt på det senaste gigantiska shoppingcentrumet och ungen skriker. Att amning är det sätt som vi som art har överlevt genom i eoner verkar bortglömt. Istället låter vi kossor amma i hela sina liv för att våra barn ska få sin ersättning och välling.

Dessa ständiga infektioner som drabbar dagisbarn är kanske inte bara en fråga om bakterier, virus och många barn som trängs på små ytor. Det kanske är barnens enda vapen att ta till för att få komma hem till hemmets lugna och välbekanta vrå. Ett desperat sätt att nå sina föräldrar, att få krypa upp i deras famnar, att få bli sedda. En flummig tanke, eller en intuitiv sanning?

Idag är dagis, eller förskola som det heter nu för tiden, i praktiken nästan obligatoriskt. Genomgående för i stort sett alla partiers politik är ett hyllande av förskolan som institution. Många tycker att förskolan bör vara en rättighet, att den pedagogik som förskolorna, enligt pappret, bedriver är mer eller mindre nödvändig för att ett barn ska klara sig i livet, att förskolan ska hålla öppet dygnet och året runt så att mamma och pappa kan jobba jämt, att förskolan utjämnar alla olika förutsättningar som barn kan leva under och – underförstått, mellan raderna – att förskolan är en bättre förälder än föräldrarna själva.

Politiker älskar pedagogik. De är övertygade om att bara barnen får sin pedagogik så blir allt bra. Kärlek, värme, empati och äkta möten mellan människor är det ingen som talar om. Och vetenskapens insikter om anknytningens stora betydelse för barns (och vuxnas) hälsa tycks ha gått våra politiker förbi.

Jag undrar hur många av våra politiker som har tillbringat ens en hel dag på ett dagis. Som har sett när 18 småbarn – enligt djungelns lag – ser efter och uppfostrar varandra i en miljö så bullrig att hörselkåpor borde vara obligatoriska. Hur många politiker har tagit del av den litteratur som finns på svenska om dagis och hur det är att tillbringa sina dagar där? Hur många känner till anknytningsteorin och vad den säger om de minsta barnens psykiska behov? När jag läser på de politiska partiernas hemsidor vad de önskar för barnomsorg i framtiden så ser jag inget barnperspektiv. Jag ser bara ett underligt feministiskt perspektiv och mest av allt; ett arbetsmarknadsperspektiv. Hur länge ska politikerna och samhället i stort vägra räkna med barnens behov?

Vi lever i ett ekonomiskt system som får oss, likt kamphundar, att gå på varandra. I den lilla dagisdebatt som existerar dyker det mest upp argument som ”Alla kan ju välja att gå ner i standard, sälja bilen och avstå från den dyra semesterresan till Thailand. Då får man råd att stanna hemma med sina barn om man nu vill det.”

Och så var den debatten dödad. Visst är det sant att de flesta i Sverige kan välja att sänka sin levnadsstandard och på så vis kanske få råd att finna en annan omsorgslösning för sina barn, men varför får man inte också tala om samhället i stort. Varför kan vi inte inrikta våra krafter på att få till en förändring som gynnar alla, framförallt barnen? Varför finns det bara ett alternativ? ”Förskola för alla eller sluta gnäll och sälj huset!” Debatten är ensidig eller icke existerande. Vårt ekonomiska system och vårt normsystem tvingar ”fotfolket” att gnabbas med varandra medan de avgörande besluten tas högt ovanför våra huvuden.

Om man alls diskuterar så talar man om huruvida det borde lagstiftas om en begränsning av dagisgruppernas storlekar, att personalen måste vara si och så mycket utbildad eller att dagis ska vara gratis för alla. Vad man egentligen borde prata om är: vilket samhälle vill vi ha, vad får våra små att må bra och vad kan vi göra för att säkerställa allas hälsa? Först därefter kan vi, utan politisk korrekthet och tvingande ideologier, gå in på detaljerna.

I dessa utvärderingarnas tidevarv kanske det är dags att Pappa Staten utvärderar sin egen roll som förälder. I synnerhet som hans tendens är att utöka sin verksamhet och införa tvång. Våra politiker älskar ju att utvärdera och utreda precis allt, men när det gäller frågan om våra allra minsta ser dem åt ett annat håll. För var är den tillsatta utredning som granskar konsekvenserna av att våra barn till stor del växer upp på den institution som kallas förskola?

Det finns alltid konsekvenser, det är en naturlag. Vi som samhälle har valt att anamma en splittringens politik. Vi tror att kvinnas jämställdhet måste betalas med våra barns och nästa generations vuxnas hälsa. Men tänk om det inte måste vara så? Tänk om det går att lösa jämställdhetsekvationen och säkra våra barns psykiska och fysiska hälsa? Och tänk om motivationen till att finna en lösning står att finna i den där känslan i maggropen?

Artikel skriven av Linda Bjuvgård

Originalartikel