Besparingar och nedskärningar är ord som oftast dyker upp runt om på arbetsplatser, statliga myndigheter och inom kommunala verksamheter. Vi alla som varit aktiva i arbetslivet har deltagit i minst ett möte där dessa uttalande gjorts. Det ska alltid vara något som är i brist som kommuniceras ut till arbetarna från företagets chefer eller till befolkningen från landets ledare.
Och det är ju faktiskt så, att det nästan alltid är brist som är i fokus trots att saker och ting verkar gå bra. När tillväxt är över förväntan och omsättning större än budgeterat – även i dessa fall så fokuserar våra chefer och ledare på det som går dåligt och vad som är i brist. Vi får veta att för mycket pengar har gått till marknadsföring eller att materialkostnaden varit alldeles för hög. Receptet för att få oss att fortsätta lyda är att veta vilka saker vi saknar och att belöningen alltid ligger där bortanför horisonten. Horisonten som vi aldrig kommer få se mer än på avstånd.
På något vänster tvingas vi alltid leva och arbeta i denna oändliga brist.
Men hur är det egentligen med alla dessa pengar i omlopp i systemet? Används det på bästa sätt eller har det skapats massvis med pengaflöden i samhällets struktur bara för att det ska kunna användas som hot till allt från anställda arbetare till landets medborgare och befolkning att det ständigt är brist på resurser?
Se på rymdindustrin till exempel. Människan har alltid varit intresserad av rymden, men det är inte förrän under de senaste åren som vi på riktigt börjat se att det kan vara möjligt för mänskligheten att faktiskt bli en planetär art. I och med detta så har det även dykt upp allt mer företag som är aktiva inom rymdresor, experter på att bygga raketer och allt som hör därtill för att vi ska nå detta mål med privata rymdresor.
En sak som är intressant att titta på i den här utvecklingen är pengaflödet kring statliga bolag. Ser vi på NASA så har USA:s regering pumpat in miljontals dollar in i denna verksamhet för att bygga raketer och ta fram teknisk utrustning som behövs för att åka till rymden. Massvis med pengar har lagts på forskning och utveckling för att göra dessa resor så bra som möjligt. Vad som är märkligt i detta är att när privatägda aktörer kommer in i samma bransch så görs arbetet märkligt nog snabbare, billigare och bättre. I rymdindustrin har privata bolag idag byggt raketer med en budget motsvarande en tiondel av NASAs budget, tekniken har förbättrats och man har även hittat tillvägagångssätt där man kan återanvända raketer – något som NASA aldrig har fokuserat på trots att deras budget varit mångdubblad.
Det är inte bara pengar som sätts i rullning från regering och statliga myndigheter i stora projekt som rymdindustrin och andra viktiga mänskliga områden. Även i mindre skalor återfinns dessa exempel och att statliga pengar bara flödar fritt utan att någon ifrågasätter detta eller gör något åt det har blivit så vanligt men även så dolt att vi vanliga dödliga knappt vet om det. Se på en vanlig arbetsplats och ta till exempel ekonomiavdelningen: om du som arbetstagare jobbar på ett privatägt bolag som ekonomiassistent har du fullt upp hela dagarna, arbetssysslor och ansvar fyller din tid och du gör ett arbete som överensstämmer med din lön.
Jobbar du däremot på ett statligt eller kommunalt bolag på, låt oss säga just en ekonomiavdelning, så har du arbetsuppgifter och ansvar som endast fyller ungefär 60% av din tid – resten går åt till att bolla saker fram och tillbaka, invänta svar från diverse andra avdelningar, delta i ändlösa och onödiga möten, vänta på ett ja eller nej uppifrån, osv. Du sitter alltså bara av din tid för pengar som kommer från skattebetalarna. Ett flöde av pengar har alltså bara skapats och vi tar inte tillvara på resurserna som finns på bästa sätt, samtidigt som vi mer än gärna basunerar ut till hela befolkningen och anställda runt om i landet att vi har brist på både pengar och bra arbetskraft.
Bristen skapas alltså medvetet för att få igång ett ekonomiskt hjul. Ett system där pengar flyttas fram och tillbaka i alla möjliga och omöjliga processer som är svåra att förstå sig på, till och med svåra att se om man inte noggrant granskar helhetsbilden och kan göra tydliga kopplingar på hur systemet är uppbyggt. Allt för att förvirra oss utifrån för att vi ska tro på de ord som sägs från våra ledare och nyhetskanaler. Det skapar oro när uttalande om brist på resurser lyfts fram lite här och var. Vilket är det de vill, för oroliga och rädda medborgare är lätta att styra.
Pengar slängs bort samtidigt som resurser utnyttjas maximalt för att få oss i schack och springa runt på dagarna och leva i en stressad och oroad vardag. Återigen hamnar vi tillbaka i den där lilla boxen ledarna vill ha oss i. När vi är svaga, rädda och förvirrade. Det är då de kan få oss att dansa efter deras pipa – för vi är inget mer än marionettdockor åt världens toppelit.
Martin Nilsson, Pengabrist