Reece-kommittén 1954: Hur stiftelser påverkat utbildningssystemet

böcker kämpa för sanningen Alternativa bok- och mediamässan coronarestriktionerna Reece-kommittén

1952 initierade amerikanska Representanthuset en utredning som skulle undersöka skattebefriade stiftelser och ideella organisationer för att kontrollera dels att de använde sina medel för de ändamål de skapats för, och dels ifall medel användes för “omstörtande verksamhet” som gick “emot nationens intressen”. Det som framkom genom Reece-kommittén chockade utredarna.

Utredningen, Select Committee to Investigate Tax-Exempt Foundations and Comparable Organizations, leddes först av Edward E. Cox och kom att kallas Cox-kommittén. Undersökningen bestod huvudsakligen av detaljerade frågeformulär skickades ut till stiftelser med över 10 miljoner dollar i tillgångar, som dessa villigt besvarade. Enligt Cox rapport till kongressen i början av 1953 föreföll de undersökta stiftelserna använda sina fondmedel så som det var avsett och man hade inte funnit några oegentligheter.

Rep. B. Carroll Reece var dock inte nöjd med Cox’ metod och slutsatser och menade att utredningen varit för snabb och ytlig och att alla tongivande stiftelser inte var med (bland annat saknades Ford Foundation). Reece ville gräva djupare och fick våren 1953 klartecken att tillsätta en ny utredning, Reece-kommittén, ledd av f.d. bankmannen Norman Dodd.

Senare berättade Dodd hur den fördjupade utredningen gick till och vad de fann, bland annat i denna intervju med G. Edward Griffin 1982 [sammanfattning och citat av det viktigaste på svenska efter videon]:

Då det vid utredningens början (1954) bedömdes finnas runt 7 000 stiftelser, beslöt Dodd och hans team att fokusera på de stiftelser som funnits längst, vilket var 12 stycken. De fann att dessa 12 representerade 80 % av samtliga stiftelsers sammanlagda fondmedel.

Till Dodds förvåning fick de lov av den nytillträdde verkställande chefen för Carnegie Endowment for International Peace att skicka en medarbetare till stiftelsens bibliotek för att under två veckor gå igenom stiftelsens lagrade protokoll. Kommitténs juridiska analytiker, Kathryn Casey, fick uppgiften att med diktafon läsa in vissa perioder av stiftelsens styrelseprotokoll från verksamhetens start (stiftelsen grundades officiellt 1910, men redan 1908 började man sammanträda). Informationen hon kom tillbaka med var så chockerande att hon så småningom drabbades av psykiskt sammanbrott. Dodds beskrivning av vad hon funnit i Carnegies protokoll (i översättning, med förtydligande formatering):

”Det är nu år 1908, vilket är det år då Carnegie Foundation började sin verksamhet. Och, under detta år då ledamöterna har sitt första möte, väcktes en specifik fråga som man diskuterade mycket djuptgående under återstoden av året.

Frågan är denna:
Finns det något mer effektivt sätt än krig, om man önskar förändra livet för ett helt folk? Och de kommer fram till att, nej man känner inte till något mer effektivt sätt att åstadkomma detta, än krig.

1909 väcktes och diskuterades den andra frågan:
– Hur kan vi få USA involverat i krig? 
Slutsatsen blev:
– Vi måste kontrollera Utrikesdepartementet.
Och hur gör vi det?

Vi måste ta över och kontrollera landets diplomatiska maskineri.
Man enades därefter om att arbeta för detta mål.

Sedan går några år och USA har dragits in i första världskriget. I styrelseprotokoll för denna tid hittades en chockerande rapport med uppmaningen: “Skicka ett telegram till president Wilson och råd honom att se till att kriget inte tar slut för fort.”

Slutligen är kriget över. Vid den tiden låg stiftelsens intressen i att motverka vad de kallade “en återgång till livet i USA såsom det var innan 1914” när första världskriget bröt ut. Och de kom till slutsatsen att,
Vi måste kontrollera utbildningen i USA.

De inser dock att detta är en väldigt stort projekt, för stort för att kunna hantera själva. Så de kontaktar Rockefeller Foundation och föreslår att den delen av historien som kan betraktas som inhemsk tas om hand av Rockefeller Foundation, och att den delen som är internationell sköts av stiftelsen [Carnegie Endowment] själva.

Och de inser att nyckeln till framgång i dessa projekt ligger i hur man lär ut amerikansk historia [att misskreditera USAs grundare och nedvärdera den maktstruktur som garanteras av konstitutionen]. Så de kontaktar fyra av den tidens mest framstående historielärare i USA, personer som Charles och Mary Byrd, och frågar om de “skulle vara villiga att förändra sättet de lär ut detta ämne?” Dessa svarar blankt “Nej.”

Så [Carnegie] kommer fram till nödvändigheten av att skapa sig ett eget stall av historiker. De kontaktar Guggenheim Foundation, som specialiserat sig på stipendier, och frågar, “När vi hittar unga doktorander i amerikansk historia och bedömer dessa vara av det rätta virket, vill ni ge dessa stipendier enligt vår rekommendation?” Och svaret blir “Ja.”

Under dessa villkor samlar de så småningom 20 [doktorander] och de tar dessa 20 potentiella historielärare till London, och där informeras dessa om vad som förväntas av dem när och om de får fasta tjänster enligt sina doktorsgrader. Och denna grupp av 20 historiker bildar så småningom kärnan i American Historical Association.

Sedan, mot slutet av 1920-talet, ger Carnegie 400 000 dollar till American Historical Association för att studera amerikansk historia ur synvinkeln, “vad kan detta land se fram emot i framtiden?” Detta resulterar i en 7 volymer stor studie, varav den sista sammanfattar de sex tidigare, och essensen i den avslutande volymen är att ’framtiden för detta land är kollektivism, administrerad med typiskt amerikansk effektivitet.'”

(G. Edward Griffins intervju med Norman Dodd)

Med denna information som bakgrund initierade Reece-kommittén en fullskalig utredning av hur dessa ledande stiftelser använt sina enorma resurser av skattebefriade fondmedel. Flera försök gjordes att stoppa utredningen; en mediakampanj inleddes och mappen med det mest graverande materialet från Cox-kommitténs utredning försvann spårlöst. Dodd påpekar i sin slutrapport också det faktum att Ford Foundation (under ledning av Robert M. Hutchins, tidigare universitetskansler på University of Chicago) tillgängliggjort 15 miljoner dollar för att kartlägga kongressens undersökningsmetoder, medan kommittén själv bara hade 300 000 i anslag. (Tax-Exempt Foundations, 1954, s. 31)

Utbildningssystemet

Trots motgångarna lyckades Reece-kommittén visa hur ledande stiftelser, genom strategiska donationer, i mycket hög grad påverkat utbildningen i USA. Enligt stiftelsernas årsrapporter (från deras respektive grundande i början av 1900-talet fram till början av 1950-talet) hade i synnerhet Carnegie och Rockefeller givit för tiden astronomiska summor i riktade anslag (appropriations) till utbildningsinstitut och universitet.

Läs mer på pharos.stiftelsen-pharos.org, Reece-kommittén 1954: Hur stiftelser påverkat utbildningssystemet

Även publicerad i Jacob Nordangårds bok Den globala statskuppen. Finns i nätbokhandeln och kan beställas genom Pharos webbshop.

1 kommentar

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here