Rosenroten (Sedum rosea) tillhör fetbladsväxterna och den har sina rikaste förekomster på kala berg gärna en bra bit ovanför trädgränserna. Sålunda finner man den i Europa såväl uppe i de skandinaviska fjällen som i Alperna. Allra vanligast förekommande är den på Island, men den finns också sällsynt på Bohusläns kala klippor. Den kan till och med växa i kanten på de smältande glaciärerna och där kan den få utstå de mest skiftande temperaturer. Temperatur-svängningar på uppemot 20 grader om dygnet är den speciellt anpassad att klara av. Och detta att kunna anpassa sig till snabba svängningar i den omgivande miljön är något som gjort den intressant för människan.
Rosenroten är en blomväxt med suckulenta, dvs tjocka, vätskemagasinerande blågröna blad som växer ymnigt runt den en-tre decimeter höga stjälken.Riktigt stora exemplar kan nå halv-metern. De gula blommorna sitter i toppen i en samlad krona på den kraftiga stjälken. Rosenroten är tvåbyggare, dvs antingen bär växten enbart honblommor med pistiller eller så finns det bara ståndare. Vid marken sticker oftast den bruna roten fram. Rosenroten är en flerårig växt och roten växer till för varje växtsäsong och kan bli 3-4 dm lång och den växer horisontellt strax under förnan. Bryter man av roten sprids en ljuvlig rosendoft från det vita innandömet.
Urgammal folklig kunskap
De flesta folk som levt i närheten av rosenrotens växtplatser har kommit underfund med några av dess många egenskaper och därför har den blivit använd som en del av kosthållet eller har man tagit till den när man haft krämpor – och detta sedan urminnes tider. Den var så värdefull att det var den enda växten jämte kvanne som fann sin väg ner till de sydeuropeiska örtapoteken. Den finns till och med omnämnd i antikens Grekland och då hade den dubbla användningsområden. Man kunde använda de gula blommorna för att färga tyg och själva roten ordinerades av antikens läkare till de som var trötta. Då hade den ofta beteckningen Rodia Riza, vilket översatt betyder rosenrot.
Bra mot baksmälla och mycket annat
För vikingarna i norr var den också ett medel man tog för att bättre orka med hårda strapatser och också för att mildra den baksmälla man ådragit sig efter ett mjödagästabud. För nomadfolken i Sibirien var den likadant viktig när man var ute på långa tröttande jaktturer. Då gav rosenroten ork och den fick också kroppen att bättre hålla värmen. Ryktet om rosenroten hade också nått söder om Sibirien till de vetenskapligt intresserade kineserna som gjorde långa expeditioner för att plocka eller byta till sig av rosenrotens rötter. För kineserna betraktade främst dess effekter på människan som att det stärkte den sexuella lusten och fungerade som ett ypperligt afrodisiakum. Eskimåerna åtrådde framförallt de C-vitaminrika bladen och därför åt man de som en grönsak efter att ha kokat dem. Det var också bladens förmåga att desinficera och hjälpa till vid sårläkning som gjorde att den blev uppskattad på Island. Här växte den ymnigt över hela ön och blev självfallet flitigt använd sedan vikingarna koloniserat Island på 800-talet. Här odlades den, liksom i Norge och Sverige på husens torvtak. Då för att skydda mot eldsvåda.
Protestantismen litar mer på makten än folket…
Den kunskap som fanns och de användningsområden rosenroten fick undermedeltiden, då katolicismen var den dominerande religionen, gjorde att den också blev beskriven och uppskattad i många bokverk. Med protestantismens intåg i norra Europa var det också en ny vetenskapssyn som gjorde intåg. Det var den förnäma kunskapen som hade nära band med centralmakten som gällde. Gammalfolklig tro och kunnande skulle alltmer föraktas och förkastas. Mycket av den genuina kunskapen om rosenroten skulle gå förlorad i norra Europa.
…men Linné uppskattade rosenroten
Sveriges internationellt mest kände vetenskapsman kom att bli Carl von Linné. Han blev också en beundrare av rosenroten då han upptäckte dess ymnighet vid sina lappländska resor. Han skulle också klassificera den och gav den namet Rhodiola rosea. I ett av sina arbeten, 1755, noterade han att rosenrot hjälper mot huvudvärk. Han noterade att den också såldes på de svenska apoteken, men att den först tagit långa omvägar. Norrmän som hade tagit sig över till de svenska fjällen hade plockat den, torkat den och sålt den vidare till södra Europa, för att den senare skulle importeras till de svenska apoteken därifrån. Här föreslog Linné att man skulle ta egna initiativ bland befolkningen i norr så att de kunde tillhandahålla en färskare vara till de svenska apoteken. Själv hade Linné planterat rosenroten i sina försöksträdgårdar där man studerade växter som kunde vara ekonomiskt intressanta.
Rosenroten blir bekräftad i Sovjet
Verkligt förnyat vetenskapligt intresse skulle rosenroten få först 200 år senare. I Sovjet hade man noterat att den biokemiska forskningen och utvecklingen av bland annat läkemedel låg långt efter den i väst, speciellt i USA. Att ta igen det försprånget skulle vara svårt – alltså sökte man sig andra vägar att skaffa sig kunskap som också kunde tillämpas. Man samlade helt enkelt in uppgifter om all den folkliga kunskap som fanns om olika örter. Man reste runt framförallt i de asiatiska delarna av Sovjetunionen och samlade upp och tecknade ner olika recept där man använt sig av läkeörter. Projektet tog sin början på 1960-talet och drevs på av Israel Brekhman. Projektet var också stort. Mer än hundra institutioner och universitet var indragna för att i laboratoriemiljö kartlägga och undersöka olika verksamma substanser från folkets örter. Redan 1947 hade en annan rysk forskare Lasarev upptäckt ett syntetiskt ämne ”dibasol” som både ökade prestationsförmågan och stärkte immunförsvaret vid infektioner. Han kom att klassificera ämnet som en adaptogen.
Begreppet adaptogen
Med begreppet adaptogen avsåg han ett ämne som kan öka kroppens förmåga till anpassning och därmed dess motståndskraft och att dess effekt ska vara allmän och inte lokaliserad till ett specifikt organ. Effekten ska vara normaliserande både direkt och vid längre tids användning. Den ska vara fri från biverkningar, både på kort och lång sikt. Med dessa stränga kravspecifikationer arbetade sig ryssarna fram med hundratals intressanta örter. De flesta höll inte måttet, men till slut hade man elva hyfsade kandidater och bland dessa fanns det tre intressanta växter som uppfyllde kraven på en äkta adaptogen; det var ryskrot, chissandra och så rosenroten.
Bevisade effekter
Vikten och mångfalden av de ryska forskningarna på rosenroten är minst sagt imponerande. Kontentan blir att rosenroten har följande positiva effekter:
- ökar den mentala förmågan
- motverkar trötthet
- minskar och tar helt bort huvudvärkoch sömnproblem
- lugnar vid nervositet, ångest och de-pressioner
- ökar den sexuella lusten och har positiv inverkan vid impotens
- normaliserar blodtrycket
- normaliserar blodsockret
- minskar hög kolesterolhalt
- hjälper och påskyndar läkeprocessen i kroppen
- förbättrar hörseln
- studier på djur visar förlängd livslängd
- skyddar mot UV-strålning
- ökar kroppens motståndskraft mot förkylning och influensa
Således har den ryska forskningen bekräftat allt vad den folkliga kunskapen redan visste – men hur kan en enda växt ha en sådan universalverkan?
Verkar inne i cellens kärna
Svaret ligger just i definitionen på vad som är en adaptogen. Ett ämne som normaliserar cellens inre liv till det normala, det optimala. Det vill säga att det i rosenroten finns substanser som ser till att cellen hela tiden ställer in sina processer på den naturliga nivån, så är man utsatt för stress med höga halter av stresshormoner så verkar adaptogenerna åt motsatt håll och bromsar upp aktiviteten. Omvänt, går cellen på sparlåga på grund av tillfällig brist på socker kan adaptogenerna ändå förmå cellen att arbeta naturligt, dvs tröttheten minskar. Inte att undra på att man försåg de astronauter som skulle vistas uppe i rymden på MIR-stationerna med rosenrot för att motverka den onaturliga miljön i rymdkapseln. Det stärkte deras uthållighet och minneskapacitet. En gång hade de också med sig vaktlar upp till rymdfärjan. På prov gav man också några av fåglarna rosenrot. De som fick kosttillskottet började värpa ägg redan två dagar efter rymdresan, medan de andra behövde tolv dagar för att normalisera sig och lägga ägg.
cAMP påverkas
De molekylära verkningsmekanismerna bakom de normaliserande förhållandena för rosenrotens verksamma substanser börjar nu också klarna. I cellkärnan spelar molekylen cAMP (cykliskt Adeno-sin-Mono-Fosfat) en mycket viktig roll i den feedback-mekanism som styr hur många RNA-molekyler som ska produceras utifrån den egentliga arvsmassan, DNA:et. Substanserna i rosenrot kan binda till cAMP och därmed till delar utsläcka dess verkan. Det hela resulterar i att cellen ställs in på en mer harmonisk produktion av RNA och proteiner vilket gör att hela cellen, ja hela organismen gör färre och mindre utslag runt sitt egna biologiska jämviktsläge. Detta förhållande på molekylär nivå gör att det blir mycket lätt att förstå varför rosenrot är helt förträfflig när det gäller att hantera stressituationer. Tar man rosenrot neutraliseras till mycket stor del kroppens stressreaktioner och produktionen av stresshormoner blir inte alls lika påtaglig, som annars.
Folklig kunskap ger ingen vinst – bara hälsa
Att rosenroten bär på fantastiska molekyler var en urgammal folkkunskap, som nu är belagd med mängder av intressanta forskningsresultat – men det verkar som om den folkliga kunskapen idag är långt mindre om rosenroten – trots att vetenskapen kan bevisa dess mirakel. Men det är väl den gamla vanliga visan – att värdefulla molekyler som finns i en växt som man själv kan odla hemma i trädgården – den kan man vare sig patentera eller göra några klipp på -och då ska folk helst inte ha den kunskapen – utan istället gå på biverknings-farliga viagra, cyprexa och synarela.
Artikel skriven av Ingemar Ljungqvist
Referens: Hedman Sara. Rosenrot -nordens mirakelört. Mikas Förlag, Öland. (Boken innehåller många intressanta referenser)
