Många forskare och vetenskapsmän bedömer att mobilstrålningen riskerar att bli nästa stora hälsoskandal. Samtidigt har det läger som bekymmerlöst trumpetar ut att strålningen är ofarlig lyckats med konststycket att dominera mediautrymmet. Förlorarna i det pågående spelet om beskrivningen av vad vi vet är allmänheten som förleds att tro att mobiltelefonin friats från cancerrisker. I själva verket är det tvärtom.
Den internationella WHO-studien Interphone som redovisades i maj i år visade ökad risk för hjärntumör för den som använt mobilen i mer än 30 minuter om dagen i över tio år. Genomgående visades också att risken ökade ju mer mobilen använts och ju längre tid som förflutit sedan den började användas. ”Det är oroväckande att resultaten indikerar att dagens normalanvändare löper ökad risk för hjärntumör”, kommenterade studiens projektledare, professor Elisabeth Cardis . Den israeliska regeringen gick därpå med anledning av studiens resultat ut och varnade för användning av trådlösa telefoner, eftersom de också avger mobilstrålning. En italiensk domstol har i en prejudicerande dom konstaterat att en arbetstagares tumör orsakats av omfattande mobiltelefonanvändning. Flera franska domstolar har det gångna året bedömt att mobilmaster innebär en risk för hälsan för de närboende.
Stort industriinflytande
Låter ovanstående bekant? Nej, inte för den som håller sig till svenska ledande medier. De har inte rapporterat om detta, och det finns en förklaring: Den ekonomiskt mycket mäktiga mobiltelefonindustrins framtid avgörs med forskningsresultaten och hur dessa presenteras i media. Forskningsområdet karakteriseras av stort inflytande från den berörda mobilindustrin. Det ligger i deras intresse att kontrollera forskningen och mediarapporteringen, då ett erkännande om cancerrisker riskerar att leda till minskad efterfrågan, sänkta gränsvärden, starkare regleringar och tunga skadeståndskrav. I årsredovisningen 2006 beskriver Ericsson sin oro för skadeståndsanspråk på grund av skadliga hälsoeffekter under rubriken ”riskfaktorer”. Under samma rubrik skriver man att ”nya vetenskapliga rön om mobiltelefoners och mobiltelefonutrustningars skadliga hälsoeffekter kan påverka oss negativt”.
Forskare med intressekonflikter
WHO-studiens publicering försenades flera år eftersom forskarna var oense om resultatens tolkning. Oenigheten speglar i sin tur de enorma ekonomiska intressen som stod på spel. Den svenska forskargruppen från KI hörde till den falang som ansåg att de observerade ökade hjärntumörriskerna för dagens normalanvändare var felaktiga. Det var deras version som sedan ensidigt presenterades via svenska medier. Exempelvis skrev Dagens Nyheters att det ”i dag verkar ytterst osannolikt att mobiltelefoner orsakar cancer”.
Det ifrågasattes inte varför bortsopandet av de observerade förhöjda riskerna fick stå oemotsagt i näst intill all mediarapportering. Inte heller ställde någon den relevanta frågan varför vi skulle lita på just dessa forskares tolkning – och inte en rad internationella experter som tvärtom menar att resultaten visar att mobilen ökar risken för hjärntumör? Inte heller fick allmänheten veta att KI-forskarna har intressekonflikter, som KI:s etiska råd bedömt borde redovisas närhelst de uttalar sig om frågan. De är medlemmar i den organisation, ICNIRP, som fastställt dagens kontroversiella gränsvärde för mobiltelefoni, som skulle visa sig otillräckligt om en cancerrisk skulle fastställas.
Fel om mobilmaster
Mycket få studier har gjorts av cancerrisker av att bo nära mobilmaster trots den mycket omfattande utbyggnaden och många rapporter om onormala canceranhopningar i dess närhet. En majoritet av de få studier som ändå gjorts påvisar en ökad cancerrisk. Dessa studier har inte fått mycket utrymme i media, däremot rapporterade TT och SVT:s Rapport i juni om en brittisk studie. Studien, som fått medel från mobilindustrin, hade inte funnit någon ökad cancerrisk, men var behäftad med så allvarliga brister att den inte kan säga något om cancerriskerna. TT-artikeln hävdade dessutom att ”de flesta” tidigare studier också ”entydigt” visat att mobilmaster inte ökade risken för cancer. Denna felaktiga uppgift har aldrig korrigerats.
Kända risker motiverade studierna
Det är ett välkänt faktum att mikrovågor eller radiofrekvent strålning som mobiltelefontekniken sänder ut kan medföra hälsoproblem. Östeuropeisk forskning visade det redan på 1960 – 1970-talet. Sedan mobiltelefonens genombrott har diskussionen och forskningen om hälsorisker intensifierats. Under 1990-talet visade forskare att mobilstrålning hade förmåga att skada cellers DNA, och djurförsök visade att strålningen kunde orsaka cancer. Studier hade också visat att människor som exponerats i sitt yrkesliv oftare fick cancer. Interphone och den brittiska studien hör till de forskningsprojekt som sjösattes för att följa upp dessa alarmerande resultat. Retoriken har dock successivt förändrats, och det hävdas idag ofta att forskningen bedrivs för att möta allmänhetens ”oro”. De svenska KI-forskarna uppgav att det skulle vara fallet med Interphonestudien. Den som granskar studieprotokollet kan konstatera att det är en historieförfalskning.
Tystnad om överrisk för unga
Lennart Hardell blev känd när han visade att dioxin i hormoslyr var cancerframkallande. Få svenska mediakonsumenter vet att han funnit att tonåriga mobilanvändares risk för hjärntumör är mycket högre än vuxnas. Hans resultat har varit av avgörande betydelse för den italienska domen om mobilorsakad tumör som redan nämnts samt när Frankrike förra året lagstiftade om mobilförbud i skolan och reklamförbud för mobiler riktad till barn under 14 år.
Konsekvensen av den bristande granskningen och de felaktiga beskrivningarna av vad vi vet om riskerna med mobiltelefonin är att allmänheten blir invaggad i en falsk trygghet. Eftersom det gäller en massiv exponering av hela svenska folket, inklusive en hel generation av uppväxande små barn och ungdomar, kan konsekvenserna bli mycket svåra i framtiden om de som varnar för en framtida tsunami av hjärntumörer och andra svåra skador får rätt. Allmänheten borde ha rätt till en allsidig belysning och en kritisk granskning.
Artikel skriven av Mona Nilsson
