Få saker i historien har visat sig så lönsamma för de stora bankirerna som krig.

President Wilsons utrikesminister William Jennings Bryan sa som det var:

”De stora bankirerna var mycket intresserade av världskrig p.g.a de enorma möjligheterna till ekonomisk vinst.”(1)

Vi ska här titta lite närmare på vilka krafter det var som opererade bakom kulisserna för att manipulera fram första världskriget samt hur och varför de gjorde det.

Det hade naturligtvis inte varit möjligt om en majoritet människor hade förstått vilka som verkligen styr och hur de har gjort det.

Fil.doktor Steven Yates uttryckte det hela mycket väl i sin utmärkta artikel “The Real Matrix:”

”För att social ingenjörskonst ska fungera är det nödvändigt att dess målgrupp vet så lite som möjligt. De måste ha utbildats, eller rättare sagt, tränats, att inte tänka, bara göra som de blir tillsagda. De måste ha anpassats för ett tillstånd av beroende av olika slag och de måste hela tiden distraheras så att de inte kan lägga ihop två och två.”(2)

År 1954 avslöjade den amerikanska Reece-kommitten som granskade skattebefriade stiftelser att Carnegiestiftelsen, bildad 1904, var en organisation som ägnat sig åt att framkalla krig.

Kommittens chef Norman Dodd berättade bla:

”Vid ett styrelsemöte i Carnegiestiftelsen 1909 hade man ställt sig frågan:”

”Finns det något känt medel som är effektivare än krig, om man vill förändra livet för ett helt folk?”

Man avgjorde att det inte fanns något.

Nästa fråga var:

”Hur får vi in USA i ett krig?”(3)

Historikern och professorn Carroll Quigley, som fick tillgång till elitens egna dokument, avslöjade hur en grupp män i den hemliga organisationen ”Round Table Group” sedan början av seklet orkestrerat kaos, krig och depressioner för att driva igenom sina agendor.

Round Table Group bildades 1891 av frimuraren, rasisten och imperalisten Cecil Rhodes, journalisten William Stead och politikern Reginald Baliol Brett. De viktigaste medlemmarna var emellertid politikern Alfred Milner och den kommande premiärministern Alfred Balfour. De är även kända under namnet  Milnergruppen och fick snart förgreningar i flera länder.

Tanken var att  tvinga fram en politik som innebar att man kunde bibehålla Storbritanniens ekonomiska och politiska dominans i världen. För att lyckas med denna grandiosa plan var de tvungna att skapa en privatägd centralbank i den kommande supermakten USA och inrätta invigda personer på nyckelpositioner nära makten. I Storbritannien hade de minst 11 statsråd och i USA hade man bl.a överste Edward Mandel House, tidigare representant för brittiska och amerikanska bankintressen och sedermera president Woodrow Wilsons närmaste man.

Quigley berättade detaljerat i boken The Anglo-American Establishment om huvudpersonerna och han var bekymrad över vad han funnit:

”Bilden är skrämmande, ty en sådan makt är för stor för att tryggt kunna anförtros en ensam grupp, vilka mål denna än har. Ingen nation som värderar sin säkerhet borde tillåta vad Milners grupp åstadkom, d.v.s att en liten grupp män skulle utöva en sådan makt.”(4)

Gruppen skapade sen de mäktiga organisationerna Royal Institute of International Affairs, Council on Foreign Relations, Club of Rome, Bilderbergruppen och Trilaterala Kommissionen.

Dessa grupper har styrt, och styr fortfarande många stora skeenden på den politiska arenan i världen. Dess medlemmar återfinns inom den globala eliten som politiker, bankmän, affärsmän, massmediefolk, jurister, militärer och diverse tjänstemän i olika sektorer.

Inför den andra Haagkonferensen 1907 skickade president Theodore Roosevelt den amerikanske diplomaten Henry White till London för ett möte med det konservativa partiets ledare Arthur Balfour (Rhodes sällskap). När de under träffen diskuterade utvecklingen i Tyskland gjorde Balfour ett avslöjande som överraskade White:

”Vi är förmodligen galna om vi inte hittar en anledning att förklara krig mot Tyskland innan de bygger för många skepp och konkurrerar ut vår handel”.

En förbluffad White svarade:

”Ni är en storsint man privat, hur kan ni överhuvudtaget överväga något så politiskt omoraliskt som att provocera fram krig mot ett harmlöst land med samma rätt till en flotta som ni? Om ni vill konkurrera med Tyskland så jobba hårdare”.

Balfour:

”Det skulle innebära en sänkning av vår levnadsstandard, kanske är det bättre för oss med ett krig”.

White:

”Jag är chockad över att ni av alla män uttrycker sådana åsikter”.

Balfour:

”Är det en fråga om rätt eller fel? Kanske är det en fråga om att behålla vår maktdominans”. (5)

Händelsen återges i biografin ”Henry White, Thirty Years of American Diplomacy,” av den ansedde historikern Alan Nevins som kunde berätta att även White´s dotter hört samtalet.

Ett viktigt led i maktelitens planer var skapandet av en ny centralbank. Planerna las upp på Jekyll Island 1910. Tre år därefter, den 23 december 1913 när de flesta senatorer åkt hem för jullovet röstade man igenom Federal Reserve i kongressen. Grunden lades 1907 sedan man skapat en stor ekonomisk depression. Överste House handplockade medlemmarna till den första styrelsen.

Wienkongressen efter Napoleonkrigen ritade om Europas karta och mindre stater med gemensam kultur slog sig samman medan större riskerade att brytas isär då olika folkslag strävade efter självständighet. Tysklands enande blev en av följderna. Under Bismarcks styre uppstod ett system av pakter mellan länder för att upphålla en balans mellan makterna.

Mellan 1906-10 sjönk Storbritanniens del av världsproduktionen ill 14,7 % medan Tysklands hade ökat till 15, 9 %. Ett faktum som den politiska och ekonomiska eliten i Storbritannien, i kombination med tyskarnas välutbyggda flotta, såg som direkta hot mot sin globala maktposition. De internationella bankirerna var frustererade över att inte kunna ta större del i Tysklands ekonomiska tillväxt och serberna var frusterade över att inte ha självständighet.

Den 8 oktober 1908 möttes några ministrar, bankirer, affärsmän och militärer i Belgrads statshus för att bilda en hemlig grupp kallad Nationellt Försvar. Den skulle syssla med anti-ös