Med ett dumdristigt uttalande i söndags kastade folkpartiledaren Jan Björklund in Sverige i kärnvapenpolitiken mellan öst och väst. En utplacering av patriotrobotar på Gotland skulle göra Sverige till en primär måltavla för en rysk förebyggande kärnvapenattack.
Patriotrobotar har redan utplacerats i Polen som en del av den robotsköld som Nato upprättat i Europa. De är officiellt riktade mot Irans robotar men i realiteten ännu mer mot liknande kort- och medeldistansrobotar från Ryssland, liksom mot flygplan, helikoptrar och kryssningsmissiler. Andra komponenter i robotskölden är de Aegisfartyg som baserats i Spanien med SM3-robotar som når interkontinentala robotar och satelliter i rymden. När den om ett antal år byggts ut i sitt fjärde steg
kommer skölden att kunna slå ut delar av förstaslaget i ett
kärnvapenkrig, och skydda Natos andraslagskapacitet och därmed rubba kärnvapenbalansen.
Även om mycket av tekniken i robotskölden kommer från president Ronald Reagans förslag att upprätta ett ömsesidigt paraply mot kärnvapenrobotar genom hans Strategiska försvarsinitiativ (SDI), det som populärt kallades Reagans Star Wars, är det inte samma politik. SDI handlade inte om något rymdkrig utan om ett fredsinitiativ. Genom att både USA och Sovjetunionen avsågs dela på SDI-tekniken och samtidigt utplacera den, skulle kärnvapnen göras oanvändbara. Det var på Lyndon LaRouches initiativ som president Reagan föreslog SDI den 23 mars 1983 och i Sverige det var LaRoucherörelsen – EAP som med seminarier och tidningsartiklar förklarade vad det handlade om, både före och efter Reagans tal. EAP:s material är fortfarande där man kan hämta förståelse för denna militärdoktrin som hela kärnvapenpolitiken fortfarande kretsar kring.
SDI-politiken lever vidare utan att det blivit det samarbetsprojekt som var avsett. I stora fredsutspel har det föreslagits fram och tillbaka mellan USA och Ryssland under tre årtionden, men hittills alltid funnit en avvisande motpart. Ryssland har sedan förra vintern återkommit med ett utvidgat förslag, att inte enbart gemensamt bekämpa kärnvapen utan även andra typer av hot från rymden som asteroider m.m. i förslaget kallat SDE, det strategiska försvaret av jorden. USA utvecklade inte, åtminstone inte officiellt, de strålvapen som SDI byggde på, men använde i stället SDI-satsningen till att skapa ett mindre effektivt antirobotförsvar med robotar mot robotar. I stället för att ersätta det gamla antirobotavtalet (ABM-avtalet) med ett gemensamt amerikanskt/ryskt robotförsvar, utvecklade USA därmed ett robotförsvar för sig självt.
När Patriotrobotar nu ensidigt installerats i Polen, Tyskland, Grekland, Turkiet, Israel, Egypten, Bahrain, Taiwan, Japan och Sydkorea skapas en antirobotsköld som är på väg att rubba världens kärnvapenbalans. Med ”rätten” att upprätta patriotrobotar följer därför ”rätten” att slå ut dem i inledningen av ett kärnvapenkrig. Den dåvarande ryske presidenten Medvedev har förklarat detta i ett tal den 23 november 2011 sedan Nato utplacerat patriotrobotar i Polen. Han sa då att han beordrat framflyttningen av Iskanderrobotar till Kaliningradområdet i detta syfte. På en ABM-konferens i Moskva i den 3-4 maj 2012 fyllde den ryske överbefälhavaren general Nikolaj Makarov i med att man ansåg sig ha rätten att ”med kärnvapen i förebyggande syfte” slå ut de polska patriotrobotarna. På Internationella Justitieforumet i Sankt Petersburg den 17 maj 2012 varnade Medvedev i närvaro av den amerikanske justitieministern Eric Holder för kärnvapenkrig.
Varje framflyttning av olika komponenter för kärnvapenkrigföring, som är en utpräglad duellstrid där det handlar om att skjuta först, är utomordentligt destabiliserande. Folkpartiets utspel kommer i en svensk försvarsdebatt som i årtionden förts med skygglappar mot det som i Nato, Ryssland och Kina är huvudvapnen, nämligen kärnvapnen. Därför kommer Björklund alldeles för lätt undan med sitt tal om att det handlar om ett ”luftvärn” för Gotland. I själva verket drar Björklund in det svenska hemmaförsvaret i Natos aggressiva strategiska omringningspolitik kring Ryssland och Kina där kärnvapenutpressningen är huvudfrågan. Även Carl Bildt visade, att inte ens han har kläm på skeendena, när han i Agenda i söndags uttryckte sin förvåning över varför ryssarna satsade så mycket på upprustning av sina kärnvapenstyrkor.
Kärnvapenutpressningen är ett led i Blairdoktrinens regimförändringspolitik, som proklamerades av Tony Blair 1999 i ett tal, där han avskaffade Westfaliska fredens och FN-stadgans princip om att förbjuda angreppskrig. Förevändningen för Blairs regimförändringar var ”krig mot terrorism”, dvs självförsvar, eller ”ansvar att skydda” (R2P), dvs humanitär kris. Under Tony Blair direkta rådgivning har båda presidenterna George W. Bush och Barack Obama utsträckt tidsbegreppet om ”överhängande” hot att bli utsatt för terrordåd och därmed rätten till självförsvar, så att vilket land som helst kan attackeras eller att även barn kan dödas av drönarattacker. I stället för Westfaliska fredens principer om ”den andres väl” och skydd för småstater, vilket (med oändliga svenska offer) blev folkrätten efter Trettioåriga kriget, talar nu brittiska politiker om ett trettioårigt krig mot terrorismen.
Bakom Blairdoktrinen och Natos numera globala uppgifter finns en politik att kompensera för finanskrisen och förebygga Västs politiska nedgång i världspolitiken. Tony Blair, och det imperium han arbetar för, använder Nato för att upprätta en global ordning, som innebär att Ryssland, Kina och i princip hela Tredje världen måste underkasta sig ”världssamfundet”. Varje mindre krig som Världssamfundet driver på i Mellanöstern, Afrika eller Asien förs under full kärnvapenutpressning, med kärnvapnen framflyttade och insatsberedda mot Ryssland och Kina. Allteftersom, antalet krig ökar och framflyttningen av positionerna fortsätter, närmar sig den kritiska punkten, där ett fullt krig mellan stormakterna utbryter och då är det kärnvapenkrig det handlar om.
I själva verket har världen balanserat på randen till ett världskrig särskilt sedan november 2011 efter Libyenkriget. Motstånd i framför militärledningar i fr.a. USA och Israel har hindrat en attack på Iran med förödande följder. Även militära ledare i Ryssland och Kina har hjälpt sina militära kollegor i Nato att övertyga sina politiker om risken för ett världskrig, genom att vara mycket tydliga med sin kärnvapenberedskap och genom att lägga sina krigsfartyg i vägen för Västs ”humanitära” ingripande mot Syrien och ”självförsvar” mot Iran. Björklund verkar ha missat det mesta av denna dramatik på randen till avgrunden.
Ryssland och Kina har både satt upp en hård militär front mot Blairdoktrinen och sträckt ut handen för fredligt samarbete med Väst. Ryssland har erbjudit det gigantiska SDE-samarbetet och lämnar inte de amerikanska astronauterna på internationella rymdstationen i sticket. Kina har inte sålt sina enorma dollartillgångar. I Väst har ledande krafter inom finansvärlden i Storbritannien, Tyskland, Frankrike , Italien och USA, sedan i somras gått emot att finanssystemet skall hållas under armarna med hjälp av kärnvapenutpressning, utan saneras genom bankdelning enligt det amerikanska förslaget Glass-Steagall. Brittiska toppbankirer som Peter Hambro och lord Myners tillsammans med Thatchers förre finansminister Lord Lawson har på så sätt visat sig beredda att offra det mesta av Londons spekulationsverksamheter, beroende på att de förstått att det inte fungerar med fortsatt utpressning av Ryssland och Kina eftersom det kommer att leda till mänsklighetens undergång.
Björklund har rätt i att det behövs ett starkare svenskt territoriellt försvar, men inte för att sätta press på ryssarna utan för att med väpnad neutralitet undvika en svensk Natoanslutning. Men skall världskriget förhindras, gäller det att inte säga dumma saker.
Originaltext: larouche.se, Satsar Folkpartiet på världskrig?