Sjuk av mediciner

pillerburkar

Tidskriften JAMA (Journal of the American Medical Association) öppnade under några år runt sekelskiftet sina spalter för artiklar som granskade hur pass farlig den gängse medicineringen inom den amerikanska sjukvården var. I två mycket noggranna studier kunde man fastslå att såväl kostnaderna som riskerna för patienterna med den beprövade medicinförskrivningen var mycket stor. I den ena, större meta-analysen slår man till och med fast att biverkningarna av medicinering är den fjärde till sjätte största dödsorsaken i USA. Och då gäller detta enbart biverkningar av rekommenderad medicin. Överdosering, felaktig utskriven medicin eller andra misstag är då inte medräknade! Dessa siffror borde också gälla för Sverige – åtminstone så länge svenska myndigheter missbrukar sitt uppdrag från riksdag att kontrollera den egna verksamheten. I Sverige vet vi enbart att underrapporteringen av biverkningar är mycket stor, vilket gör att den officiella statistiken är helt missvisande.

I den första undersökningen hade författarna som syfte att undersöka om man kunde reducera kostnaderna för sjukvården genom att undersöka hur stora kostnader som sjukvården ådrog sig genom att patienterna fick biverkningar av den medicin som förskrevs. Man hade en noggrann uppläggning av sitt försök som utfördes på två större sjukhus i Boston och omfattade 11 medicinska och kirurgiska avdelningar. Man förde en grannlaga statistik över 4108 patienter som togs in på sjukhuset. Metodiken var att den vårdande personalen själva skulle rapportera misstänkta biverkningar, speciellt sköterskorna och farakologerna genom att följa de dagliga journalerna.

Under undersökningsperioden, som varade i sex månader, upptäcktes 247 biverkningar hos 207 patienter. Efter gallring återstod 190 patienter med biverkningar. Detta medförde i sin tur en förlängning av sjukhusvistelsen med i medeltal 2,2 dagar. För de som fick biverkningar som hade gått att förebygga och som gick att bota ökade sjukhusvistelsen med 4,6 dagar i genomsnitt. Det ekonomiska utfallet för sjukhuset blev att kostnaderna för ett sjukhus med 700 bäddar ökade med 5,6 miljoner dollar (45 miljoner kronor). För enbart de som hade biverkningar, som man hade kunnat förhindra ökade den årliga kostnaden med 2,8 miljoner dollar (22 miljoner kronor).

Här jämför också författarna med liknande tidigare undersökningar som visade på att den totala kostnaden för USAs sjukvård när det gäller medicinrelaterade sjukkostnader beräknades till 76,6 miljarder dollar där huvuddelen, dvs 47 miljarder dollar är att hänföra till biverkningar. Dessa belopp bör jämföras med alla kostnader för diabetesvård vilka har beräknats uppgå till 45,2 miljarder dollar.

Man noterade också att bland de läkemedel som gav upphov till flest biverkningar så återfanns smärtlindrande och antibiotika främst följt av kemoterapi och lugnande medel. Bland biverkningarna kunde man också konstatera att i 30 fall av de 247 (12 %) så var dessa direkt livshotande och i två fall med dödlig utgång.

I den andra undersökningen hade man strävat efter att kartlägga hur stor andel av patienterna, som tas in på sjukhus, gör detta enbart därför att de drabbats av biverkningar av förskriven medicin. Denna undersökningen utfördes som en meta-analys, dvs man hade sammanställt alla tillgängliga rapporter inom området och sedan utvärderat deras sammantagna resultat. Av ursprungliga 153 rapporter från åren 1966-1996 så var det 39 stycken som tjänade som underlag för metaanalysen. Exempelvis uteslöt man alla studier som utförts utanför USA.

I den andra undersökningen var kriterierna för biverkningar mycket hårda; sålunda uteslöt man de biverkningar som berodde på rena misstagen vid förskrivning, överdosering och missbruk från patientens sida. Man uteslöt också misstänkta biverkningar och för att hamna inom statistikens klart definierade gränser så gällde det att biverkningarna var av sådan allvarlig art att de krävde intagning på sjukhus, eller att de ledde till bestående men eller helt enkelt var fatala.

Sammantaget kom materialet att beröra bortemot 60 000 patienter fördelade på två kategorier; de som fått biverkningar under tiden på sjukhuset och de som kommit till sjukhus just på grund av biverkningar från den medicin de tog hemma. Slutresultat blev påtagligt: De som hade allvarliga biverkningar bland redan intagna patienter på sjukhus så fick 6,7 % av dessa allvarliga biverkningar. 0,32 % av patienterna fick så allvarliga biverkningar att de avled. Omsatt i reella siffror så betydde detta för hela USA under året 1994 att 2,2 miljoner patienter fick allvarliga biverkningar. Inte mindre än 106 000 patienter (Konfidensintervall 76 000 – 137 000) kom att dö på grund av dessa. Jämfört med andra dödsorsaker i USA så är hjärtsjukdomar nummer ett med 743 000 fall. Tvåa kommer cancer med 530 000. Sedan följer hjärnblödning med 150 000, lungsjukdomar 101 000, olycksfall 90 5000, lunginflammation 76 000 och diabetes 54 000. Alltså fastslår författarna att biverkningar från förskriven medicin enligt beprövad erfarenhet utgör den fjärde till sjätte vanligaste dödsorsaken i USA.

Det bör tilläggas att författarna till den avslöjande analysen alla tre är hemmahörande i Toronto, Kanada. Att begära att någon från USA skulle tordas träda fram med dessa fakta om situationen i USA är kanske för mycket begärt – åtminstone inom den profession som området gäller.

Referenser:
Bates David W et al. The cost of Adverse Drug Events in Hospitalized Patients; JAMA 1997:277:307-311
Lazarou Jason, Pomeranz Bruce H, Corey Paul N. Incidence of Adverse Drug Reactions in Hospitalized Patients, A Meta-analysis of Prospective Studies; JAMA 1998:279:1200-1205

 

Biverkningar i Sverige – Kronisk underrapportering

Frågeställningen om hur pass farlig vården är i Sverige är en mycket adekvat fråga. De ovan beskrivna amerikanska studierna torde också ge ett riktmärke för svensk officiell ”Vetenskap och beprövad erfarenhet”. Eftersom vårdansvariga myndigheter i Sverige i mångt och mycket ser upp till det amerikanska vetenskapliga paradigmet så utgår vi ifrån att det också i Sverige är så att den femte vanligaste dödsorsaken i vårt land är sjuk vård.

Detta så länge Läkemedelsverk och Socialstyrelse inte uppfyller sina uppdrag från Riksdagen att noggrant granska verksamheten på de svenska sjukhusen – utan hellre riktar strålkastarljuset mot alternativa metoder.

Det var beklämmande att se att den enkät patientorganisationen Kilen gick ut med för några år sedan, där det gällde att svara på frågan om hur många dödsfall som inträffar per år i Sverige på grund av det vårdsystem vi har. Ingen instans kunde svara på den frågan.

Förvisso finns det ett biverknings-register och ett system för biverknings-rapportering som Läkemedelsverket administrerar, men de slutsatser man eventuellt skulle kunna dra från denna statistik blir bristfälliga. Detta enligt den akademiska avhandling som utförts av Martin Bäckström vid universitets-sjukhuset i Umeå.

Trots att den svenska biverknings-rapporteringen anses ha en hög andel med rapporterade biverkningar i en internationell jämförelse, så blir resultaten av Martin Bäckströms egna undersökningar en mycket kraftfull kritik mot det system som råder. Bäckströms undersökning gick ut på att studera hur stor andel av biverkningarna, vid tio olika diagnostiserade sjukdomar, som förblev orapporterade. Undersökningen omfattade 5 sjukhus i Norrbotten och man undersökte samtliga diagnostiserade patienter under åren 1996 – 2000. Bland de diagnoser som låg till grund för studien var hjärnblödning, lungemboli och olika blodproppsbildningar.

Totalt kunde man i undersökningen finna att av 1349 sjukdomsfall så kunde man visa att 107 patienter hade fått sin diagnos som en följd av en möjlig eller sannolik effekt av den medicinering man dessförinnan följt. Med sannolik effekt så definieras den som en klinisk händelse, som följer i ett lagom tidsintervall efter det man förskrivit medicin och där det förefaller osannolikt att tillståndet är en följd av den bakomliggande sjukdomen eller andra mediciner eller kemiska ämnen och där man ser att biverkningarna reduceras om man slutar med medicineringen ifråga. Definitionen av möjlig effekt är att den kliniska avvikelsen är bekräftad med laboratorieprover, och där man har ett tidssamband med den utsatta medicineringen men där man inte kan veta om det är medicineringen i fråga eller det kroniska tillståndet eller andra mediciner som är den utlösande orsaken.

Av dessa 107 biverkningsfall så kunde endast 15 återfinnas i databasen för biverkningar, medan 92 förblev orapporterade. Alltså blir Bäckströms huvudtes att endast 15 % av möjliga/sannolika fall av läkemedels-biverkningar blir rapporterade. Mörkertalet uppgår sålunda till höga 85 %. Detta gäller också för biverkningar med dödlig utgång.

I det speciella undersökningsscenariet noterade Bäckström att den största underrapporteringen skedde för antikoagulerande mediciner vid hjärnblödningar.

Historisk jämförelse
I sin historiska sammanfattning av biverkningar så jämför Martin Bäckström med den urgamla erfarenheten att många medicinska metoder – läkemedel eller kirurgi – i många fall också för med sig oönskade resultat. Det är nog också i ljuset av dessa biverkningar som man ska betrakta Hippokrates gamla läkaretik ” Primum est non nocere” ; Det viktigaste är att inte skada patienten.

I mer än 4000 år gammal lagstiftning från Babylonien var man medveten om farorna med läkares framfart och därför hade man lagstiftat om att den läkare som skadar eller dödar sin patient ska mista ena handen.

Från den moderna historien redogör Bäckström för händelserna runt läkemedlet Thalidomide, eller Neurosedyn som det kallades i Sverige. Ursprungligen användes det med framgång för att komma till rätta med E. coli infektioner, men det visade sig också att det som biverkan hade en lugnande effekt. Som sådan förskrevs det som en stor vinstmaskin till tusentals patienter, bland annat till gravida kvinnor. Det var först 1961, när en läkare i Australien började lägga puzzel och kunde spåra missbildade armar och ben hos nyfödda bäbisar till mammans brukande av Neurosedyn, som en av vår tids största biverkningsskandaler blev klarlagd. Då hade mellan 6000 – 8000 barn kommit att födas med grava missbildningar med exempelvis bara stumpar till armar. Detta blev också händelsen som kom att leda till att man i flera nationer upprättade biverkningsregister för att i ett tidigt skede spåra oönskade effekter hos läkemedel. Sedan 1968 har man i Världshälsoorganisationens (WHO) regi upprättat ett centralt biverkningsregister i Uppsala dit 698 länder är knutna. På databasen har man samlat in fler än 2,8 miljoner biverkningsrapporter och varje kvartal tillkommer cirka 35 000 nya. Men trots detta system så blir det som synes en stor underrapportering.

I sin analys över biverkningarnas andel som sjukdomsframkallande orsak så har Bäckström granskat litteraturen i fråga och kommit fram till att av de patienter som söker sjukhusvård så är denna i 5-10% av fallen orsakad av just läkemedelsbiverkningar. I vissa fall kan den till och med uppgå till uppemot 15% av patienterna, men då gäller det de som söker för invärtes medicin eller till geriatrikavdelningar.

Av: Ingemar Ljungqvist, år 2003

Referens:
Spontaneous Reporting of Adverse Drug Reactions, Licentiatavhandling, Umeå Universitet 2002

almanova.eu

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here