Vi är inte längre kungar över savannen eller regenter över regnskogens gröna väv. Centrum för människans maktutövande har flyttats över bland höghus och industrianläggningar. Den omkringliggande naturen har styckats upp i produktionsområden för massa, timmer, stärkelse och fettsyror. Små fragment har vi härmat och flyttat in i vår närhet som trädgårdar. Vi är fenomenet människa som sakta försöker utsträcka vår kontroll över den natur som en gång var den som danade oss. Samtidigt som vi tror oss kontrollera jorden och dess organismer håller vi på att förlora kontrollen över oss själva. Den nya livsstilen som vi själva skapat oss kan också sätta djupa elaka sår i den organism, som samtidigt befinner sig på flera trappsteg i den ekologiska näringspyramiden. Vi kan inte springa ifrån vårt arv, den allätande homo sapiens eller fenomenet människan.

Det är ur detta perspektiv som alltfler naturiakttagare gör lite större överblickar, både i tid och rum, över vårt liv på planeten Moder Jord. En av dessa är biologiläraren och författaren Lars Wilson. I sin bok ”Välfärdens ohälsa” tar han upp dagens alltmer vanliga sjukdomar som drabbar oss och deras orsaker. Orsakerna kan kort och gott sammanfattas med att vi i flera historiska utvecklingssprång förändrat våra livsstilar dramatiskt, medan samtidigt den genetiska koden, cellens beredskap för att tackla dessa förändringar bara i ringa mån hunnit hänga med. Det är här begreppet stenåldersdiet blir helt begripligt. Genom att så långt möjligt förse sin kropp med de belastningar som den danats för alltsedan vi levde som en vattenapa vid vattenbrynet – så har vi också en mycket god beredskap att möta dessa eftersom våra celler är utrustade med alla de enzymer som kan utnyttja på optimalt sätt de proteiner, kolhydrater och fetter som den får i sig. Den moderna människan har emellertid gått en annan väg där det rationella utnyttjandet av naturresurserna – läs maten – först har fått sina första processer långt utanför kroppen. Här har inte minst livsmedelsindustrin gripit in och strukturerat om de givna råvarorna till lättsmälta, hållbara och smaklikriktade produkter. Detta är enligt Lars Wilson och flera med honom bakgrunden till välfärdens sjukdomar – den onaturliga ohälsan. Eller om man vill sammanfatta dessa i samlingsnamnet det metabola syndromet – den negativa förändring som den processade födan åsamkar vår ämnesomsättning. I det metabola syndromet ingår tillstånd som fetma, diabetes, allergier och hjärt- och kärlsjukdomar. Från auktoritärt håll är man väl medveten om detta och då och då basunerar man ut olika kostråd. Ena dagen har det rört sig om uppmaningen att äta ett visst antal brödskivor. Andra dagen att man bör undvika fett… . Rekommendationer som många följt men som inte haft någon positiv inverkan på det metabola syndromet. Snarare tvärtom.

Stenåldersdieten
Mot detta ställer istället biologer och naturiakttagare upp en stenåldersdiet. De gör det också utifrån alltfler arkeologiska fynd som visar att de sjukdomar som tillhör det metabola syndromet, inte alls fanns eller var oerhört sällsynta hos de förfäder till oss som levde ett liv vars hushållning vilade på en fiskare-samlare-jägare tillvaro. Det var också en tillvaro som fortfarande idag delas av en del naturfolk utspridda över vitt skilda delar på vår planet. Men det kanske viktigaste argumentet för att en stenåldersdiet också vore lämpad idag är att vi genetiskt har utvecklats under en mycket lång tid som människa. Och tiden hade vi till vårt förfogande när vi levde som stenåldersmänniskor. Av Homo Sapiens – den moderna människans tillvaro på jorden så har vi levt som jägare-fiskare-samlare under 95% av vår tillvaro. Kostvanorna kom först att genomgå sin första revolution när vi blev bofasta jordbrukare för sådär 10 000 år sedan. Här visar emellertid fynd från Sri Lanka att det till och med kan ha rört sig om 30 000 år, men det förändrar inte så mycket i dessa sammanhang. Men hur såg själva stenåldersmenyn ut? Kunskapen om den kommer dels från arkeologiska utgrävningar, men också från de uppteckningar av naturfolkens kostvanor som gjordes under 1800 och tidigt 1900-tal. Självklart varierar själva menyerna oerhört från plats till plats eftersom födan hämtades från närområdet. Exempelvis hade eskimåerna en mycket extrem situation med nästan uteslutande animalisk föda baserad på fisk och sälkött, medan regnskogsfolk i Afrika kunde basera sin föda på en mångfald av råvaror där frukt kunde vara ett dominerande inslag. Som en intressant iakttagelse kan också vara att tidsåtgången för att slita ihop till livets grundförutsättningar på stenåldersdietens tid kunde röra sig från ett par timmar per dag till uppemot fyra timmar för den arbetande generationen. Idag hävdar en majoritet av civilisationens beslutsfattare att det är en ekonomisk omöjlighet för samhället att reducera arbetsinsatsen till sextimmarsdag. Tillbaka till själva dieten, så finns det emellertid vissa särdrag som förenar de till synes så olika menyerna. Energiinnehållet – kalorierna, numera Joule – i födan fås från de tre stora grupperna proteiner, fett och kolhydrater. I stenåldersdieten – oavsett menyn – så fördelades detta som 30% från huvudsakligen animaliskt protein, 30 % fett och återstoden 40% från långsamma kolhydrater. Distinktionen långsamma kolhydrater ges i artikeln om glykemiskt index och fettproportionerna avhandlas i artikeln om omegakost. När det gäller själva råvarorna så kan allmänt sägas att man hade ett långt större utbud och använde sig av fler växtarter och djurarter förr som leverantörer till maten än idag. Man åt magrare kött, fisk och andra marina djur var viktigare ingredienser i dieten än nu. Själva den serverade måltiden var långt mindre raffinerad – förbehandlad än idag. Nötter, rötter, frukt och bär torde ha varit viktigare inslag då än nu medan gräsfrön från ris och vete var sällsynta.

De stora förändringarna
De stora revolutionerande förändringarna i hushållningen kom i och med övergången till ett brukande av jorden. Försörjningsläget ifråga om kalorier förbättrades dramatiskt. Fler munnar kunde mättas på en krympande areal. Man kunde bli bofast i allt större byar, som blev till städer. Helt nya kulturer kunde uppstå där man också kunde hålla slavar och på så vis åstadkomma monumentala byggnadsverk. Samtidigt kunde man krympa antalet råvaror och gräsfröna kunde tas tillvara för massutfordring. Det skulle utbildas en diet där vete, ris eller majs blev till dominerande komponenter i födan beroende på världsdel. Men det skulle bli en tveeggad utveckling. Förvisso kunde de