Stenåldersdieten – ett gott alternativ för dagens människa

Vi är inte längre kungar över savannen eller regenter över regnskogens gröna väv. Centrum för människans maktutövande har flyttats över bland höghus och industrianläggningar. Den omkringliggande naturen har styckats upp i produktionsområden för massa, timmer, stärkelse och fettsyror. Små fragment har vi härmat och flyttat in i vår närhet som trädgårdar. Vi är fenomenet människa som sakta försöker utsträcka vår kontroll över den natur som en gång var den som danade oss. Samtidigt som vi tror oss kontrollera jorden och dess organismer håller vi på att förlora kontrollen över oss själva. Den nya livsstilen som vi själva skapat oss kan också sätta djupa elaka sår i den organism, som samtidigt befinner sig på flera trappsteg i den ekologiska näringspyramiden. Vi kan inte springa ifrån vårt arv, den allätande homo sapiens eller fenomenet människan.

Det är ur detta perspektiv som alltfler naturiakttagare gör lite större överblickar, både i tid och rum, över vårt liv på planeten Moder Jord. En av dessa är biologiläraren och författaren Lars Wilson. I sin bok ”Välfärdens ohälsa” tar han upp dagens alltmer vanliga sjukdomar som drabbar oss och deras orsaker. Orsakerna kan kort och gott sammanfattas med att vi i flera historiska utvecklingssprång förändrat våra livsstilar dramatiskt, medan samtidigt den genetiska koden, cellens beredskap för att tackla dessa förändringar bara i ringa mån hunnit hänga med. Det är här begreppet stenåldersdiet blir helt begripligt. Genom att så långt möjligt förse sin kropp med de belastningar som den danats för alltsedan vi levde som en vattenapa vid vattenbrynet – så har vi också en mycket god beredskap att möta dessa eftersom våra celler är utrustade med alla de enzymer som kan utnyttja på optimalt sätt de proteiner, kolhydrater och fetter som den får i sig. Den moderna människan har emellertid gått en annan väg där det rationella utnyttjandet av naturresurserna – läs maten – först har fått sina första processer långt utanför kroppen. Här har inte minst livsmedelsindustrin gripit in och strukturerat om de givna råvarorna till lättsmälta, hållbara och smaklikriktade produkter. Detta är enligt Lars Wilson och flera med honom bakgrunden till välfärdens sjukdomar – den onaturliga ohälsan. Eller om man vill sammanfatta dessa i samlingsnamnet det metabola syndromet – den negativa förändring som den processade födan åsamkar vår ämnesomsättning. I det metabola syndromet ingår tillstånd som fetma, diabetes, allergier och hjärt- och kärlsjukdomar. Från auktoritärt håll är man väl medveten om detta och då och då basunerar man ut olika kostråd. Ena dagen har det rört sig om uppmaningen att äta ett visst antal brödskivor. Andra dagen att man bör undvika fett… . Rekommendationer som många följt men som inte haft någon positiv inverkan på det metabola syndromet. Snarare tvärtom.

Stenåldersdieten
Mot detta ställer istället biologer och naturiakttagare upp en stenåldersdiet. De gör det också utifrån alltfler arkeologiska fynd som visar att de sjukdomar som tillhör det metabola syndromet, inte alls fanns eller var oerhört sällsynta hos de förfäder till oss som levde ett liv vars hushållning vilade på en fiskare-samlare-jägare tillvaro. Det var också en tillvaro som fortfarande idag delas av en del naturfolk utspridda över vitt skilda delar på vår planet. Men det kanske viktigaste argumentet för att en stenåldersdiet också vore lämpad idag är att vi genetiskt har utvecklats under en mycket lång tid som människa. Och tiden hade vi till vårt förfogande när vi levde som stenåldersmänniskor. Av Homo Sapiens – den moderna människans tillvaro på jorden så har vi levt som jägare-fiskare-samlare under 95% av vår tillvaro. Kostvanorna kom först att genomgå sin första revolution när vi blev bofasta jordbrukare för sådär 10 000 år sedan. Här visar emellertid fynd från Sri Lanka att det till och med kan ha rört sig om 30 000 år, men det förändrar inte så mycket i dessa sammanhang. Men hur såg själva stenåldersmenyn ut? Kunskapen om den kommer dels från arkeologiska utgrävningar, men också från de uppteckningar av naturfolkens kostvanor som gjordes under 1800 och tidigt 1900-tal. Självklart varierar själva menyerna oerhört från plats till plats eftersom födan hämtades från närområdet. Exempelvis hade eskimåerna en mycket extrem situation med nästan uteslutande animalisk föda baserad på fisk och sälkött, medan regnskogsfolk i Afrika kunde basera sin föda på en mångfald av råvaror där frukt kunde vara ett dominerande inslag. Som en intressant iakttagelse kan också vara att tidsåtgången för att slita ihop till livets grundförutsättningar på stenåldersdietens tid kunde röra sig från ett par timmar per dag till uppemot fyra timmar för den arbetande generationen. Idag hävdar en majoritet av civilisationens beslutsfattare att det är en ekonomisk omöjlighet för samhället att reducera arbetsinsatsen till sextimmarsdag. Tillbaka till själva dieten, så finns det emellertid vissa särdrag som förenar de till synes så olika menyerna. Energiinnehållet – kalorierna, numera Joule – i födan fås från de tre stora grupperna proteiner, fett och kolhydrater. I stenåldersdieten – oavsett menyn – så fördelades detta som 30% från huvudsakligen animaliskt protein, 30 % fett och återstoden 40% från långsamma kolhydrater. Distinktionen långsamma kolhydrater ges i artikeln om glykemiskt index och fettproportionerna avhandlas i artikeln om omegakost. När det gäller själva råvarorna så kan allmänt sägas att man hade ett långt större utbud och använde sig av fler växtarter och djurarter förr som leverantörer till maten än idag. Man åt magrare kött, fisk och andra marina djur var viktigare ingredienser i dieten än nu. Själva den serverade måltiden var långt mindre raffinerad – förbehandlad än idag. Nötter, rötter, frukt och bär torde ha varit viktigare inslag då än nu medan gräsfrön från ris och vete var sällsynta.

De stora förändringarna
De stora revolutionerande förändringarna i hushållningen kom i och med övergången till ett brukande av jorden. Försörjningsläget ifråga om kalorier förbättrades dramatiskt. Fler munnar kunde mättas på en krympande areal. Man kunde bli bofast i allt större byar, som blev till städer. Helt nya kulturer kunde uppstå där man också kunde hålla slavar och på så vis åstadkomma monumentala byggnadsverk. Samtidigt kunde man krympa antalet råvaror och gräsfröna kunde tas tillvara för massutfordring. Det skulle utbildas en diet där vete, ris eller majs blev till dominerande komponenter i födan beroende på världsdel. Men det skulle bli en tveeggad utveckling. Förvisso kunde den moderna metoden jordbruk rent kvantitativt föda flerdubbelt mer människor – men kvalitativt blev det en tillbakagång. Medellivslängden skulle komma att sjunka, barnadödligheten ökade, bristsjukdomar med järnbrist och benskörhet skulle bli vanligare, speciellt hos den arbetande majoriteten av invånarna, dvs slavarna – bönderna inom Romarrikets vetefält eller planterarna på de östasiatiska risfälten. Ett annat stort språng i utvecklingen, som speciellt berör oss som lever i den tempererade delen av världen, var importen av potatisen från Sydamerika. En ny stapelföda hade introducerats vars kolhydratinnehåll lätt kunde förvandlas till enkla sockerarter, antingen detta skedde med hjälp av mikroorganismer som fullföljde omvandlingen till alkohol för brännvin eller utspelades i munnen av potatisätaren med hjälp av enzymer. I det senare fallet frigjordes snabba kalorier som kunde omvandlas till muskelarbete antingen det rörde sig om bönder som sysslade med jordbruk på adelns storgods eller de egendomslösa arbetarna inom den framväxande industrin. En billig, energirik, lättlagrad och lättodlad gröda hade introducerats som höll svälten borta. Med dessa introduktioner av ”nya” födoämnen som kom att bli dominerande hade redan stora avsteg gjorts från den ursprungliga stenåldersdieten. Variationen var långt mindre – och andelen kolhydrater hade ökat med tillskotten från spannmål och potatis. Fortfarande var emellertid steget från jord till bord rätt litet. Det mesta arbetet med att förvandla råvarorna till en aptitlig middag skedde mestadels i bondens eller arbetarens kök, frånsett malningen av vetefröet till mjöl i sädeskvarnen. Nästa stora genomgripande steg var framväxten av en livsmedelsindustri som ur de ursprungliga råvarorna först raffinerade produkterna, för att fortsatt sätta samman nya livsmedel med konsistensgivare, smaktillsatser, färgämnen etc. En industri som fick avsättning för sina produkter både till snabbmatsrestauranterna och till hushållen. Vitt mjöl, vitt socker, vit mjölk och vitt ris är alla raffinerade produkter som helt saknades i stenåldersdieten. När dessutom mycket av matfettet består av margarin och billiga växtoljor som underkastats processer där mycket av de ursprungliga ingredienserna gått till spillo och ersatts av stabila, artificiella fettsyror så är stenåldersdieten än mer avlägsen. Men har då människan hunnit anpassa sig till denna nya form av föda? Skulle inte våra celler ha en potential att också ta tillvara och tillgodogöra sig det nya utbudet.

Den genetiska förändringen en långsam process
I det gängse genetiska paradigmet så sker förändringar i vår arvsmassa mycket sakta genom mutationer, dvs arvsmasseförändringar kombinerat med en selektion, ett naturligt urval. För denna processen krävs åtminstone hundratals generationer, dvs åtminstone 10 000 år. Vi vet att det skedde avgörande förändringar i våra gener och därmed enzymsystem när våra förfäder grenade upp sig i två stora grenar. De som skulle bli schimpanser och de som blev människor. Exempelvis är schimpansen genetiskt oerhört dåligt anpassad till att tillgodogöra sig föda från en marin miljö, medan vi behöver de specifika fettsyror som kommer från marin föda – inte minst för vår hjärnas utveckling. Men den processen hade tid på sig – förmodligen en evolution som pågick under bortåt en miljon år. Jämfört med anpassningen till raffinerad snabbmat eller det myckna potatisätandet har generna som mest bara haft en tio människogenerationer att anpassa sig på. Däremot har anpassningen till jordbruk och därmed spannmål haft ett litet längre tidsintervall på sig. Här rör det sig i alla fall om storleksordningen 10 000 år eller mer, dvs en fyrahundra generationer om man antar att man blir förälder i genomsnitt vid 25-årsåldern. Men med det ursprungliga paradigmet med mutationer och selektion är detta otillräckligt. Här kan emellertid nya teorier inom genetiken vara behjälpliga; Förutom det sedvanliga genmaterialet som kodar för de aktiva proteinerna bär vi med oss en mycket stor mängd med det som tidigare kallades för skräpgener och som man vare sig hade en förklaring till varför de finns, än mindre någon logisk förklaring till deras uppgift. Det kan mycket väl tänkas att de är rester från vårt förflutna anpassade för tidigare förhållanden – och som åter kan aktiveras – om nygamla förhållanden i miljön inträffar. Då skulle vi i så fall ha en mycket stor genetisk potential att kunna möta förändringar och också relativt snabba sådana. En annan möjlighet är också att det kanske faktiskt finns mekanismer för vårt genetiska material att nyskapas – inte utifrån spontana mutationer, utan genom att det faktiskt finns en möjlighet att läsa av biokemiska molekyler – förslagsvis proteiner och utifrån dessa bilda RNA, som sedan i sin tur skrivs om som DNA och sedan förankras med det övriga arvsmaterialet i cellkärnan. I detta fallet rör det sig om hypoteser utanför genetikens skolböcker men vi måste ha i minnet att just överföringen från RNA till DNA upptäcktes på 1970talet – från att tidigare ha varit en omöjlighet. Hypotesen ovan stöds av immunsystemets förmåga att läsa av virus och bakterieproteiner och sedan specialdesigna antikroppar mot dessa – och framförallt att kunna minnas denna antikroppsbildning. Det är just utifrån denna möjliga förmåga till nya genetiska mönster som den teori som utarbetats av fader och son James D ´Adamo och Peter J D´Adamo blir riktigt intressant.

Blodgruppsdieten
I sina arbeten som naturterapeuter i USA hade fadern James D´Adamo noterat att de olika dieter han föreskrev sina patienter hade olika verkan. Han antecknade också sina patienters olika blodgrupper enligt ABO-systemet och kom fram till vissa samband. Sina upptäckta samband där vissa dieter var bättre lämpade för en viss kategori av blodtyp sammanfattade han sedan i bokform : ”One man´s food” 1980. Men den boken skulle passera relativt obemärkt. Men här tog sonen Peter vid och försökte fördjupa tankegångarna runt det möjliga sambandet. Han jämförde fördelningen av de olika blodgrupperna mellan folkgruppernas utbredning och antog att utvecklingen av olika blodgrupper har inträffat efter det att människan danats och att den ursprungliga blodgruppen var 0. Blodgrupp A skulle ha uppstått senare och följts av blodgrupp B. Dessa blodgrupper skulle också vara en anpassning till nya födoval och då speciellt uppkomsten av jordbruk och användandet av sädesslag. Ett annat viktigt inslag i teorin var de visade sambanden mellan blodgruppstillhörighet och fysiska och psykiska sjukdomar. D´Adamo hävdar att en god kännedom om sin egen blodgrupp kan tjäna som underlag för val av mat och livsstil för att på så vis optimera sin förutsättningar för ett långt och hälsosamt liv. De som tillhör blodgrupp 0 bör till exempel ha en stor del kött i sin meny medan de med typ A är mer lagda åt det vegetariska hållet. D´Adamo hävdar vidare att det är lektinerna i födan, dvs sammansatta molekyler av proteiner och sockerarter som kan kännas av tarmcellernas receptorer och vid cirkulationen i blodet. Här kan de interagera med de specifika blodgruppsantigenerna. En annan av huvudteserna i resonemanget är att det föreligger korrelationer mellan de gener som kodar för blodgrupperna och en räcka med andra parametrar. Sammantaget kan dessa ge grunden för att karaktärisera varje individ med ett ”metabolt fingeravtryck”. Genom att i detalj känna sin genotyp (= de gener man har) och den fenotyp man är (= de gener som kommer till uttryck) så kan man inte enbart förutsäga de födoämnen man mår bäst utav utan också vilka fysiska aktiviteter man ska syssla med, hur man hanterar stress och hur ens personlighet påverkas. Även om d´Adamos böcker mött kritik och man haft vissa fel när det gäller evolutionen och uppkomsten av blodgrupper, så ger de ett mycket intressant komplement till det synsätt som stenåldersdietens förespråkare ger.

Wawles tandgummi
Redan 1998 publicerade vi en stor artikel i 2000-Talets Vetenskap om bakgrunden och resultaten av det tandgummi som uppfinnaren Thorwald Wawle i Malmö utvecklat. Likafullt som det skett en enormt stor förändring i vår moderna diet jämfört med stenåldersdieten, så har också själva ätandet förändrats. Biopatins lära om belastningar blir här träffsäker för att analysera vad som sker när avvikelser från det naturliga sättet inträffar. Våra tänder har utvecklats evolutionärt för att klara av ett hårt tuggmotstånd. Att kunna bita av och tugga sönder senor och fiskben, skinn och råa rotfrukter till lagom sväljstora bitar. Får tänderna den belastningen kommer det också som resultat bli att käkbenet utvecklas till större storlek under ägarens uppväxttid. Då får också visdomständerna utrymme att växa fram i tandraden. Omvänt blir belastningarna inte optimala så sker en stagnation, visdomständerna kommer inte fram på rätt sätt. Ännu mer är att den undermåliga belastningen ger upphov till försvagade tandfästen med både inflammerat tandkött och tandlossning som åkommor. Vid sina jämförelser med vildlevande däggdjur och den civiliserade människan hade Wawle just gjort dessa iakttagelser och för att kompensera för den moderna tidens otillräckliga träning av tänderna hade han experimenterat fram ett gummi av anpassad hårdhet som man skall tuggträna på dagligen för att undvika ”bristsjukdomar” hos sina tänder. I den undersökning som sedan gjordes av de som köpt och använt hans tandgummi framkom det med relativ stor tydlighet att resultaten blev de som Wawle förväntade: En mycket bättre tandhälsa precis som de naturfolk kan uppvisa som fortfarande ger sina tänder en okonstlad belastning med det födoval de har. Att sedan Thorwald Wawles försök att få myndigheter att intressera sig för en lika enkel som genial metod att förbättra tandhälsan varit fruktlösa är kanske inte att förvåna.

Avslutning
Det gäller inte bara att se till födan och dess bearbetning i kroppen. Det finns också ett slut och även här har människan gått ifrån det naturliga. Alltsedan sanitetsporslinet har erövrat västvärlden och vi sitter bekvämt på toan så har vi också frångått den naturliga ställningen att nigsittande eller hukande göra våra naturbehov. I stora delar av världen är man emellertid fortfarande naturenliga och det visar sig i förekomsten av besvär.

Av: Ingemar Ljungqvist, år 2004

almanova.eu

 

Referenser: Lars Wilson. Välfärdens ohälsa – Kan forntidens föda bli framtidens mat. Medikament Förlag, Järvsö 2002 Göran Burenhult. Vilken föda är vi biologiskt anpassade till att äta? Medikament 2002;7:20-26 Dag Viljen Poleszynski. Genetisk polyformisme og blodtypre – et grunnlag for kostholdsvalg, Nordisk Tidskrift för Biologisk Medicin 2002;2:34 -39 Ingemar Ljungqvist. Wavles tandgummi – en enkel genial idé som kan förbättra den svenska tandhälsan. 2000-Talets Vetenskap 1998;3:3-5 Emma Dahlström. Stenåldersdieten. Gymnasieuppsats, Karlshamn 2004 Dimmer, Martin, Reeves & Sullivan. Kan naturliga metoder förebygga hemorrojder? 2000-Talets Vetenskap 1997;4:14-15

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here