Stockholmsinitiativet: IPCC-rapporten leder till missförstånd

Stockholmsinitiativet Lord Monckton Finansieringen av klimatforskningen klimatkurvan

IPCC-rapportens (Climate Change 2013: The Physical Sciense Basis, SPM) formuleringar av vetenskapsmännens bedömningar är vilseledande. Redovisningen av statistiken för historiska klimatdata är anpassad för att skenbart stöda IPCC:s tes att koldioxidtillskott driver klimatförändring. Betydelsen av mätningar som tyder på att antaganden om klimatets känslighet är för höga tonas ner. Inga modellberäkningar baserade på nedjustering av klimatkänsligheten redovisas.

Ingen konsistent förklaring ges till den sedan 15-17 år dokumenterade stagnationen av temperaturutvecklingen. Extrema väderhändelser påstås påvisa koldioxidtillskottens klimatpåverkan. Detta saknar vetenskaplig grund. Rapporten bekräftar intrycket att arbetet inom IPCC bedrivs med syfte att ge underlag till en politiska agenda.

På en naturvetenskaplig fråga finns bara tre svarsalternativ: ”ja”, ”nej” och ”vet inte”. IPCC:s översättning av forskarnas bedömningar som troligt, mycket troligt, säkert och visshet, till sannolikheter i procent är vilseledande. Detta uttryckssätt ger sken av precision, mätbarhet och vetenskaplighet när det i själva verket handlar om vetenskapsmännens åsikter och bedömningar.
Detta sätt att presentera vetenskapliga resultat och slutledningar, eller snarare brist på tydliga sådana, demonstrerar de problem och missförstånd som uppstår när vetenskap möter politik. IPCC:s uttryckssätt bidrar i väsentlig grad till att sådana missförstånd uppstår. I en ung tvärvetenskap som klimatforskningen är det naturligt att bedömningar av det mest komplexa system som det är möjligt att på nära håll studera, klimatet, kommer att skifta över tid.

I IPCC:s presentationer är det ofta svårt att hålla isär vad som är observerade fakta och vad som är förväntade utfall i scenarier av en möjlig framtid. När det gäller historiska data för tex inlandsisar, havsnivå och temperatur, utgår man från statistik sedan 1850 och hävdar att uppvärmningen under denna period bekräftar tesen att människans tillskott av koldioxid är den viktigaste orsaken. I själva verket så har de första 100 årens förändringar skett utan någon nämnvärd ökning av koldioxidhalten.

Detta talar med andra ord starkt emot IPCC:s tes att koldioxidtillskotten skulle vara avgörande för klimatet.

Att koppla andra påstådda klimatyttringar som olika typer av extremväder (stormar, torka, skyfall, värmeböljor, etc.) till koldioxidtillskott påminner om sensationsjournalistik. Alla sådana påståenden strider mot IPCCs egen expertrapport från förra året, http://ipcc-wg2.gov/SREX/, där man konstaterar att det inte finns något vetenskapligt stöd för detta.

Den viktigaste faktorn, klimatets känslighet för koldioxidtillskott, viftas bort i rapporten. Denna faktor utgör en av klimatmodellernas viktigaste premisser. Tidigare har den byggt helt på gissningar. Men ett antal studier dyker nu upp där man genom mätningar kan få en uppfattning av storleken på denna avgörande parameter. I samtliga fall tyder mätningarna på att klimatkänsligheten är betydligt lägre än det gissade värde som klimatmodellerna utgår ifrån. Alla IPCC:s klimatmodeller är programmerade med en för hög klimatkänslighet.

IPCC förmedlar en bild av klimatet som något stabilt. All historisk erfarenhet, på kort, medellång och lång sikt säger annorlunda. Klimatet är naturligt i ständig förändring. Ett exempel på detta är att uppvärmningen från början av 80-talet till slutet av 90-talet nu stagnerat sedan 15-17 år. Klimatmodellerna förutsäger inte denna stagnation. IPCC hänvisar till naturliga variationer men avfärdar dem såsom otillräckliga för att förklara uppvärmningen. Detta görs trots att man erkänner att man har bristande kunskap om viktiga naturliga faktorer såsom havsströmmar, molnbildning och solens inverkan. I själva verket är det idag omöjligt att urskilja någon påverkan från koldioxidtillskott från den ständiga naturliga variationen.

Sammantaget bekräftar rapporten intrycket att IPCC:s agenda är att driva en politiskt ytterst viktig tes: koldioxidtillskott utgör ett klimathot. Vad den egentligen säger vetenskapligt är att man är tillbaka på ruta ett. Premisserna måste anpassas till verkligheten och inte tvärtom!

Stockholmsinitiativet

Göran Ahlgren

http://stockholminitiative.com , http://www.klimatupplysningen.se

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here