Strålningsförsöket på bebisar

Strålningsförsöket

Åren 1920-1960 pågick i Sverige ett försök på nyfödda. Ett försök som sköttes utan insyn av utomstående. I det försöket utsattes bebisarna för höga doser med strålning ettdera från radium eller från röntgen. Uppvisade bebisarna hemangiom, röda utstående blodkärlsnystan på huden, i samband med besöket hos barnläkaren, så blev det ett en remiss för behandling. Bodde man i närheten av Stockholm eller Göteborg fick barnet behandlingstid på Radiumhemmet när det rörde sig om Stockholm eller Jubileumskliniken när det gällde Göteborg.

Hemangiom ledde till remiss

Hemangiom är en frekvent förekommande åkomma hos nyfödda, som normalt tillbakabildas under de första levnadsåren. Ibland blir den felaktigt förknippad med de flata födelsemärken som brukar kallas för storkbett. Dåtidens upptäckter av den radioaktiva verkan hos bland annat ämnet radium av Marie Curie hade varit ett bevis på framstegen inom de vetenskapliga kunskapsområdena. Nu ville man se vilken positiv potential den kunde ha inom medicinen. Samma hybris fanns det runt användningen av röntgen, som nyttjades i tid och otid.

Man hade förmodligen provat ut att man med en hyfsad inställning på den joniserande strålningen antingen från röntgen eller radioaktiv strålning direkt från radium så kunde man bränna bort de estetiskt fula hemangiomen. Eftersom tilliten till den vita rocken på den tiden var översvallande var det ytterst få föräldrar som ifrågasatte lämpligheten. Patienten själv var för liten för att ens veta om vad som hände, såvida inte föräldrarna berättade om ingreppet senare under livet. Försöket kunde alltså pågå under mycket lång tid utan att någon ställde de kritiska frågorna utifrån. Försöket blev också mycket omfattande. Eftersom det var ett försök sparades grundmaterialet och vi vet idag att det kom att omfatta cirka 25000 barn som var födda åren 1920 – 1960.

Kritik från de egna leden

Att man ändå avslutade försöket berodde på kritik inifrån de egna leden. Sture Lindberg, (1923-2015) överläkare vid Sahlgrenska i Göteborg, ledde opinionen mot försöken och lyckades till slut övervinna ett mäktigt motstånd och avsluta den helt onödiga, ja förmodligen riskabla behandlingen. Sture följde också upp biverkningarna och hans slutord om behandlingen blev ”I efterhand kan de stora undersökningsgrupper som deltagit, något cyniskt, ses som ett gigantiskt experiment från vilket det är vår plikt att lära oss så mycket som möjligt.”

Men den kunskapen kände vi på redaktionen inte till, förrän en av de utsatta för försöket hörde av sig till oss. Här berättar en kvinna som 1951, det år hon föddes, berättar sin egen historia:

En mänsklig försökskanin berättar själv

” Jag är ett av de barn som ”behandlades” med joniserande strålning för att ta bort ett ofarligt födelsemärke, ett sk hemangiom. Detta skedde på Radiumhemmet i början av 1950-talet då jag var 4 månader gammal.Mina föräldrar fick remiss av en provinsialläkare och ifrågasatte aldrig att inte åka.Det gjorde man inte på den tiden. Jag blev medveten om att detta kunde vara en orsak till mina kognitiva svårigheter och min mentala ohälsa då jag träffade en granne som också utsatts för detta experiment. Han berättade att han läst en artikel i Svenska Dagbladet som redovisade en studie bland värnpliktiga som visade på en signifikant ökning av mental retardation bland dem som utsatts för denna ” strålbehandling”. När jag sedan 2015 läste ett minnesord över en läkare i Göteborg, Sture Lindberg, som innehöll följande ord ” …under de följande åren ägnade han mycket kraft åt att följa upp de biverkningar som behandlingarna orsakat. Vidare står ..I efterhand kan de stora kohorterna något cyniskt ses som ett gigantiskt experiment. Detta var droppen, nu var jag tvungen att agera. Jag tog kontakt med Radiumhemmet, rekvirerade min journal. Det verkade som om någon tippexat bort delar innan den kopierades. Tog kontakt med ansvarig läkare och bad att få bli borttagen från kohorten. De lovade att stryka mitt namn men jag kan aldrig veta om så gjordes. Litar inte speciellt mycket på dem så klart. Då jag sedan tog kontakt med Ingemar Ljungqvist var det för att jag anser att det inte kan vara så tyst om detta stora gigantiska övergrepp.En artikel I tidningen Alma Nova nr3 2017 tog upp ämnet. Nu när experiment och övergrepp fortsätter att drabba oss kan det vara intressant att se att det inte var helt oskyldigt förr. ” Hemsida almanova.eu

Försöket kom till användning

Det gjordes studier långt i efterhand både i Göteborg och i Stockholm. I Stockholm var man först ut där man matchade pojkarna mot undersökningarna senare vid mönstringen till militärtjänstgöringen. Resultatet var tydligt: En klart förhöjd andel av pojkarna hade fått kognitiva och mentala problem. Detta var strax före millennieskiftet. Därefter matchades i en gemensam rapport alla barnen mot cancerregistret. Ledande forskningsnamn var bland annat Lars-Erik Holm och Marie Lundell på Karolinska Institutet.

Förhöjd cancerrisk

Man undersökte huruvida den givna strålmängden gav en förhöjd risk för cancer. Och det gav den. Speciellt för tre typer av cancer: Sköldkörtelcancer, bröstcancer och leukemi. Antalet cancerfall var inte speciellt stort, men skillnaden var signifikant. Men det som var tydligare och som gjorde att rapporten kom att citeras flitigt av andra inom forskningsvärlden var att man klart kunde fastslå ett mycket tydligt samband mellan den dosering på radium/ röntgenstrålningen och antalet cancerfall, Man hade under själva strålningsförsöket varierat och, lika viktigt, noggrant fört in dessa värdena i protokollen. Alltså, ju högre stråldos bäbisarna hade utsatts för desto fler cancerfall hade uppstått i närheten av de regioner som bestrålats.

Sverige var ju lite unikt i detta sammanhang. Man hade utfört stort upplagda försök på en befolkning, som vare sig kunde eller förstod att säga nej till sådana försök. Man var ordentlig i sin uppläggning av försöket och det gick tack vare de nytillkomna personnumren att spåra försökspersonerna. Men lika tydligt var att även om detta försök blev uppskattat av forskningsvärlden, så var det nästintill tyst i svenska media. Allmänheten skulle inte få veta något.

Avsaknad av etisk debatt

I de vetenskapliga rapporterna diskuterades heller inte med ett ord om etik, vilket troligtvis också är en svensk åkomma. Till saken hör att den genomförda studien också kom att tjäna som en språngbräda för åtminstone Lars-Erik Holm. Han skulle några år efteråt bli Generaldirektör för Socialstyrelsen. I detta avseendet skiljer sig inte mycket åt från Vipeholmsförsöket som också tjänade som en genväg för flera inblandades karriärer.

Ref Int J Cancer. 2003 Sep 10;106(4):580-7.

Thyroid cancer risk after thyroid examination with 131I: a population-based cohort study in Sweden.

Dickman PW1, Holm LE, Lundell G, Boice JD Jr, Hall P.

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/12845656

Vi vet mer om oetiska försök i USA

Här är det plats för en liten reflektion. De svenska oetiska, vetenskapligt upplagda försöken är förmodligen betydligt mindre kända för en svensk publik än de två amerikanska motsvarigheterna: Tuskegeeförsöket 1932 -1972 och Manhattanprojektet. I Tuskegeeförsöket lät man följa , utan åtgärder, de svarta lantarbetare och deras familjer där någon familjemedlem smittats av syfilis för att studera såväl sjukdomens förlopp fram till döden, liksom hur smittspridningen utvecklades i lokalsamhället. Manhattanprojektet var framtagningen av atombomben under andra världskriget. I flera delförsök försökte man utröna de radioaktiva ämnenas hälsorisker genom att helt sonika, utan samtycke, injicera radioaktivt material i färdigbehandlade cancerpatienter för att efter veckor iaktta skadan i det injicerade området. Båda dessa försök är mycket omskrivna av amerikanska författare.

I Sverige lyckades man hålla allmänheten mycket längre ovetande.

Denna reflektion kanske är en mycket viktig förklaring till att Sverige får utföra hemliga, främst amerikanska initierade, militära försök på svenska försökspersoner. Inte minst har Sverige tillåtits att ha en mildare form av nedstängning nu vid Coronasmittan. Kanske för att man helt enkelt från överordnat håll studera hur man ska gå tillväga, nästa gång man låter ett virus lämna laboratoriet.

Ingemar Ljungqvist och Cecilia Flodin

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here