Sverige – Världens legosoldat

lära dig i skolan

Ibland publieras vettiga artiklar i vanliga tidningar också! Förhållandevis milda sanningar för detta forum men ändå.

Publicerat 13 januari 2007 i SvD

Sverige – världens legosoldat

Gammaldags kolonialkrig Ska Sverige tillhandahålla ”legosoldater” för västvärldens nya krig? Upplägget med en snabbinsatsstyrka påminner om forna tiders koloniala straffexpeditioner. Rollen som internationell vapensmedja främjar knappast vår säkerhet, skriver förre moderate riksdagsledamoten Tom Heyman.
Försvarsminister Mikael Odenberg vill ha debatt om försvaret – utan militärromantik (SvD Brännpunkt 9/11). Massarméernas tid må vara förbi och kvalitet kan vara bättre än kvantitet, men vilka hotbilder finns efter kalla krigets slut?
Vilka omvärldsanalyser ligger till grund för det nya svenska försvaret? Just inga alls vad jag vet.

I 50 år levde vi på gränsen mellan öst och väst. Två gigantiska krigsmaskiner stod mot varandra. Målet för bägge var att behålla en ganska primitiv territoriell kontroll över ett så stort geografiskt område som möjligt – risken för krig mellan supermakterna var periodvis stor.
Nu är läget ett annat, konflikterna är andra – men inte mindre. Nu gäller det att hävda ekonomisk dominans och att kontrollera handeln.
Oljan är då central. Världens största oljereserv kontrolleras av USA genom ett avtal med Saudiarabien från 1950-talet.

Men hotet mot detta avtal finns genom den muslimska väckelsen, som riktar sig inte bara mot USA och västvärlden utan i än högre grad mot de regimer
som anses dominerade av USA, i första hand Saudiarabien.

Världens andra stora reserv ligger runt Persiska viken. Där har USA sedan länge förlorat kontrollen över Iran – som i stället växer till en lokal stormakt.
Man har troligen också tappat kontrollen över Irak; ingen kan i dag säga hur maktbalansen ser ut när kriget till sist tar slut.
Den tredje stora reserven ligger runt Kaspiska havet, ett område som Ryssland alltid betraktat som sin bakgård. Där skapar nu USA, med militärbaser och oljeledningar, en maktstruktur som inte är beroende av Moskva och som kan trygga den egna energitillgången.

Det är inte troligt att Ryssland i längden – och med återskapad militär styrka – kommer att stillatigande acceptera detta. Dagens konflikter med Georgien och Vitryssland är en klar markering.

Gamla länder, Indien och Kina, har blivit nya stormakter och har egna anspråk på att själva trygga sin energiförsörjning. Om denna handel då sker i annan valuta än dollar drabbas USA.
Därför började konflikten med Irak när Saddam offererade olja i euro. Då blev han plötsligt ett påtagligt hot.

I dag är motsättningarna mellan stormakterna större än de var i början av 1900-talet när Tyskland utmanade Englands ledande roll, en konflikt som fick förödande konsekvenser.

Men Sverige ligger inte längre i centrum. Det är svårt att nu se några fördelar för någon stormakt att invadera Sverige.
Vad ska då det svenska försvaret göra? I brist på en hotande invasion vill man nu ägna sig åt internationella insatser. Varför?
Ska vi tillhandahålla ”legosoldater” för västvärldens ”nya” krig? Vilken roll vill vi ha i det storpolitiska spelet?

I praktiken har Sverige varit alliansfritt sedan stormaktsdrömmarna tog slut 1809. Vårt försvar har inriktats på att försvara landet och vi hade en egen industri som utvecklade vapensystem för specifikt svenska behov.
Så är det inte längre. Industrin ägs i dag av Natoländerna. Tillverkning och utveckling anpassas till deras behov.
Vi påtvingas dyra vapensystem som vi inte har behov av och Sverige
har, som ett resultat av denna utveckling, blivit en stor internationell vapenleverantör. Därmed blir vi ett legitimt militärt mål.

Det stärker inte vår ställning som alliansfri stat och det bidrar knappast till vår nationella säkerhet. Svenska militärer instrueras att på olika sätt stödja den internationella vapenindustrins försäljning och vi har skapat en speciell myndighet för att kringgå vår egna restriktiva lagstiftning. Är det lämpligt?
Att avrusta arméer har alltid varit ett stort problem, det omnämns redan i Gamla testamentet. Efter 30-åriga kriget höll man på i flera decennier innan man lyckades.
Det har inte blivit lättare med åren, för det är en myt att alla vill ha fred.

Tvärtom finns det starka ekonomiska drivkrafter för krig och konflikter, inte minst från en vapenindustri som gärna vill ha avsättning för sina produkter. Nedrustningen underlättas inte av att ledande personer ofta har stora ekonomiska intressen i just denna industri.
Den logiska följden av kalla krigets slut och
Warszawapaktens upplösning borde ha varit att upplösa också Nato. Men så skedde inte. Nato har i stället blivit en amerikansk hjälparmé, som ska kunna sändas vart som helst i världen för oklara uppgifter.

Två av regeringspartierna – och delar av socialdemokratin – vill att Sverige aktivt deltar i dessa sammanhang. Vi är redan med i fälttåget i Afganhistan, ett krig som inte kan vinnas och som saknar ett klart politiskt mål.

På vilka sätt förbättras vår säkerhet när vi deltar som stridande part i något som närmast liknar gammaldags kolonialkrig?
Dagens upprustning är i hög grad ett arv från det kalla krigets dagar. USA har utvecklat en gigantisk krigsmakt och svarar ensamt för hälften av världens militärutgifter.
Förstörelsekapaciteten är enorm, men det politiska resultatet är magert.

Trots en gigantisk militär överlägsenhet förlorade man mot en barfotaarmé i Vietnam, man misslyckades i Iran, Libanon och Somalia, och krigen i Afghanistan och Irak har inte gått som planerat.
Militärer har i alla tider
rustat för ”förra kriget”. Man tränar och övar på det som man tror man kan och industrin utvecklar ständigt nya vapen som kan vinna de krig som redan har varit.
Men fienden gör sällan som planerat. Krig är oförutsebart; så har det alltid varit. Vad händer när den tänkta fienden inte tillhandahåller de mål som skulle bekämpas?

Vad gör man om fienden utnyttjar helt andra metoder, kapade civila flygplan i stället för vanliga bomplan? Svek och bedrägerier har funnits sedan slaget om Troja och lär inte upphöra nu.
Sofistikerade vapensystem och stora militärallianser skapar varken fred eller trygghet eftersom de inte löser de underliggande problemen.
Hoten i framtiden blir helt andra och krigen kommer inte att följa de planer som de militära staberna räknat fram.

En alliansfri politik ger oss större manöverutrymme i en framtida osäker värld än en militär koppling till en av stormakterna.

Vi borde ha en debatt, både i Sverige och i övriga Europa, om vad den planerade snabbinsatsstyrkan ska ha för funktion.
Vilka resultat vill man uppnå med alla militära insatser?
Upplägget påminner alltför mycket om forna tiders koloniala straffexpeditioner. Vi bör också fundera över om rollen som internationell vapensmedja främjar vår egen säkerhet och trovärdighet.

Stormakter må ha egna intressen att försvara ute i världen; det är inte säkert att deras ambitioner stämmer med det som är bra för svensk säkerhetspolitik.

Tom Heyman
moderat ledamot av riksdagen 1988-2002. Kandidat för Junilistan i valet till EU-parlamentet

Detta är en utskrift från Svenska Dagbladets nätupplaga, SvD.se

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here