En sak som vi alla bör vara rörande överens om är det faktum att sociala medier suger alltmer kraft och energi ur oss. Det har till och med gjorts forskning på hur tydligt kurvan för psykisk ohälsa började skjuta i höjden strax efter Instagram lanserades för lite mer än tio år sedan. Vi hör konstant föräldrars oro över hur mycket dagens barn sitter framför dessa tidsslukande skärmar, men samtidigt som vi gnäller över detta så använder vi dem säkerligen minst lika mycket, trots att de får oss att känna oss sämre än alla andra. Alla de där andra i flödet som har ett så till synes perfekt liv med städade hem och familjeutflykter och åker på spännande resor till världens alla hörn, alltid så snygga och glada.
I vår uppgivenhet scrollar vi vidare och följer maniskt andras liv på avstånd medan vi låter vårt eget förfalla mer och mer. Kändisar, influencers, bekanta, vänner och familj, TV-serier, program och filmer. Vi slukar allt. Dövar vår egen smärta och vårt tråkiga liv och fyller det med innehållet av andras istället, för deras är ju så mycket mer intressantare och roligare än vårt eget.
I vissa fall kanske vi gör tvärtom; vi vill också synas! Delar inlägg till höger och vänster om våra tankar, idéer och åsikter, postar bilder på den fina frukosten som vi stått och förberett i en timma bara för att kunna ta en Instagram-vänlig bild, eller filtrar till profilbilden så den nästan ser så där naturligt fräsch ut, men inte för mycket – det måste ju ändå se ut som en själv ifall någon ser en i verkligheten. Vi vill synas, höras. Vi vill också vara med. Vi vill också finnas!
En till sak som vi bör vara rörande överens om är det faktum att i slutändan har vi alla en sak gemensamt, hur unika vi än försöker vara. Och det är att inför döden är vi alla lika. Hur fantastiskt eller dåligt ditt liv än må vara så ska du, precis som jag och alla andra, en dag dö – och då finns vi inte längre. Men i och med sociala mediers uppslukande termitliknande vakuum som äter upp allt i sin väg, har även döden blivit någonting som ska hjälpa till att skapa content i våra ändlösa flöden. När någon går bort, oavsett om det är en kär familjemedlem eller en kändis, så är vi där och postar bilder, inlägg och delar sorgsna men ack så vackra texter om denna underbara person som nu har lämnat jordelivet. Inte ens döden är numera en privat angelägenhet där man i stillhet sörjer den som vandrat vidare. Nej, tvärtom – en död person med tillhörande snyftrader är ju ett ypperligt tillfälle att få fler likes och delningar i de sociala mediernas värld, för alla kan ju relatera till döden och vill snabbt vara där med styrkekramar och hjärtan. Vi vill synas, höras. Vi vill också vara med. Vi vill också finnas!
Och även fast vi är döda vill vi fortfarande synas. Ingen kan väl undgått att Björn Natthiko Lindeblad, näringslivschefen som blev Buddhistmunk, i veckan dog efter några års sjukdom. ”Om du läser det här, så har jag gått ur tiden,” inled han ett inlägg efter det att han hade gått bort. Vi lever alltså i en så pass sjuk värld att till och med i döden vill vi synas där ute i flödet, för till och med då är det viktigt att få likes, delningar, styrkekramar och hjärtan. Och vi ska inte ens tala om alla tusentals människor som plötsligt antingen hade en sådan fin och nära relation med Björn, eller träffat honom, varit på hans föreläsningar, tagit selfies med honom stan eller på annat sätt haft honom som inspirationskälla. För när någon dör, då är man allas vän och hjälte. RIP och hjärtan. Vi vill synas, höras. Vi vill också vara med. Vi vill också finnas! Vi vill också visa att vi bryr oss, ge styrkekramar till familj och vänner.
Att kalla detta egoism är ganska mjukt. För bådas delar, både i Björns fall och i resterande av Sveriges befolknings fall. Vi ska till och med gå så långt och anordna en fest där vi själva kan närvara så att vi inte missar vår egen begravning. Denna Björn, som blivit hyllad i, inte bara alternativa och spirituella kretsar runtom i Sverige, utan även i massmedia och rest land och rike, blivit buddhistmunk och åkt runt för att dela med sig av både kunskap och inspiration i flera års tid, avslutar sitt liv som en likes-jagande-attentionwhore. Och Svensson nappar på betet. Styrkekram! Hade detta varit Bianca Ingrosso och alla hennes tonårsfans hade jag inte sagt något, men när vi kommer till de här forumen som gärna vill kalla sig både vakna och spirituella men som fortfarande är där och leker i Facebooks sandlåda, blir jag nästan förvånad. Nästan.
För om inte ens personer som nästintill betraktas som gurus, eller andliga ledare och inspirationskällor, klarar av att väja sig för de sociala mediernas gigantiska egoslukande maskineri ens i dödsögonblicket, eller till och med efter döden, så har vi nog bra mycket längre att gå än vad jag tidigare trott. Men det här är ju gammalt. Vi vet att vi använder sociala medier alldeles för mycket, både mainstream-Svensson och den egenutnämnda vakna befolkningen.
För i slutändan har vi nog alla många saker gemensamt, hur unika vi än försöker vara. Vi vill synas, höras. Vi vill också vara med. Vi vill också finnas.
Styrkekramar <3
:Martin:Nilsson., Syns vi inte så finns vi inte
holistichalsocenter.com
SKARPT Hemsida
SKARPT Youtube
Instagram
SKARPT Podcast
Bra Martin! Du är alltid lika skarp!