Denna artikel avslöjar den amerikanska imperialismens rötter i de ekonomiska, politiska och strategiska behoven hos den dominerande sektorn i den amerikanska härskande klassen, med Council on Foreign Relations, CFR, i spetsen. Sedan slutet av andra världskriget har USA agerat genom ombud för att antingen ni omintetgöra vänsterrevolter eller för att störta ”fientligt sinnade” regeringar, t.ex. de stater som Washington och de multinationella företag de tjänar anser utgör ideologiska konkurrenter.
”Vi ska ha en världsregering, oavsett om vi gillar det eller inte. Frågan är bara om världsregeringen kommer att uppnås genom samtycke eller genom erövring” – CFR-medlemmen James Paul Warburg, inför Förenta staternas kommitté för utländska relationer 1950.
”Denna studie har avslöjat den amerikanska imperialismens rötter i de ekonomiska, politiska och strategiska behoven hos den dominerande sektorn i den amerikanska härskande klassen, med Council on Foreign Relations, CFR, i spetsen. Deras maktbegär och strävan efter en världshegemoni har gjort USA till den största imperialistiska makten i mänsklighetens historia genom att sända trupper till alla kontinenter och genom att kontrollera ekonomi och politik i stora delar av världen. Den huvudsakliga anledningen till denna politik har varit, som vi har visat i våra fallstudier, den amerikanska kapitalismens behov av en världsordning som är öppen och mottaglig för amerikansk expansion. I kontrast till det hårdföra synsättet bland extrema nyliberaler som innefattar laissez-faire och nationalistisk konkurrens, finns ett mått av realism hos Rådet som gör att de accepterar oåterkalleliga förändringar, förkastar den extrema anti-kommunistiska ”roll-back”-positionen och visar en villighet att acceptera avspänning. Men det finns en (lika) stark beslutsamhet att upprätthålla en värld där USAs kapitalism känner sig hemma. Kriget i Indokina, det ofantliga slöseriet med omfattande militära utgifter, uppmuntran till avrättning av utländska ledare, stöd till reaktionära regimer världen över, mutor och korruption, samt även inhemskt förtryck för att upprätthålla imperialismen utomlands, politiska rättegångar mot oliktänkande, CIAs och FBIs trakasserier mot radikala grupper och hemlig avlyssning är alla resultatet av och bevis på imperialismens destruktiva natur.”
(Laurence H. Shoup, Imperial Brain Trust: The Council on Foreign Relations and United States Foreign Policy, Authors Choice Press, 20, 2004, Sida.278.)
Medlemmar och ledare [i Council on Foreign Relations] spelade en nyckelroll i det taktiska beslutet att använda atombomben mot Japan. Krigsministern Henry L. Stimson var president Roosevelts chefsrådgivare i frågor om kärnvapen och han ledde den särskilda interimskommittén som president Truman etablerade i slutet av april 1945 för att ge vägledning kring användningen av kärnvapen. Åttamannakommittén dominerades av 5 medlemmar från CFR, inklusive Stimson, ordföranden, som hade varit aktiv i flera av CFRs program i över tio år. En av de fem medlemmarna i rådet, vetenskapsmannen Karl T. Compton, rektor vid M.I.T., framförde där och då åsikten att atombomben skulle användas för att ”imponera på världen” och han gav därigenom trovärdighet till de som har hävdat att atombomben användes på Japan främst för att skrämma ryssarna och därigenom förstärka den amerikanska positionen som världsledare.
Journalisten Joseph Kraft, f.d. medlem av både CFR och den Trilaterala Kommissionen, sade att ”CFR är nästan ett organ för det som C. Wright Mills har kallat makteliten – en grupp av män med liknande intressen och åskådning som styr händelserna från osårbara positioner bakom kulisserna”. (Joseph Kraft, ’School for Statesmen’ (Harper’s Magazine, July,1958), sida. 64, 68).
”CFR har som mål att dränka USAs självständighet och nationella oberoende i en allsmäktig regering som styr över hela världen.” – Amiral Chester Ward, f.d. medlem av CFR och Chefsjurist i den amerikanska flottan i sin bok ”Kissinger on the Couch”, 1974.
Amerikansk utrikespolitik efter skapandet av CFR
De människor som stod Franklin Delano Roosevelt nära och som gjorde honom till president, tillhörde samma cirkel som de som skapade CFR. De hade alla samma ideologi.
Chase National bank ägdes ursprungligen av J.P. Morgan, men gick samman med Rockefellers Equitable Trust 1929 och var vid slutet av 1932 helt i Rockefellers kontroll. Winthrop Aldrich — Rockefeller Jrs svåger — valdes till president. De ledande figurerna i Chase — som snart skulle komma att bli USAs största bank — hade ett nära förhållande till Roosevelt och stödde hans kandidatur.
Aldrichs bästa vän var Gordon Auchincloss, som kom från en av USAs mest aristokratiska familjer. Auchincloss var också medlem i Chases styrelse och gift med överste Edward M. Houses dotter. House var rashygienisten Woodrow Wilsons utrikespolitiska chefsrådgivare. ”Under valkampanjen och övergångsperioden fungerade House och Vincent Astor, Roosevelts kusin som också var medlem i Chases omorganiserade styrelse, som mellanhänder mellan Roosevelt och Chase.” Tillsammans med Theodore och Kermit Roosevelt, som också var FDRs kusiner, hade Vincent Astor grundat ”The Room”, FDRs privata spionagegrupp, vilken inkluderade Chases president Winthrop Aldrich. Som om det inte räckte med att vara på toppen av Rockefellers imperium hade Theodore och Kermit växt upp med deras fars, president Theodore Roosevelt, ideologi: ”Roosevelt, en hängiven anhängare till den växande rashygieniska rörelsen i USA, krävde ‘rasrenhet’ och varnade för att blandäktenskap var en form av ‘rasutplåning.’” 1913 skickade Theodore Roosevelt faktiskt ett brev till Charles Davenport, ledare för den amerikanska rasrenhetsrörelsen, där han uttryckte de stora likheter som fanns mellan sina egna och Davenports idéer. På andra sidan Atlanten ledde Nancy Astor, gift med Vincents kusin William Waldorf Astor, den aristokratiska Cliveden-kretsen, som allmänt ansågs vara en pro-nazistisk grupp med stort inflytande i brittiska regeringskretsar. David Efron, skrev i ”Annals of the American Academy of Political and Social Science” 1939, att Cliveden-kretsen var en nazistisk ”trojansk häst.” Precis före Roosevelts installation i januari 1933 reste William Waldorf Astor och hans fru Nancy till USA och bodde i den nyvalde presidentens privata residens.
William Randolph Hearst, som ägde ungefär hälften av all press i USA och var kungen av Hollywood kallades av sina samtida ”den mest inflytelserika amerikanska fascisten…hörnstenen i amerikansk fascism.” Han var nära vän till den tyske miljonären Putzi Hanfstaengl, som var ingen mindre än Adolf Hitlers personliga finansiär och pressekreterare. I enlighet med detta deltog Hearst i de ökända massmötena i Nürnberg där de hysteriskt beundrande folkmassorna förevigades av Leni Riefenstahl i hennes nazistiska propagandafilmer, och Hearst bodde på samma hotell som alla toppnazister. Goebbels nazistiska propagandaministerium ansträngde sig extra mycket för att rapportera de entusiastiska reaktionerna från George, Hearsts son. Det förekom vid den tiden anklagelser, som i efterhand framstår som berättigade, att Hearst hade kommit överens med Hitler om att ge honom goda ord i den amerikanska massmedian.
Hearsts utrikespolitiska åsikter under 30-talet — som publicerades som ledare i hans många olika dagstidningar — var som följer:
1) Versaillesfördraget (som påtvingades Tyskland efter Första världskriget) var orättvist;
2) Nazismen fungerade som ett viktigt skydd mot kommunismen
3) USA borde inte hota Tyskland eller vidta några åtgärder för att stödja Versaillesfördraget;
4) Folkfrontsregeringen i Frankrike — en parlamentarisk socialistregering — var en sovjetisk satellit;
5) de nazistiska kraven på revidering av landgränser var legitima;
6) nazisterna gjorde rätt som återintog Rhenlandet;
7) om nazisterna attackerade amerikanska flottans fartyg skulle detta accepteras om de uppriktigt bad om ursäkt (!);
8) Chamberlain gjorde rätt som gav Tjeckoslovakien till Hitler;
9) i Spanien var Franco att föredra framför alternativet, den parlamentariska vänsterregeringen. Hans kritik mot nazisterna för deras attacker mot många oskyldiga grupper av människor i Tyskland var tämligen mild och kritiken vederlägger inte hypotesen om hans pro-nazistiska läggning; tvärtom, hans kritik antyder att, inom ramarna för vad hans politiska ställning tillät i USA, kom han så nära det var möjligt att visa sitt offentliga gillande för den nazistiska rörelsen. Samtidigt attackerade han vid upprepade tillfällen Storbritannien och Frankrike för att inte vara, enligt hans mening, sanna demokratier.
Den ovan nämnde överste Edward House som under lång tid hade varit rådgivare till den radikale rashygienisten Woodrow Wilson… hjälpte nu till att staka ut Roosevelts väg under de första åren. Genom att göra närmanden till William Randolph Hearst och andra likasinnade affärsmän förkastade Roosevelt sitt tidigare starka stöd för Nationernas Förbund, vilket i praktiken innebar att han förkastade Versaillesfördraget, vilket nazisterna också gjorde. Och med Hearsts stöd blev han president. Vad som följde var den berömda s.k. ’eftergiftspolitiken’ som man vanligtvis beskyller Frankrike och Storbritannien, och i synnerhet den brittiske premiärministern Neville Chamberlain för. Denna politik var emellertid lika mycket Franklin D. Roosevelts politik, även om han offentligt intog en annan ställning än den han hade bakom kulisserna. Curtis Bean Dall var en börsmäklare, bankman, investerare, vice presidentkandidat, make till Anna E. Roosevelt och en FDR insider. 1968 förklarade han i sin bok F.D.R. – My Exploited Father-in-Law att ”Under en lång tid trodde jag att FDR hade utvecklat många egna tankar och idéer som var till nytta för detta land, USA. Men, det gjorde han inte. De flesta av hans tankar, hans politiska ”ammunition”, så att säga, hade noggrant tagits fram åt honom i förväg av CFRs världsomfattande pengar grupp. Briljant och med stor iver, som en fin artilleripjäs smällde han av den förberedda ”ammunitionen” mot ett intet ont anande mål, det amerikanska folket – vilket gjorde att han kunde behålla sitt stöd på den internationella politiska arenan.”
Som historikern Charles Higham har dokumenterat i ingående detalj i följande verk:
Higham, C. 1995[1983]. Trading with the Enemy: The Nazi-American Money Plot 1933-1949. New York: Barnes & Noble.
Observera årtalen. Det Higham bevisade, med en uppsjö av dokument som han fått tillgång till via offentlighetsprincipen, är att de ledande affärsmännen med rashygieniska åsikter, med Rockefeller i spetsen fortsatte att finansiera Hitlers krigföring, till och med efter USAs krigsförklaring mot axelmakterna (och de saboterade leveransen av viktigt krigsmateriel till de amerikanska styrkorna). De gjorde detta under Roosevelts beskydd, till och med när amerikanska arbetare klädda som soldater sprängdes i bitar vid olika fronter.
Rockefeller familjens kallblodighet att offra egna arbetare för deras egna bästa intresse kan vi se 26 september 1913: 9000 arbetare vid det Rockefeller-ägda Colorado Fuel & Iron, det största gruvföretaget i området, går ut i strejk. Människor tvingades ut ur sina hem och var tvungna att klara de tuffa vinterförhållandena i tält. 20 april 1914 : Massakern i Ludlow inträffar, en av de värsta massakrerna av anställda arbetare och deras familjer i amerikansk historia. Elva barn och två kvinnor brändes till döds när soldaterna från Nationalgardet i Colorado, avlönade av Colorado Fuel & Iron Corporation, attackerade tältstaden där företagets strejkande arbetare bodde. Ytterligare sju personer sköts till döds med maskingevär under den nattliga attacken. Under den tid strejken varade dödades mer än femtio personer av företagets privata armé och Nationalgardet. Milisen, inhyrd av Rockefeller, tog sig in i de strejkande arbetarna läger och tände eld på tält, vilket ledde till att två kvinnor och elva barn dödades som hade sökt skydd från skottlossningen i en grop under ett tält. Ivy Lee som representerade John D. Rockefeller’s Standard Oil försökte skicka bulletiner som sa att de som dog var offer för en vältande spis, och försökte mörka att de i själva verket sköts av Colorado milisen.
En amerikansk kommission om förhållandet mellan arbetsmarknadens parter (Commission on Industrial Relations, CIR), ledd av arbetsrättsjuristen Frank Walsh, genomförde förhör i Washington, samlade information och vittnesmål från alla huvudansvariga, inklusive John D. Rockefeller, Sr., som vittnade om att han, även efter att han fått veta att hans betalda vakter hade begått grymheter mot de strejkande, ”inte skulle ha vidtagit några åtgärder för att förhindra sina legosoldater från att attackera dem.” (Beverly Gage, The Day Wall Street Exploded, Oxford University Press, 2009, s. 94).
Det var det Rockefeller finansierade Tavistock-institutets utformade metoder som fick USA att gå med i andra världskriget och som, under ledning av Dr Kurt Lewin inrättade OSS, föregångaren till CIA. Lewin blev chef för Strategic Bombing Survey, som var en plan för Royal Air Force för att koncentrera sig på att bomba tyska arbetares bostadsområden, medans man undvek att bomba militära mål, såsom ammunitionsfabriker. Ammunitionsfabrikerna på båda sidorna tillhörde de internationella banknätverken vilka inte hade någon önskan att se sina tillgångar förstöras. Tanken bakom bombandet av civila arbetares bostadsområden var att bryta kampandan hos den tyske arbetaren. Det var inte avsett att påverka krigsinsatsen mot Tysklands militära maskin. Lewin och hans team av aktuarier kom fram till att om 65% av de tyska arbetarnas bostäder förstördes av nattliga RAF bombningar skulle kampandan hos civilbefolkningen kollapsa. I en av de största bombningarna av civila blev det estimerat att så många som 250,000 dog, idag anser man att det rör sig om mellan 24,000 – 40,000, offren var mest kvinnor, barn och gamla.
Den mycket skarpa advokaten James Stewart Martin från justitiedepartementet kom till Europa från Washington med sin utredningsgrupp för att protestera till G-2, Office of the Deputy Chief of Staff for Intelligence (ODCSINT) om Rockefeller kontrollerade General Motors-Nazi-anslutning. Han kom till USAs militärkommando vid Bushy Park, London, bara för att upptäcka att Graeme K. Howard från General Motors var överste över honom. Han lyckades hitta en kopia av Howards bok ”Amerika och en ny världsordning” i vilken Howard sympatiserade med nazisterna. Rädda för en folkstorm skickade armen hem Howard. Martin och hans team blockerades snabbt från att göra de utredningar de ville. Han skrev i sin bok All Honorable Men följande:
”Vi hade inte stoppats i Tyskland av tysk verksamhet. Vi hade stoppats i Tyskland av amerikansk verksamhet. De krafter som stoppade oss hade opererat från USA men de opererade inte i det öppna. Vi var inte stoppade av lagen av kongressen, genom ett dekret av president, eller en förändring av politiken som godkänts av presidenten … Kort sagt, vad det än var som hade stoppat oss var inte ”regeringen”. Men de hade tydligt kommandot över kanaler genom vilka regeringen normalt arbetar. Den relativa maktlöshet regeringar har i den växande ekonomiska makten är naturligtvis inte ny … Nationella regeringar stod på åskådarplatser, medans större aktörer arrangerade världens angelägenheter.” Martin fortsätter med att beskriva en global trend, hur korporationer, givna vissa befogenheter av regeringen för att driva sina egna intressen, har smält samman på internationell skala och ”byggt en privat världsregering”. Denna nya order sträcker sig långt utöver gränserna av någon nation, opererar inte under någon lag utom den privata lagen av deras hemliga överenskommelser.”
1954 varnade Senator William Jenner under ett tal att ”Vägen till total diktatur i Förenta staterna idag kan läggas genom strikt rättsliga medel, osynliga och okända av kongressen, presidenten, och folket …. Utåt har vi en konstitutionell regering, opererande inom vår regering och politiska system, har vi ett annat organ som representerar en annan form av regering…” Arthur Selwyn Miller, var en auktoritet på konstitutionell rätt, Miller var professor i konstitutionell rätt vid National Law Center av George Washington University Law School i Washington från 1961 till 1978. Han vittnade ofta vid utfrågningar i kongressen och var en konsult till en rad kongress och president kommittéer. Han skrev år 1987 i sin bok The Secret constitution and the need for constitutional change, ”… de som formellt styr tar sina signaler och kommandon, inte från väljarkåren som ett kollektiv, men från en liten grupp män (plus några kvinnor). Denna gruppen kallas för etablissemanget. Den finns trots att dennes existens starkt förnekas, det är en av hemligheterna av den amerikanska samhällsordningen. En andra hemlighet är det faktum att förekomsten av etablissemanget – den härskande klassen – inte är menat att diskuteras. En tredje hemlighet ligger implicit i vad som sagts – att det egentligen bara finns ett politiskt parti av någon betydelse i USA, ett som har blivit kallat för egendom partiet, republikanerna och demokraterna är i själva verket två grenar av samma (hemliga) parti. ”
Tre amerikanska presidenter, Woodrow Wilson, Theodore ”Teddy” Roosevelt, och Franklin Delano Roosevelt varnade även de för denna osynliga regering, som enligt Theodore Roosevelt, inte äger någon lojalitet och erkänner inget ansvar för folket. ”Att förstöra denna osynliga regering, att upplösa denna ohelig allians mellan korrupta affärer och korrupt politik, är den första uppgiften av statsmannaskapet av denna tiden” sade Theodore Roosevelt i ett tal redan 1912. Woodrow Wilson berättade 1913 i ett av sina kampanjtal att ”En stor industrination styrs av sitt kreditsystem. Makten över vårt kreditsystem är koncentrerad hos ett fåtal män. Vi har blivit ett av de sämst styrda, ett av de mest kontrollerade och dominerade länderna i världen – inte längre med fria åsikter, inte längre styrt av övertygelse och majoritetsröstning, utan med en regering som styrs av en liten grupp mäktiga mäns åsikter och påtryckningar.” (The New Freedom: A Call for the Emancipation of the Generous Energies of a People). I ett tal till kongressen om koncentrationen av ekonomisk makt den 29 april 1938 erkände president Franklin Delano Roosevelt att demokratin inte fungerade och att USA höll på att förvandlas till en fasciststat och att koncentrationen av privat makt växte utan tidigare historisk motsvarighet.
2007 kastade en BBC Radio 4 undersökning nytt ljus över en viktig fråga som har ägnats liten historisk uppmärksamhet, konspirationen av en grupp inflytelserika hemliga agenter (powerbrokers), ledd av J.P. Morgan, för att störta FDR och genomföra en fascistisk diktatur i USA baserat runt ideologin av Mussolini och Hitler.
År 1933 blev den högt dekorerade Amerikanska Generalen Smedley Butler (två Congressional Medals of Honor) kontaktad av en rik och hemlighetsfull grupp industrimän och bankirer, inklusive Prescott Bush, som bad honom att befalla en 500.000 stark skurk armé av veteraner som skulle hjälpa iscensätta en kupp för att störta dåvarande president Franklin Delano Roosevelt. De sammansvurna var verksamma inom ramen för en frontgrupp som kallades American Liberty League, som omfattade många familjer som fortfarande är välkända namn i dag, inklusive Heinz, Colgate, Birds Eye och General Motors. Butler spelade med gänget för att avgöra vilka som var inblandade men senare blåste han i visselpipan och identifierade huvudmännen i ett vittnesmål till kommittén för oamerikansk verksamhet.
År 1936 skrev den amerikanske ambassadören i Tyskland, William Dodd, ett brev till president Roosevelt där han förklarade:
”En klick av amerikanska industrimän är fast bestämda över att få en fascistisk stat att ersätta vår demokratiska regering och har ett nära samarbete med den fascistiska regimen i Tyskland och Italien. Jag har haft många tillfällen i min tjänst i Berlin att bevittna hur nära vissa av våra amerikanska härskande familjer är den nazistiska regimen…. En framstående direktör av ett av de största företagen, berättade rakt upp och ner att han var redo att vidta konkreta åtgärder för att frambringa fascismen i Amerika om president Roosevelt fortsatte sin progressiva politik. Vissa Amerikanska industrimän hade mycket att göra med att föra fascistiska regimer till stånd i både Tyskland och Italien. De gav bistånd för att hjälpa fascismen ockupera maktens säte, och de hjälper till att se till så att de håller sig där. Propagandister för fascistiska grupper försöker avvisa den fascistiska skrämman. Vi bör vara medvetna om symptomerna. När industrimän ignorerar lagar designade för social och ekonomisk utveckling kommer de att försöka använda sig av en fascistisk stat när institutionerna i vår regering tvinga dem att följa bestämmelserna.”
Detta hjälper oss att förklara det som historikern Christopher Simpson har dokumenterat, även detta med en uppsjö av dokument som har släppts i enlighet med offentlighetsprincipen:
Simpson, C. 1988. Blowback: America’s recruitment of Nazis and its effects on the Cold War. New York: Weidenfeld & Nicholson.
Efter kriget skapade den amerikanska regeringen den amerikansk underrättelsetjänsten genom att rekrytera tiotusentals före detta nazister. Många nazistiska kollaboratörer från Östeuropa, ledare för fascistiska grupper och regeringar i Östeuropa och ledare för pro-fascistiska emigrantgrupper från Östeuropa blev snart politiskt aktiva i USA och fick anmärkningsvärd tillgång till de mäktigaste underrättelsecheferna, politikerna, affärsorganisationerna och mediemogulerna i Amerika.
En av de viktigaste nazistiska tillgångarna som CIA lade beslag på var Reinhard Gehlen, en krigsförbrytare av stora mått som under andra världskriget var chef för underrättelsetjänsten på östfronten (Fremde Heere Ost). Enligt de frisläppta amerikanska regeringsdokumenten ”samarbetade Gehlen-organisationen direkt efter kriget med arméns underrättelsetjänst, men blev sedan CIAs ansvar, och de fortsatte samarbetet till 1956.” Vad hände 1956? ”Gehlens organisation blev Bundesnachrichtendienst (BND), Västtysklands underrättelsetjänst utomlands” i samband med att CIA överlät Gehlen-organisationen till västtyskarna.
CIA säkerställde alltså att en av de värsta nazistiska krigsförbrytarna, och hans organisation, blev den västtyska underrättelsetjänsten utomlands.. USAs styrande elit skapade inte bara CIA genom att värva tiotusentals nazistiska krigsförbrytare, utan de säkerställde även att det land vars naziregering hade störtat hela världen in i ett utrotningskrig fortsatte att styras av samma nazister efter kriget!
Den 6 juni 2006, rapporterade New York Times följande:
”CIA vidtog inga åtgärder efter att de fått information om Adolf Eichmanns, en av de huvudansvariga för Förintelsen, pseudonym och vistelseort 1958. Detta enligt CIA-dokument som kastar nytt ljus över spionorganisationens användning av före detta nazister som informatörer efter Andra världskriget.
CIA fick veta av Västtysk underrättelsetjänst att Eichmann var bosatt i Argentina under namnet ‘Clemens’ — en obetydlig avvikelse från hans verkliga alias, Klement — men höll informationen hemlig för Israel på grund av tysk oro över att före detta nazister i regeringen i Bonn skulle avslöjas, enligt Timothy Naftali, en historiker som har undersökt dokumenten. Två år senare kidnappade israeliska agenter Eichmann i Argentina och förde honom till Israel där han åtalades och avrättades 1962″.
För dem som inte känner till historien kring Förintelsen, var Adolf Eichmann den centrala arkitekten bakom Adolf Hitlers ”slutgiltiga lösning”, Nazitysklands program för utrotningen av Europas judar. Det som New York Times rapporterar är att CIA skyddade Eichmann efter att han hade flytt. CIA fick vetskap om var Adolf Eichmann befann sig 1958. Detta var två år efter CIA hade överlåtit Gehlen-organisationen med Reinhard Gehlen som ledare, till västtyskarna. ”De före detta nazisterna i Bonnregeringen” inkluderade alltså alla de nazister som CIA nyligen hade installerat i Västtyskland för att sköta underrättelsetjänsten. Vi lär oss därav att CIA skyddade inte bara Adolf Eichmann, chefsarkitekten bakom Förintelsen, utan även CIAs egna nazister i Västtyskland.
CIAs internationella brott
Vi vill gärna tro (eller låtsas tro) att CIA endast är en underrättelsetjänst (eller en myndighet som inhämtar information) som plikttroget rapporterar till regeringen om händelser världen runt.
Istället är de mer som Henrik VIII:s kungliga arme – de gör precis allt de blir tillsagda att göra.
Som den undersökande journalisten John Kelly säger i sin artikel, ”Crimes and Silence: The CIA’s Criminal Acts and the Media’s Silence” [publicerad i Kristina Börjessons (ed.) Into the Buzzsaw: Leading Journalists Expose the Myth of the Free Press. {Amherst, N. Y.: Prometheus Books, 2002} s.311-322]: ”CIA uppvisar inte bristande omdöme vid enstaka tillfällen utan begår tusentals brott varje år världen över. Kelly anger som sin källa CIA självt, när man rapporterade till Representanthusets Underrättelsekommitté. I en personalrapport till kommittén angående CIA framkommer att ”CS (CIAs hemliga operationer [Clandestine Service]) är den enda delen av underrättelseväsendet där hundratals anställda dagligen får order om att bryta mot mycket viktiga lagar i länder världen över. ” I rapporten konstateras vidare att dessa handlingar utförs ”flera hundra gånger per dag” eller tusentals gånger per år (s.311).
Vilka lagstiftningsåtgärder vidtog regeringen när dessa nyheter uppdagades i dokument från Representanthusets Underrättelsekommitté?
Senatens Underrättelsekommitté lade fram en proposition om massimmunitet för CIA-anställda, vilket skulle göra de brott som begås lagliga. Kelly skrev ”Detta är nazistiska resonemang, rätt och slätt”. Den 27 december 2000, undertecknade dåvarande presidenten Bill Clinton propositionen och den blev antagen som lag, den s.k. Intelligence Authorization Act.
Enligt lagen kunde CIA bryta mot internationella lagar och fördrag så länge de följde order. [Representanthusets Underrättelse]kommitté uttryckte inga juridiska eller etiska betänkligheter kring dessa brott. Kommittén antydde att det inte spelade någon roll att lagarna överträddes eftersom det rörde sig om andra länders lagar. CIA begår de facto ostraffat brott mot mänskligheten med Kongressens godkännande.
Regeringsdokument, inklusive rapporter från CIA, visar att CIAs brott inkluderar terrorism, avrättningar, tortyr och systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna. Dokumenten visar att dessa brott är en avsiktlig del av CIAs policy. I rapporten konstateras att CIAs personal ”får order” om att begå brott. (s. 117).
CIA-dokument visar att CIA skapade, tränade och beväpnade dödspatruller som en del i destabiliseringen och kuppen i Guatemala 1954 mot den demokratiskt valda regeringen. I Honduras rapporterade CIAs egen överinspektör att avlönade CIA-agenter på högsta nivå skapade och drev en dödspatrull som, enligt den honduranska regeringen, mördade minst 184 människor. Det enda som bekymrade Representanthusets Underrättelsekommitté i fråga om dessa brutala CIA-informatörer och andra brottslingar med kopplingar till CIA var att de skulle kunna bli arresterade och åtalade. Kommittén förmanade inte CIA att upphöra med eller begränsa sina olagliga handlingar. Senatens Underrättelsekommitté lade istället fram lagförslaget som gav immunitet till CIA-brottslingar när de enligt order bryter mot internationella fördrag och avtal. (s. 117-118).
[Denna lag] innebär att konstitutionen inte gäller för CIA eller personal inom den amerikansk underrättelsetjänsten. Varför? Eftersom konstitutionen föreskriver att alla fördrag gäller som den högsta lagen i landet. Inte bara som lag, utan som den högsta lagen – inga undantag. Det kom inte ett ljud från media om något av detta även om en sådan nyhet inte skulle ha påverkat företagssponsringen eller vinsterna. (s. 119).
Underrättelsekommittéerna rekommenderade att den ”aggressiva rekryteringen” av ”terrorister som informatörer som har begått brott mot de mänskliga rättigheterna” skulle vara ”en av de viktigaste prioriteringarna”. Bara några månader efter att riktlinjerna hade upprättats försäkrade den tillträdande CIA-chefen, George Tenet, Kongressen att inte en enda ansökande med dåligt rykte hade avvisats. (s. 120, 121)
Den f.d. ambassadören Robert White skrev att Manuel Noriega från Panama, överste Julio Alpirez från Guatemala, general Gustavo Alvarez Martinez från Honduras, överste Nicolas Carranza från El Salvador och Emmanuel Constant från Haiti, samtliga med brott mot de mänskliga rättigheterna på sina samveten, var CIA-informatörer som hade ”lukrativa kontrakt med CIA, inte för att de var särskilt viktiga informationskällor utan för att de tjänade som betalda agenter med inflytande som främjade åtgärder eller politiska linjer som CIA förespråkade i landet.” (s. 122)
Den f.d. chefsjuristen vid CIA, Sporkin, avslöjade att CIA, och inte presidenten, skapar verkställande direktiv som passar in på förutbestämda hemliga operationer och skickar direktiven till presidenten för underskrift. (s. 126, 127)
Det finns i stort sett aldrig någon meningsfull bevakning av CIA i de konventionella medierna, ännu mindre någon analys. De få undantagen bekräftar regeln. 1984 var jag inblandad i ett sådant undantag. ABC anlitade mig för att hjälpa till att producera ett inslag om ett investmentbolag på Hawaii med omfattande kopplingar till CIA. Jag hade tidigare levererat samma inslag till BBCs Newsnight, som sände det. Inslaget var helt styrkt av bevis, och ingen, inklusive CIA, kunde motbevisa anklagelserna. En del av reportaget handlade om att CIA hade konspirerat för att mörda en amerikansk medborgare, Ron Rewald, VDn för [investmentbolaget]. Reportaget från ABC framkallade en häftig reaktion från CIA. CIA krävde att inslaget helt skulle dras tillbaka utan att ge några som helst motbevis annat än att förneka. (s. 130, 131)
I centrum för tumultet var Scott Barnes som inför kameran sade att CIA hade givit honom i uppdrag att döda Rewald. Efter att programmet hade visats träffade CIA-tjänstemän chefen vid ABC News, David Burke. De framlade inga bevis för att vederlägga de anklagelser som framfördes i programmet. Burke var ändå tillräckligt imponerad ”av hur kraftfullt de framställde sin sak” för att begära ett direktsänt ”förtydligande” där Peter Jennings bekräftade CIAs position men stod fast vid det som framlagts i inslaget. Men det var inte tillräckligt. [CIA-chefen William] Casey ringde ABCs styrelseordförande Leonard H. Goldenson. Samtalet ledde till tre möten mellan tjänstemän på ABC och Stanley Sporkin, CIAs chefsjurist. Den 21 november 1984 rapporterade Peter Jennings att ABC inte längre kunder styrka uppgifterna, trots alla dokumenterade bevis som lades fram i programmet, och han sade vidare ”Vi har ingen anledning att tvivla på CIAs förnekande”. Han presenterade inga bevis till stöd för CIAs position. (s. 131, 132)
Samma dag inkom CIA med ett formellt klagomål till FCC, författat av Sporkin och undertecknat av [CIA-chefen] Casey, i vilket man hävdade att ABC hade ”medvetet förvrängt” nyheterna. Casey begärde att ABC skulle fråntas sina licensrättigheter för radio och TV. Detta var första gången i landets historia som en statlig myndighet hade gjort ett formellt angrepp på pressen. Ändå hördes inga protester. (s. 132).
Vid denna tid höll Capital Cities Communications på att manövrera för att köpa upp ABC. [CIA-chefen] Casey var en av Cap Cities grundare. Cap Cities köpte ABC för $3.5 miljarder, något som handelsmedia kallade ett ”fyndpris”. Förutom Casey hade två andra grundare av Cap Cities omfattande kopplingar till underrättelsetjänsten. Inom några månader upplöstes det undersökande teamet [vid ABC] och kommentatorn för Rewald-programmet fick i uppdrag att rapportera från skönhetstävlingar. Naturligtvis förnyade man inte mitt kontrakt. (s. 132, 122).
Efter andra världskriget
Det israeliska självständighetskriget (även känt som kriget 1948) var en stor koalition av arabiska arméer inlett av en folkmordsliknande attack mot judarna i det som hade varit det brittiska mandatet Palestina. Azzam Pasha, generalsekreterare i Arabförbundet (en brittisk skapelse), meddelade att detta skulle vara ”ett utrotningskrig och en betydelsefull massaker, som kommer att bli omtalad som de mongoliska massakrerna och korstågen”. De amerikanska och brittiska regeringarna biträde båda den arabiska attacken. USA slog ett vapenembargo mot de israeliska judarna. Den brittiska regeringen använde trupperna de ännu inte hade evakuerat från Mellanöstern för att hjälpa araberna. Det var knappt tre år sedan judarna hade avslutat deras lidande av nazisternas slutgiltig lösning; det brittiska stödet till araberna inkluderade att skicka beslagtagna tyska nazistiska officerare för att leda de arabiska arméerna som öppet hade åtagit sig att utplåna de israeliska judarna. Cirka 4.000 israeliska soldater och 2.000 civila dödades under kriget. Detta visades i en utförlig artikel, som citerade officiella brittiska dokument, och som publicerades i The Nation år 1948. CIA levererade också utbildning för säkerhetsstyrkorna i Egypten på 1950-talet, med hjälp av ett flertal nazistiska mördare som erhållits genom Gehlen nätverket, inklusive SS-Sturmbannführer Alois Brunner. Brunner, Eichmanns bästa problemlösare, uppskattas av Simon Wiesenthal Center för att ha varit personligen ansvarig för mordet på 128,500 människor, och hade förklarat för Berlin Advokaten Kurt Schendel att franska föräldralösa judar måste dödas de också, eftersom de var ”framtidens terrorister”.
Sedan slutet av andra världskriget har USA agerat genom ombud för att antingen omintetgöra vänsterrevolter eller för att störta ”fientligt sinnade” regeringar, t.ex. de stater som Washington och de multinationella företag de tjänar anser utgör ideologiska konkurrenter.
Historiskt sett har den amerikanska icke-konventionella krigföringsdoktrinen [unconventional warfare (UW) doctrine] utvecklats utifrån nazistiska erfarenheter av att bemöta ”frihetskämpar” i olika länder i Europa under andra världskriget. Som analytikern och forskaren Michael McClintock redogör i sin viktiga undersökning av ämnet, den amerikansk icke-konventionella krigföringen har lånat mycket från de metoder som användes av Wehrmacht och SS för att terrorisera civilbefolkningar, och, kanske ännu viktigare, att ta över lokala falanger för att bekämpa motståndsrörelser. Armédepartementets ”A Study of Special and Subversive Operations” (november 1947) var en tidig utvärdering av de lärdomar som dragits från andra världskriget i fråga om det Kalla krigets auktoritativ. (Instruments of Statecraft: U.S. Guerrilla Warfare, Counterinsurgency, Counterterrorism, 1940-1990, New York: Pantheon Books, 1992, s. 59)
Men USA gjorde mer än att översätta konfiskerade dokument från Wehrmacht och SS: de rekryterade många Waffen SS-veteraner, ofta med hjälp av höga ämbetsmän i Vatikanen. Tiotusentals krigsförbrytare smugglades ut ur Europa längs råttlinjer till amerikanska händer för hemlig krigföring mot den nya fienden: Sovjetunionen och den internationella vänstern.
Patologiska mördare som SS-veteranen Klaus Barbie, Slaktaren från Lyon, var en viktig kugge när CIA och Argentinas dödspatrullgeneraler slog till mot Bolivia i ”kokainkuppen” 1980. Tillsammans med agenter med kopplingar till CIA, Sun Myung Moons Unification Church och existerande nazistiska nätverk ”omorganiserade” Barbie Bolivias underrättelsetjänst för att spegla den ”förändrade verkligheten” i de södra delarna av Sydamerika.” (För bakgrund, se Robert Parrys utmärkta serie, Dark Side of Rev. Moon, The Consortium for Independent Journalism).
Kokainkuppen inleddes den 17:e juli, med Barbie och hans nyfascistiska hejdukar, kallade Dödens fästmän, i spetsen. Michael Levine, en av DEAs bästa infiltratörer skriver i sin bok, ”Levine’s Big White Lie”, att ”De maskerade skurkarna var inte bolivianer; de talade spanska med tysk, fransk och italiensk brytning”. Deras uniformer uppvisade vare sig någon nationell tillhörighet eller några gradbeteckningar, men många av dem hade armband med hakkors och nazistiska utmärkelser.” Slakten var brutal. När upprorsmakarna stormade den nationella arbetarrörelsens huvudkontor, skadade de fackföreningsledaren Marcelo Quiroga, som hade lett försöket att åtala den f.d. militärdiktatorn Hugo Banzer för narkotika- och korruptionsbrott. Quiroga ”släpades iväg till polishögkvarteret för att utsättas för en lek som lektes av vissa av tortyrexperterna som importerats från Argentinas fruktade Mechanic School of the Navy,”
”Dessa experter utövade sin ’vetenskap’ på Quiroga för att lära bolivianerna en läxa, eftersom de var lite efter i utvecklingen i detta ämne. De höll Quiroga vid liv och lät honom lida i timmar. Hans kastrerade och torterade kropp hittades flera dagar senare på en plats som kallas ’The valley of the Moon’ [Måndalen] i södra La Paz.” Kvinnor som tillfångatogs blev gruppvåldtagna som en del av sin tortyr. För Levine som befann sig i Buenos Aires, stod det snart klart att ”det viktigaste målet för revolutionen var att skydda och kontrollera Bolivias kokainindustri. Alla större narkotikalangare släpptes ur fängelse, och därefter gjorde de gemensam sak med nazisterna i deras härjningar. Regeringsbyggnader ockuperades och narkotikalangarnas filer stals eller brändes. Regeringsanställda torterades och sköts, kvinnor bands och våldtogs upprepade gånger av paramilitärerna och de frigivna narkotikalangarna.” Fascisterna firade med hakkors och genom att skrika ”Heil Hitler!” rapporterade den tyske undersökande journalisten Kai Hermann. Överste Arce-Gomez, stereotypen för en medaljprydd, stormagad latinamerikansk diktator, tillskansade sig omfattande makt som inrikesminister. General Luis Garcia Meza svors in som Bolivias nye president.
Den socialistiska bolivianska regeringen var en naturlig fiende till knarkkungarna eftersom den hade kraftfulla program mot droger. Den bolivianska kokain-relaterade undre världen var fientligt sinnad mot varje regering som drev igenom någon som helst anti-narkotikalagstiftning, vilket gjorde de bolivianska knarkkungarna till utmärkta ombud för att stödja en statskupp i Bolivia. Eftersom knarkkungarna ville utöka sin kartell ytterligare och CIA och den argentinska regeringen ville undertrycka socialismen i Sydamerika formades en allians mot den legitima regeringen i Bolivia. Vid det här laget var det oundvikligt att den bolivianska regeringen skulle störtas av knark-fascismen. Resultatet: En knark-fascistisk regering. När den bolivianska regeringen var i händerna på kokainkungarna organiserades en plantage-och-förädlingskartell som blev känd som La Corporacion (vilken Michael Levine beskriver som kokainets motsvarighet till General Motors). Dessutom höll Argentina vid samma tid på att organisera Contras i Nicaragua – inte långt innan CIA tog över kontrollen av Contras-operationen. Rent funktionellt hade alla punkter arrangerats och det var en enkel sak att knyta samman alla de olika intressena för att bilda en förbindelse från ”Punkt A” till ”Punkt Ö”. ”Punkt Ö” kanske inte skulle ha fungerat så väl om inte det CIA-stödda Contras hade erbjudit en så makalös mekanism för tillgång till slutmarknaden i USAs innerstäder: En skyddad kanal för narkotika.
I lagens och frihetens namn hade allianser skapats i årtionden med brottslingar och diktatorer. Nu, i narkotikabekämpningens namn, avleds amerikanska medel till dem vars politiska karriärer är förbundna med narkotikahandlare. Dessa pengar leder, paradoxalt nog, till stärkt status för både dessa langare och för de sociala system som de utgör en viktig del av. Som den f.d. högt uppsatte tjänstemannen vid amerikanska DEA (Drug Enforcement Agency), Dennis Dayle, har sagt: ”Under mina 30 år inom DEA och liknande myndigheter har det visat sig att de stora måltavlorna i mina undersökningar nästan alltid har arbetat för CIA.” I till exempel Mexiko tillhörde CIAs närmaste allierade i regeringen i många år DFS eller Direcci’on Federal de Seguridad, vars brickor delades ut till högt uppsatta mexikanska narkotikasmugglare, och som av DEA-agenter har kallats mer eller mindre en ”licens att smuggla.” Precis som SIN i Peru är DFS delvis skapat av CIA; och CIAs delaktighet i DFS blev så dominant att en del av dess underrättelser endast kom till amerikansk kännedom, enligt den kända mexikanska journalisten Manuel Buend’ia.
Guadalajara-kartellen, Mexikos mäktigaste narkotikahandelsnätverk i början av 1980-talet, växte sig stark mycket på grund av att man åtnjöt DFSs skydd, under dess chef, Miguel Nassar (eller Nazar) Haro, en av CIAs agenter. Under dessa omständigheter är det knappast förvånande att medlemmar av Guadalajara-kartellen blev framträdande bland de narkotikasmugglande anhängarna av CIAs Contra-verksamhet.
Enligt den västerländska definitionen av terrorism, står väst för demokrati och civiliserade värderingar. I verkligheten organiserar och försvarar man primär terrorism, som delvis implementeras av Sydafrika, Israel, och de nationella säkerhetsstaterna och dödspatrullerna i Latinamerika samt Contras (som servades av WACL, genom en uttrycklig överenskommelse mellan Reagan och WACLs ordförande John Singlaub).
Allierade regeringar i den ”fria världen” är också regelbundet inblandade i fabricering och distribution av information och propaganda om ”terrorism” och de intar alla i stort sett samma linje om ”den fria världen” som Schultz beskrev 1984. Många av dem sponsrar och stödjer i hemlighet terroristindustrier i den privata sektorn på egen hand. Den ”fria världens” system för att bekämpa ”terrorism” inkluderar många länder och myndigheter som själva är framstående terrorister. Sydafrika, Israel, och latinamerikanska nationella säkerhetsstater har alla varit djupt bekymrade över ”terrorism”, som de identifierar med nationella befrielserörelser och motstånd mot deras egen statsterrorism.
Auktoritära regimer i Taiwan och Sydkorea sponsrade, med CIAs hjälp, Asian Peoples’ Anti-Communist League och World Anti-Communist (WACL) 1954 respektive 1966. WACL har förenat Pastor Moons Unification Church (och CAUSA – Confederation of Associations for the Unification of the Americas – en underordnad enhet), nazistiska och nynazistiska element med högerextrema terrorister på en globala skala. Vid ett WACL-möte i Buenos Aires 1980 var general Suarez Mason ordförande. Han var ledare för den argentinska armén under det Smutsiga kriget; andra deltagare var Roberto D’Aubuisson och Sandoval Alarcon, ledare för El Salvadors respektive Guatemalas dödspatruller, Stefano delle Chiaie, den italienska terroristen, Luis Garcia Meza, den bolivianska statschefen på Argentinas nåder och ledaren för narkotikakartellen, samt andra högerextremister från USA och andra länder.
I systemet med distribuerade funktioner pratar experterna om civiliserade värderingar och Baader-Meinhof-ligan; Botha, Shamir, Mejia, Victores, Pinochet, D’Aubuisson, Suarez Mason och WACL utför mer vardagliga funktioner.
Regeringen har också spelat en mycket viktig indirekt roll vid framställningen av information (och desinformation) om terrorism. Man har uppmuntrat och bidragit med avgörande stöd till den privata sektorn i denna industri, av vilka vissa medlemmar kan räknas som halvstatliga. Rand Corporation, en ”privat” tankesmedja sponsrad av D.S. Air Force, har en avdelning som enbart ägnar sig åt terrorism. Vid det viktiga Georgetown Center for Strategic and International Studies (CS IS) arbetade i ett tidigt skede Ray Cline som högt uppsatt tjänsteman; han var f.d. vicedirektör vid CIA, och organisationen hade länge haft ett svängdörrsförhållande med CIA, Pentagon och Utrikesdepartementet.
Många andra allmänt erkända ”privata experter” har arbetat för militär- och underrättelseorganisationer och upprätthåller fortgående kopplingar till dem. I Storbritannien skapades Brian Crozier’s Institute for the study of Conflict av CIA och den brittiska Underrättelsetjänsten, och institutionen fungerade som ett propagandaorgan för dem båda (samt även för CBI, Confederation of British Industries). Det sydafrikanska Terrorism Research Centre upprättades som en nominellt oberoende forskningsorganisation, under ledning av Michael Morris, som under en längre tid varit agent vid Sydafrikas hemliga polis.
Dessa institutioner och experter arbetar tillsammans med regeringsmyndigheter för att ge ett passande perspektiv på och lämplig information om terrorism till allmänheten. De är också viktiga medier för specifik regeringspropaganda. Detta gäller även för förhållandet mellan regeringen och media, där regeringen länge har använt utvalda reportrar, tidningar och tidskrifter som kanaler för plantering av svart propaganda. Regeringen ger också hemligt finansiellt stöd och privilegierad information till sina favoritinstitut och experter genom att hyra in dem som konsulter, ge dem ekonomiskt stöd och distribuera deras skrifter och genom att ge dem publicitet vid konferenser, utfrågningar och presskonferenser som sponsras av regeringen.
Den hemliga alliansen mellan USA och Talibanerna
Som den undersökande journalisten Ben C. Vidgen säger: ”Fundamentalismen i Afghanistan och Pakistan skulle inte ha kunna blomstra utan CIAs hemliga stöd – ett faktum som är tydligt när man undersöker områdets historia”.
Tyvärr vet vi nu att USAs flirtande med Al Qaida-Taliban-alliansen i Afghanistan under 1990-talet endast var en del i en mycket mer omfattande hemlig amerikansk geostrategi för att säkra kontrollen över strategiska energiresurser i Eurasien, vilket gjordes genom att införliva islamistisk nätverk med kopplingar till bin Ladin. Västerländska underrättelsetjänster fortsatte inte bara att främja islamistiska extremistiska terroristgrupper med kopplingar till al-Qaida efter det kalla kriget; de fortsatte att göra detta även efter 11 september.
Fortsatt amerikanskt stöd till Al-Qaida-Taliban-alliansen i Afghanistan bekräftades så sent som 2000 i kongressutfrågningar. I ett vittnesmål inför Senatens utrikesutskott, underkommittén för södra Asien, förklarade kongressledamoten Dana Rohrabacher – f.d. särskild rådgivare i Vita Huset till Ronald Reagan och nu överordnad ledamot i Representanthusets kommitté för internationella relationer – att ’denna administration för en dold politik som har givit talibanerna makt och inflytande och gjort det möjligt för denna brutala rörelse att behålla makten’. Man antog att ‘talibanerna skulle skapa stabilitet i Afghanistan och tillåta byggandet av oljeledningar från centrala Asien genom Afghanistan till Pakistan’. Amerikanska företag som deltog i projektet inkluderade UNOCAL och ENRON. Så tidigt som maj 1996 hade UNOCAL offentliggjort planer på att bygga en pipeline för att transportera naturgas från Turkmenistan till Pakistan genom västra Afghanistan.
William O. Beeman, antropolog vid Brown University som specialiserar sig på Mellanöstern och som har genomfört omfattande forskning om de islamistiska områdena i Centralasien, påpekar: ”Det är ingen hemlighet, särskilt inte i denna region, att USA, Pakistan och Saudiarabien under en längre tid har stött de fundamentalistiska talibanerna i deras krig för att ta kontroll över Afghanistan. USA har aldrig öppet erkänt denna koppling, men den har bekräftats av både underrättelsekällor och välgörenhetsorganisationer i Pakistan. Professor Beeman konstaterar att de USA-stödda talibanerna ”är en brutal och fundamentalistisk grupp som har genomfört en kulturell den brända jordens politik” i Afghanistan. Omfattande dokumentation visar att talibanerna har ”begått grymheter mot sina fiender och sina egna medborgare… Varför skulle USA då stödja dem?” Beeman drar slutsatsen att svaret på denna fråga ”inte har någonting att göra med religion eller etnicitet – utan enbart handlar om olja och ekonomi. Norr om Afghanistan finns ett av världens rikaste oljefält, vid Kaspiska Havets östra strand i republiker som bildats efter Sovjetunionens fall.”
1991 ville den första Bush-administrationen bygga en oljeledning från Azerbajdzjan, genom Kaukasus till Turkiet. Samma år landade tre officerare från det amerikanska flygvapnet, Richard Secord (f.d. biträdande försvarsminister i internationella säkerhetsfrågor) Heinie Aderholt och Ed Dearborn, i Baku och bildade skalbolaget ‘MEGA Oil’. De var veteraner från tidigare hemliga CIA-operationer i Laos och senare i överstelöjtnant Oliver Norths Contra-skandal. I Azerbajdzjan bildade de ett flygbolag för att i hemlighet flyga hundratals av al-Qaidas mujaheddin från Afghanistan till Azerbajdzjan. Fram till 1993 hade MEGA Oil rekryterat och beväpnat 2,000 mujaheddin och förvandlat Baku till en bas för regionala jihad-operationer.
Den hemliga operationen bidrog till den militärkupp som samma år störtade den demokratiskt valda presidenten Abulfaz Elchibey och installerade den amerikanska marionetten Heidar Aliyev. En hemlig turkisk underrättelserapport som läcktes till Sunday Times bekräftade att ‘två bensinjättar, BP och Amoco, brittiskt respektive amerikanskt, som tillsammans utgör AIOC (Azerbajdzjan International Oil Consortium) ligger bakom statskuppen.
Mellan 1992 och 1995 flög Pentagon tusentals av al-Qaidas mujaheddin från Centralasien till Europa för att strida tillsammans med de bosniska muslimerna mot serberna. Mujaheddin-soldaterna ”åtföljdes av amerikanska specialstyrkor utrustade med högteknologisk kommunikationsutrustning”, enligt underrättelsekällor. Bin Ladins legosoldater användes som stormtrupper av Pentagon ”för att koordinera och stödja bosnien-muslimska offensiver”.
Mönstret fortsatte i Kosovo där etniskt våld utbröt mellan albaner och serber. 1998 klassade det amerikanska Utrikesdepartementet Kosovos befrielsearmé (KLA/UCK) som en terroristorganisation som finansierades av bin Ladin och heroinhandel. Bin Ladin hade skickat en av sina närmaste män, Muhammed al-Zawahiri (bror till al-Qaidas vice ledare, Ayman al-Zawahiri), för att leda en elitenhet inom KLA under Kosovo-konflikten. Han hade direkt radiokontakt med NATOs ledarskap. Faktum är att instruktörer från brittiska SAS och amerikanska Delta Force tränade KLA-soldater så tidigt som 1996. CIA bistod med militär assistans fram till och under bombningarna 1999; denna assistans inkluderade manualer i militär träning och fältslags råd, under skydd av OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) som fungerade som övervakare av vapenvilan.
Efter kriget i Kosovo, när KLA förflyttade sin verksamhet till Makedonien och bytte namn till Den Nationella Befrielsearmén var dess kopplingar till al-Qaida lika starka som tidigare, enligt amerikanska, makedoniska, albanska och jugoslaviska underrättelsekällor. Ändå kunde den kanadensiske krigskorrespondenten Scott Taylor 2001 rapportera, efter att ha besökt Tetovom, att ”det går inte att förneka den massiva mängd materiel och expertis som NATO har försett gerillan med.”
I en serie av omfattande analyser för Review of African Political Economy, dokumenterar socialantropologen Dr Jeremy Keenan – studierektor i Sahara-studier vid University of East Anglia – ‘ytterligare bevis som pekar på att den påstådda spridningen av terroristverksamheter i stora delar av det saheliska Sahara faktiskt har varit en utstuderad bluff av de amerikanska och algeriska militära säkerhetstjänsterna.’ Han redogör för bevis på att al-Qaidas gisslantagande av europeiska turister tidigt under 2003 ”initierades och utfördes av högt uppsatta element i den algeriska militären”, en operation som ”sanktionerades av USA” och att al Qaida-ledaren Ammar Saifi (även kallad Abderazzak El Para, eller ‘Maghrebs bin Ladin’) ‘hade omvänts’ av algeriska säkerhetsstyrkor i januari 2003.
Det är sant, som president Bush har vidhållit, att den globala terrorismen finansieras av flödet av illegala droger. Trots detta har USA själva hjälpt till att återupprätta flödet av heroin från Afghanistan till terroristgrupper, från Balkan och Tjetjenien till Tadzjikistan, Pakistan och Kashmir, genom att installera och belöna en koalition av narkotika-finansierade krigsherrar i Kabul. (”Poppy Paradox: U.S. War in Afghanistan Boosts Terror Funds,” Dissident Voice, Augusti 3, 2002)
Vissa av USAs mest ståndaktiga allierade i regionen, figurer som Hazrat Ali och Gul Agha, ”har köpts” med avtal i miljonklassen framförhandlade av amerikanska och brittiska underrättelsetjänster. Men medan USA var nöjda med att stödja ett narkotika-relaterat status quo som förlitade sig på den s.k. ”krigsherrestrategin” för att ”stabilisera” Afghanistan, inkluderade sidoeffekterna från dessa allianser möjligheten för Bin Laden att fly till Pakistan 2001, efter ”striden” vid Tora Bora.
USA fattade ett medvetet beslut strax efter 11:e september att inte tillåta fredsbevarande styrkor utanför huvudstaden Kabul. Detta skapade ett maktvakuum som fylldes av krigsherrar. Gul Agha Sherzai styrde i Kandahar-området under tidigt nittiotal; hans styre är ökänt för mutor, utpressning, narkotikahandel och omfattande stölder. Trots detta förser USA hans milis med vapen och amerikanska specialstyrkor eskorterar personligen honom tillbaka till Kandahar där han blir guvernör för regionen.
Krigsherrarnas deltagande i Afghanistans demokratiska process har underminerat statens legitimitet. Brott mot mänskliga rättigheter, narkotikahandel och institutionell korruption utgör spetsarna i en triangel som upprättats av krigsherrar och inom vilken staten inte lyckas upprätthålla den moraliska auktoritet som krävs för att kunna hävda sin legitimitet. För att överleva måste staten å ena sidan kompromissa med och blidka krigsherrarna; å andra sidan kämpar man för att utrota drogerna och korruptionen. För att nå dessa mål för staten en paradoxal politik och har vidtagit motsägelsefulla åtgärder samtidigt. Detta har i sin tur lett till ineffektivt styre och att allmänheten ser statens legitimitet som svag.
September 7, 2003, KABUL, Afghanistan (AP), rapporterar i en artikel med titeln”Afghaner ser USA-stödda krigsherrar som fienden” – Vid en gropig väg i östra Afghanistan pekar Mohammed Jan genom ett dammoln på ett antal ståtliga byggnader som inte verkar passa in i de fattiga omgivningarna, ”Det är här de vackra nya husen börjar. De tillhör befälhavarna. Deras pengar kommer från droger, från smuggling. De kommer aldrig att gripas. Deras soldater samarbetar med amerikanerna”, säger Jan som själv odlar opium i liten skala. Vid de ståtliga byggnaderna som ligger i Nangarhar-provinsen finns ett vakttorn i vit marmor som sticker upp över den 3,5 meter höga tegelmuren. ”Narkotikasmugglare” säger Jan. ”Det där är en av Hazrat Alis befälhavare. Är amerikanerna tokiga? Vi afghaner vet vilka dessa människor är och vad de håller på med. Det finns ingen säkerhet, ingen utveckling, men dessa människor har fickorna fulla av pengar. Vi vet att de inte skulle vara någonting utan amerikanerna”.
”Nästan två år efter att talibanernas styre kollapsade säger vanliga afghaner som Jan att de håller på att förlora tron på USA och dess allierade. De pekar på hejdlös korruption, president Hamid Karzais svaga ledarskap och amerikansk-stödda krigsherrars beteende och hur deras privata arméer får operera ostört i stora delar av Afghanistan. ”Det är amerikanerna som har begått det största misstaget. De vill skapa fred i Afghanistan med hjälp från tjuvar och mördare. Amerikanerna har inte lärt sig någonting efter två år. Situationen blir värre för varje dag som går. Alla pratar om krigsherrar, men vilka är de egentligen? De är befälhavare och ministrar i regeringen. Vi gillade inte talibanerna, men under deras styre fanns det säkerhet och lagar. Nu är det vem som helst som har en pistol som är lagen”, sade Abdul Raouf, en bilhandlare i staden Jalalabad i östra Afghanistan.”
Islamistisk terrorism går inte att förstå utan att ta hänsyn till i vilken omfattande utsträckning som dess nätverk används av västerländska militära underrättelsetjänster, både för att kontrollera strategiska energiresurser och för att motverka sina geopolitiska motståndare. Än idag, nästan ett decennium efter 11:e september fortsätter den hemliga sponsringen av al-Qaidas nätverk. I nyliga rapporter för The New Yorker citerar den undersökande journalisten Seymour Hersh amerikanska regerings- och underrättelsetjänstemäns bekräftande att CIA och Pentagon har kanaliserat miljontals dollar via Saudiarabien till sunnimuslimska extremistgrupper med kopplingar till al-Qaida i Mellanöstern och Centralasien. Hersh säger att denna policy påbörjades 2003 och att den även har börjat användas i regioner som Irak och Libanon, vilket har underblåst sekteristiska konflikter mellan sunni- och shiamuslimer. Programmet är ett led i en strävan att motverka iranskt shiamuslimskt inflytande i regionen. I början av 2008 bekräftades Hershs rapporter av ett presidentdirektiv till kongressen som intygade att CIA-medel till ett värde av 400 miljoner dollar hade förmedlats till diverse anti-shiitiska extremist- och terroristgrupper.
Mer nyligen, bekräftade en hemlig US Army Special Operations Field Manual, som läckte i december 2008, att penetrationen och mobiliseringen av kriminella nätverk och terroristnätverk är en grundläggande pelare i USAs okonventionella krigsföring (UW), definierat som: verksamhet som bedrivs av, med eller genom irreguljära styrkor till stöd för en motståndsrörelse, ett uppror, eller konventionella militära operationer ”.
De informerar läsaren rätt och slätt att UW etablerar ett ”lackmusprov” som är krigföring ”av, med eller genom ställföreträdare” och att de föredrar ”icke-konventionella trupper”. ”Icke-konventionella trupper” är individer eller grupper av individer som inte är medlemmar av den reguljära armén, polisen eller annan intern säkerhetsstyrka. De är vanligtvis inte sponsrade av staten och inte bundna av oberoende nationers lagar och gränser. Dessa trupper kan inkludera, men är inte begränsade till, specifika paramilitära styrkor, kontraktsarbetare, individer, företag, utrikespolitiska organisationer, motstånds- eller upprorsrörelser, utvandrare, transnationella terroristiska motståndare, desillusionerade transnationella terroristmedlemmar, svarta börshajar, och andra sociala och politiska ”oönskade personer” (Unconventional Warfare, s. 1-3)
Medan ”konventionell krigföring” ses som en konflikt mellan stater handlar Irreguljär Krigföring (IW) och UW, enligt FM 3-05.130 , ”om människor, inte plattformar”. Irreguljär och okonventionell krigföring ”beror inte enbart på militär skicklighet.” De beror också på förståelsen av dynamiska krafter som stampolitik, sociala nätverk, religiöst inflytande och kulturella seder. Fastän IW är en väpnad kamp behöver inte nödvändigtvis alla deltagande icke-konventionella trupper vara beväpnade. Människor, snarare än vapen, plattformar och avancerad teknologi är nyckeln till framgång i IW. Framgångsrik IW bygger på etablerandet av förhållanden och partnerskap på lokal nivå. Det kräver tålmodiga, envisa och kulturellt välinformerade människor inom de gemensamma styrkorna för att genomföra IW. (Unconventional Warfare, s. 1-5)
Enligt FM 3-05.130 inkluderar modern IW-teori följande beståndsdelar: uppror; COIN (upprorsbekämpning); UW; terrorism; CT (antiterrorism); FID (utrikes internförsvar); stabilitets-, säkerhets-, övergångs- och återuppbyggnadsoperationer (SSTR);strategisk kommunikation (SC); PSYOP; civil-militära operationer (CMO);underrättelseoperationer (IO); spionage och kontraspionage (CI); Gränsöverskridande kriminella aktiviteter, inklusive narkotikasmuggling, olaglig vapenhandel och olagliga finansiella transaktioner som stödjer eller bistår IW; samt polisverksamhet som fokuserar på att motverka okonventionella motståndare. (Unconventional Warfare, s. 1-5)
Det står uttryckligen i FM 3-05.130 att dess ”strategiska syfte [är] att få eller upprätthålla kontroll eller inflytande över befolkningen och stödja denna befolkning med politiska, psykologiska och ekonomiska metoder.” Medan både IW och UW syftar till att utverka inflytande på ”relevanta befolkningsgrupper,” förs UW, till skillnad från IW, ”alltid av, med eller genom icke-konventionella trupper.” Med andra ord, lokala ställföreträdare, hämtade från passande högerextrema grupper och/eller organiserad brottslighet är verktygen som ska användas för att utöva ”inflytande” över ”relevant befolkningsgrupper.”
En uppsjö av bevis i de offentliga registren bekräftar att UW-doktrinen har manifesterat sig i en politik som är för samarbete med islamistiska extremistiska nätverk efter det kalla kriget. Denna politik utformades för att destabilisera strategiskt viktiga regioner, vilket gjorde att lokalbefolkningen tvingades att acceptera integration i den globala politiska ekonomin på ett sätt som gynnade amerikanska investerare, i synnerhet när det gäller kontrollen av kolväteresurser. UW-doktrinens strategiska komplexitet går emellertid betydligt längre än så och andra följder av denna kan innebära att man tar kontroll över vinster från den organiserade brottsligheten och även att man försätter potentiella rivaler i beroendeställning till USA och därigenom stärker den amerikansk-dominerade enpoliga världsordningen.
Fler exempel av statskupper och statssponsrad terrorism
Mossadeq, den demokratiskt valda nya premiärministern, avsattes 1953 i en statskupp organiserad av CIA. När Iran lät förstatliga det stora brittiska oljebolag som kontrollerade landets olja straffades det med hårda sanktioner. Landet kom istället att styras med terror av shahen av Iran och den hemliga polisen, SAVAK. Den nya regimen gav 40 procent av oljeindustrin tillbaka till Anglo-Iranian Oil Company, 40 procent till amerikanska oljebolag och resten till andra bolag. Kermit Roosevelt, den CIA-chef som ansvarat för kuppen, gjorde senare karriär i affärskretsarna kring shahens terrorvälde. Bland annat var han ett tag vice ordförande för Gulf, ett av de amerikanska företagen. Rockefellerfamiljen, som hade hjälpt till med kuppen på olika sätt, tackades bland annat med att stora delar av shahens privata förmögenhet förvaltades av Chase Manhattan Bank. Deras bolag fick också stora byggorder i Iran. Shahen genomdrev också en speciell typ av jordreform: bönderna fördrevs från sin jord, som istället övertogs av de kommersiella jordbruksintressen.
Shahen var mycket sjuk i slutet av 1978 och i början av 1979. Shahen flydde därför från Iran till Bahamas i januari 1979, vilket gjorde det möjligt för revolutionen att äga rum. Det är särskilt intressant att förstå förhållandet mellan David Rockefeller och Shahen i Iran. David Rockefellers personliga rådgivare, Joseph V. Reed, hade ”fått i uppgift att hantera shahens finanser och dennes personliga behov”; Robert Armao, som arbetade för Vicepresident Nelson Rockefeller skickades [till Iran] för att ”fungera som shahens pr-chef och lobbyist” och Benjamin H. Kean, ”en mångårig bundsförvant till Chase Manhattan Banks ordförande, David Rockefeller,” samt David Rockefellers ”personliga läkare,” som skickades till Mexiko när shahen var där, och som tillrådde att shahen ”skulle behandlas vid ett amerikanskt sjukhus.”
Det är viktigt att notera att Rockefellers intressen ”hade dikterat amerikansk politik i Iran sedan CIA-kuppen 1953.” Efter att shahen flytt från Iran följde ökad press inom USA från en handfull mäktiga personer att shahen skulle släppas in i USA. Dessa personer var Zbigniew Brzezinski, f.d. utrikesministern Henry Kissinger, John J. McCloy, f.d. politiker och ledande medlem i Bilderberg-gruppen, den trilaterala kommissionen och CFR, som också var en av Chase Manhattans advokater samt, så klart, David Rockefeller.
Chase Manhattan Bank hade större intressen i Iran är någon annan amerikansk bank. Shahen hade i själva verket ”beordrat att alla regeringens stora operativa konton skulle skötas av Chase och att alla remburser för inköp av olja skulle skötas uteslutande genom Chase. Banken var också agent och huvudgarant för de många lånen till Iran. Kort sagt, Iran var kronjuvelen i Chases internationella bankportfölj.”
Chase Manhattan Bank stod inför en likviditetskris eftersom miljarder i tveksamma lån hade kanaliserats genom Chase. Ett flertal av Chases lån var ”troligtvis olagliga enligt den iranska konstitutionen”. När de provisoriska regeringen övertog makten i februari 1979 började de vidta ”åtgärder för att sälja landets olja oberoende av de stora oljeaktörerna i västvärlden.” Den provisoriska regeringen ”ville [dessutom] att Chase Manhattan skulle återlämna iranska tillgångar som Rockefeller hade värderat till mer än $1 miljard 1978, även om vissa uppskattningar var betydligt högre”, något som kunde ha ”skapat en likviditetskris för banken som redan brottades med ekonomiska problem”.
Den provisoriska iranska regeringen under ledning av Premiärminister Bazargan kollapsade i november 1979, när iranska extremister ockuperade den amerikanska ambassaden i Teheran. Det är emellertid mycket i denna händelse som inte tydligt framkommer vid en första anblick. Under tiden för den provisoriska regeringen (februari – november 1979) vidtogs flera åtgärder som hotade mycket mäktiga intressen som hade hjälpt ayatollan till makten.
Genom att inta den amerikanska ambassaden i Iran, vidtog president Carter åtgärder för att frysa iranska finansiella tillgångar. Som David Rockefeller skrev i sin bok ”Carters ’frysning’ av officiella iranska tillgångar skyddade vår [Chase Manhattans] position, men ingen vid Chase var inblandad i att övertyga administrationen att införa dessa sanktioner”.
I februari 1979 hade Iran vidtagit ”åtgärder för att sälja sin olja oberoende av de stora oljeaktörerna i väst. Precis som 1953 gjorde en frysning av iranska tillgångar denna åtgärd svårare”. Detta var av stor vikt för Chase Manhattan, inte enbart på grund av de nära förbindelserna mellan styrelsemedlemmarna i banken och dessa oljebolag, inte minst Rockefeller själv, som är patriarken i den familj vars namn är synonymt med olja, utan även eftersom Chase var ensamt om att hantera alla remburser för inköp av iransk olja.
Att Shahen släppts in i USA, under offentliga påtryckningar från Henry Kissinger, Zbigniew Brzezinski och David Rockefeller, bidrog till att förvärra gisslankrisen som inträffade den 4 november. Tio dagar senare fryste Carter alla iranska tillgångar i amerikanska banker, på inrådan av finansministern, William Miller. Miller bara råkade ha kopplingar till Chase Manhattan Bank.
Även om Chase Manhattan drog direkt nytta av beslagtagande av iranska tillgångar, kan resonemanget bakom detta beslagtagande och de händelser som ledde till detta, som t.ex. den hemliga roll som britter och amerikaner spelade i den iranska revolutionen, att Shahen släpptes in i USA, något som ledde till att gisslankrisen förvärrades, inte tillskrivas enbart den nytta det utgjorde för Chase. Det fanns större planer bakom denna kris. Krisen i Iran 1979 kan alltså inte bara avfärdas som en stundens ingivelse, utan ska snarare ses som snabba åtgärder som togs när möjligheten yppade sig. Möjligheten var det stigande missnöjet i Iran med Shahen; de snabba åtgärderna var att i hemlighet störta landet i revolution.
Genom att i praktiken stänga ute Iran från den globala oljemarknaden [1979] blev frysningen av iranska tillgångar en viktig faktor i de stora ökningarna av oljepriserna 1979 och 1981. Dessutom annullerade British Petroleum 1979 omfattande oljekontrakt för oljeförsörjning, som tillsammans med Royal Dutch Shells annulleringar ledde till att oljepriset drevs upp. De första stora ökningarna av oljepriset 1973 (frammanade av den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger), tvingade tredje världen att ta stora lån från amerikanska och europeiska banker för att finansiera sin utveckling. I samband med den andra vågen av oljeprischocker 1979 genomförde den amerikanska centralbanken [Federal Reserve] och dess nye ordförande Paul Volcker (som själv hade gjort karriär under David Rockefeller vid Chase Manhattan) dramatiska höjningar av räntorna, från 2% i slutet av 70-talet till 18% i början av 80-talet. Utvecklingsländer hade inte råd att betala sådana räntor på sina lån och skuldkrisen under 80-talet spred sig; IMF och Världsbanken ”räddade” utvecklingsländerna med sina Strukturanpassningsprogram (SAP), vilka gav västerländsk kontroll över utvecklingsländernas ekonomier.
USA hjälpte i hemlighet en radikal islamistisk regering att ta makten i Iran, ”mittpunkten i krisernas båge,” och låg sedan bakom konflikter och krig i regionen. Fem månader innan Irak invaderade Iran i April 1980, deklarerade Zbigniew Brzezinski öppet USAs villighet att nära samarbeta med Irak. Två månader före kriget träffade Brzezinski Saddam Hussein i Jordanien, där han gav stöd till destabiliseringen av Iran. Medan Saddam var i Jordanien träffade han även tre högt uppsatta CIA-agenter, ett möte som arrangerades av kung Hussein av Jordanien. Saddam mötte därefter kung Fahd i Saudiarabien och informerade denne om sina planer att invadera Iran, och sedan kungen av Kuwait för att informera denne om samma sak. Han fick stöd från USA och finansiellt stöd och vapen från de oljeproducerande arabländerna. Vapen till Irak forslades via Jordanien, Saudiarabien och Kuwait. Kriget varade till 1988 och resulterade i miljontals döda.
Detta var uppkomsten av ”motsättningsstrategin” i ”krisernas båge” och i synnerhet det hemliga stödet (oavsett om det var i form av beväpning, träning eller finansiering) till radikala islamistiska element för att underblåsa våld och konflikter i regionen. Det var den gamla imperialistiska taktiken, ”söndra och härska”: hetsa människor mot varandra så att de inte kan gå samman och bekämpa den imperialistiska makten. Detta våld och den radikala islamismen skulle ge ytterligare en förevändning för USA och dess imperialistiska allierade att bedriva krig och ockupation i regionen, samtidigt som man säkrade sina enorma ekonomiska och strategiska intressen.
USA är det enda land som dömts för internationell terrorism av Internationella Domstolen och som har avvisat en resolution från Säkerhetsrådet som uppmanade världens länder att respektera folkrätten. Internationella Domstolens beslut i juni 1986 som fördömde USAs ”olaga användning av våld” och illegal ekonomisk krigföring avfärdades som ett irrelevant uttalande från ett ”fientligt forum” (New York Times). Få uppmärksammade när USA lade in sitt veto mot en resolution från säkerhetsrådet som uppmanade alla stater att lyda folkrätten och röstade emot liknande resolutioner från generalförsamlingen (tillsammans med Israel och El Salvador 1986; endast tillsammans med Israel 1987). Den vägledande principen verkar vara att USA är en laglös terroriststat och att detta är rätt och riktigt oavsett vad resten av världen tycker och vad internationella institutioner förkunnar.
Under 90-talet , genomförde Turkiet sitt brutala bekämpningskrig mot den inhemska kurdiska befolkningen samtidigt som de mottog omfattande finansiella medel från USA för att genomföra detta terrorförtryck, som ledde till att tiotusentals människor dödades och miljontals fördrevs från sina ödelagda byar. Många tvingades överleva på något sätt i utdömda byggnader i slummen i Istanbul, i grottor i närheten av den semi-officiella kurdiska huvudstaden Diyarbakir, eller varhelst de kunde. Illdåden åtföljdes av grym tortyr, ödeläggande av mark och skog, kort sagt, alla tänkbara typer av barbariska brott. Vapen från USA kom i strid ström och uppgick till ca. 80% av Turkiets vapen. På ett enda år, 1997, skickade Clinton mer vapen till Turkiet än det sammanlagda antalet under hela perioden för det kalla kriget innan bekämpningskriget inleddes.
Utöver att ha installerat både Mao-tse-tung och Pol pot till makten, vilket resulterade i att två miljoner kambodjaner blev dödade av Khmer Rouge-gerillan, och 77 miljoner dödade av Mao, så har USA finansierat statssponsrad terrorism runt om hela världen. I El Salvador 1980-91, blev 75,000 personer mördade, 95 % blev mördade av deras regering, the National Guard och deras Death Squads. USA gav El Salvadors stat 6 miljarder USD i support till terrorn. I Guatemala 1962-96, dödade statens styrkor mer än 90 % av de 200.000 människor som dödades. I Chile efter kuppen den 11 september 1973, dödade staten igen mer än 95 % av dem som dödats. I Argentina 1976-83, dödades 8.960. I Colombia 1986-95, dödades 45.000, återigen blev 95 % dödade av armén och dödspatruller. Mellan 1980 och 1988 dödade den sydafrikanska staten 1,5 miljoner människor i grannländerna. Indonesiens armé dödade minst 1,5 miljoner människor 1965, 1975 och 1999: den amerikanska staten stödde presidentval på baksidan av dessa massakrer.
I varje fall stödde USA terrorn medans och efter den var utförd. Desto mer en stat överträdde befolkningens rättigheter, desto mer support fick dom. Genom sitt stöd i störtandet av den demokratiskt valde presidenten Allende och sitt stöd för Pinochetdiktaturen skickade president Richard Nixon och hans nationella säkerhetsrådgivare, Henry Kissinger, en tydlig signal till hela Latinamerika att anti-revolutionära regimer som använder förtryck, även statsterrorism, kunde räkna med stöd från USA. Den amerikanska regeringen gav i själva verket ett grönt ljus till Latinamerikas höger och dess väpnade styrkor för att utrota vänstern och använda förtryck för att radera framstegen av deras arbetstagare. Under Allendes demokratiskt valda regering (1970 -1973), fick Chile inga banklån. Under Pinochets regering, efter militärkuppen 1973, blev landet plötsligt trovärdigt, trots att ledarna för Världsbanken och IMF omöjligt kunde vara ignoranta för den djupt auktoritära och diktatoriska karaktären av Pinochets regim.
Ett annat exempel på USAs direkta stöd till diktaturer ser vi 1975 när Henry Kissinger, Nelson Rockefeller utrikespolitiska rådgivare reste med Gerald Ford till Indonesien där de träffade den av USA stödda och beväpnade diktatorn Suharto, under vars 35-åriga styre miljontals människor mördades. Samma dag som Ford och Kissinger avreste invaderade indonesiska trupper det oberoende området Östtimor. En tredjedel av landets befolkning utrotades under de kommande 20 årens ockupation, men detta hade föga inverkan på de fortsatta amerikanska och västerländska vapentransporterna till regimen i Jakarta. Dokument som nyligen släppts av National Security Archives bekräftar att Suharto fick klartecken för invasionen av den amerikanske presidenten och av utrikesministern, Henry Kissinger.
Richard Nixon och Kissinger, tillsammans med John Negroponte, en av Kissingers rådgivare och den officer som var ansvarig för Vietnam i det Nationella Säkerhetsrådet, arrangerade en regeringskupp i Kambodja i mars 1970 som skapade kaos. Negroponte skulle senare komma att vara ambassadör i Irak från 2004 till 2005 och som chef för nationell säkerhet från 2005 till 2007. Den 26 mars 2001 rapporterade Los Angeles Times, ”Under tiden som ambassadör i Honduras 1981-85, ledde Negroponte det hemliga beväpnandet av Nicaraguas Contras-rebeller och han anklagas av grupper för mänskliga rättigheter för att ha haft överseende med – eller kanske till och med tillsyn över – en CIA-stödd honduransk dödspatrull under sin ämbetsperiod.” CIA hade obegränsade resurser för att hjälpa regeringen i dess avfolkningsansträngningar. Tillsammans med Oliver North ”hjälpte han också till att arrangera ett hemligt avtal, senare känt som Iran-Contras, att skicka vapen via Honduras för att hjälpa Contras att störta Sandinista-regeringen.” Negroponte var chef för den amerikanska ambassaden i Honduras när hundratals honduraner, som stämplats som ”upprorsmakare”, greps, våldtogs, torterades och slaktades av Battalion 316, en honduransk underrättelseenhet som tränades, finansierades och stöddes av Pentagon och CIA. Battalion 316 deltog också i CIAs hemliga operationer i Nicaragua.
Den ledande akademiska specialisten i USA inom området mänskliga rättigheter i Latinamerika, Lars Schoultz, fann i en studie 1981 att amerikanskt bistånd ”har tenderat att i oproportionerlig utsträckning gå till latinamerikanska regeringar som torterar sina medborgare,…till de som relativt notoriskt begår brott mot de fundamentala mänskliga rättigheter i den delen av världen”. Detta inkluderar militärt stöd, är oberoende av de behov som finns och förekom under Carter-eran. I en annan akademisk studie granskade Latinamerika-specialisten Martha Huggins data för Latinamerika som tyder på att ”ju mer utländskt bistånd som ges [av USA], desto brutalare och mindre demokratiska blir polismakterna och deras regeringar”. Ekonomen Edward Herman upptäckte samma samband mellan amerikanskt militärt bistånd och statsunderstödd terrorism världen över; han genomförde även en annan studie som gav en tänkbar förklaring; han upptäckte att amerikanskt bistånd hade ett nära samband med en förbättring av företagarklimatet, vilket man skulle kunna förvänta sig. Och i amerikanska underlydande områden visar det sig, med tydlig regelbundenhet, och av förståeliga skäl, att klimatet för vinstgivande investeringar och annan affärsverksamhet förbättras genom att fackliga aktivister dödas, bönder torteras och mördas, präster och människorättsaktivister avrättas, och så vidare.
Ett av de mest extrema exemplen på internationell terrorism i Mellanöstern under toppåret 1985 är en bilbomb i Beirut som exploderade den 8 mars och dödade 80 människor och skadade 256. Bomben placerades utanför en moské och ställdes in för att explodera när gudstjänstdeltagarna lämnade moskén. ”Ungefär 250 flickor och kvinnor i böljande svarta chador som strömmade ut från fredagsbönen vid Imam Rida-moskén tog emot den värsta stöten från explosionen ,” rapporterade Nora Boustany. Bomben ”brände [också] barn i sina sängar”, dödade barn ”när de gick hem från moskén” och ”förstörde huvudgatan i den tätbefolkade” förorten i västra Beirut. Målet var en shiitisk ledare anklagad för delaktighet i terrorism, men han undkom. Brottet hade enligt Washington Post organiserats av CIA och dess saudiarabiska klienter med hjälp av den brittiska underrättelsetjänsten. {Boustany, _Washington Post Weekly_, 14 mars, 1988; Bob Woodward, _Veil_ (Simon & Schuster, 1987, 396f.).}
Operation Gladio påbörjades 1958 av NATO samt brittisk och amerikansk underrättelsetjänst. Operationen pågick ända till mitten av 70-talet. Operationen bestod av hemliga gerillatrupper som skapades över hela Europa som efter kalla krigets slut skulle agera som beskyddare mot kommunistiskt inflytande. Kärnan av operationen var olika former av terrorism mot civilbefolkningen speciellt i Italien. Med hjälp av olika högerextrema organisationer genomfördes en våg av attacker där hundratals av oskyldiga människor dog för att sedan föra över skulden på kommunistiska terrorister. En av de större terrorattackerna var på en tågstation i Bologna där 85 personer dog och mer än 200 skadades. Denna operation är idag mycket bra dokumenterad efter att dokument har upphört vara hemligstämplade samt efter flera vittnesuppgifter i rättegångar. Det senaste bekräftade mötet av detta nätverket ägde rum den 24 oktober 1990 i Bryssel, som leddes av den belgiska militära underrättelsetjänsten, SGR. NATOs ökända ”stay-behind” Operation Gladio-nätverk i Italien och Turkiet, arbetade direkt med internationella narkotikasyndikat och politiska partier med fascistiska sympatier, som det italienska Avanguardia Nazionale (Den Nationella Förtruppen) grundat av terroristen och narkotikasmugglaren Stefano delle Chiaie och det turkiska Milliyetçi Hareket Partisi (Nationella Aktionsgruppen, MHP) och terroristgruppen de Grå Vargarna, också den med kopplingar till narkotika, grundad av Alparslan Türkeş, som sympatiserade med Tyskland under Andra Världskriget.
Med kopplingar till dessa nationers underrättelsetjänster samt CIA och Pentagon förde dessa organisationer ett hänsynslöst krig mot vänstern, genom terrorbombningar, mord och avrättningar i ett försök att destabilisera dessa regeringar och sätta igång ett fullständigt militärt maktövertagande. Tillsammans med CIA har United States Special Operations Command (USSOCOM) varit viktiga kuggar i organisationen och genomförandet av den icke-konventionella krigföringen som haft som uttalat syfte att vidmakthålla ett ekonomiskt-politiskt status quo i de länder som utsetts till måltavlor.
Som trogna läsare av maktpolitik vet om är det vissa mycket viktiga teman som utforskas här, bl.a. de som rör skärningspunkten mellan företags- och militärmakt och hur dessa makter interagerar på det nutida politiska planet för att undergräva demokrati och rörelser för social rättvisa. Faktiskt är det så att det som har kommit att identifieras som den korporatistiska ”djupa staten” ofta omnämns: dvs. det objektiva gränssnittet mellan politiska eliter, multinationella företag, militären, underrättelsetjänster och organiserad brottslighet. Dessa kopplingar är en del av det krig som Washington fört i årtionden mot vänsterrörelser för social rättvisa i allmänhet och demokratiska och socialistiska gräsrotsrörelser i synnerhet.
I Belgien har RTBF, den nationella TV-kanalen av regeringen i Vallonien-Bryssel, tagit ett modigt steg att börja dokumentera CIA-finansierat terror i Europa med den franska filmen av Emmanuel Amara från december 2010: ”Les armées secrètes de l’Otan – 1950-1990 Le scandale des armées secrètes de l’OTAN”. Dokumentären kastar nytt ljus över en serie mord, människohandel och övergrepp, vilka kan tillskrivas NATO’s hemliga arméer. Det nya ljuset ger oss en möjlighet att bättre förstå Europa där vi bor. Ett Europa som delvis är baserad på lögner. Ett ”demokratiskt” Europa som i namnet av frihet, engagera sig i manipulation, politiska mord och statsterrorism.
Den historia som här beskrivs väcker tvivel om hela vår förståelse av ”kriget mot terrorn”. Hur kan vi utkämpa ett krig mot en fiende som våra egna regeringar i hemlighet finansierar för kortsiktiga geopolitiska intressen? Om ’kriget mot terrorn’ ska få ett slut kan det inte vinnas genom att utkämpa nästa meningslösa oljekrig. Det kommer att vinnas genom att ställa hemlighetsfulla regeringsstrukturer inför rätta och åtala tjänstemän som har varit medhjälpare till terrorism – oavsett om det är medvetet eller på grund av kriminell oaktsamhet. I slutändan är det bara detta som kommer att tygla ”säkerhets” tjänster som främjar den ’fiende’ som det är meningen att vi ska bekämpa.
Låt oss avsluta med ett citat från USA-generalen Smedley D Butler som 1935 talade dessa orden:
”Jag tillbringade 33 år och 4 månader i aktiv tjänst som medlem av en av vårt lands mobilaste militära enheter – marinkåren. Jag tjänstgjorde i alla officersgrader från 2:e-löjtnant till generalmajor. Merparten av den tiden fungerade jag som ’societetsmuskel’ för storfinansen, Wall Street och bankerna. Kort sagt, jag var kapitalismens torped… Jag såg till att säkra Mexiko, speciellt Tampico, för amerikanska oljeintressen 1914. Jag bidrog till att Haiti och Kuba blev bekväma platser för National City Bank att plocka profiter från… Jag medverkade till att rensa upp i Nicaragua för bankfirman Brown Brothers 1909-12. 1916 förde jag ’ljuset’ till Dominikanska Republiken för amerikanska sockerexploatörers räkning. 1903 deltog jag i ’högervridningen’ av Honduras för att tillfredsställa amerikanska fruktbolag. Kort sagt var jag en utpressare, en gangster för kapitalismen.”
USA: En ledande terroriststat, CIAs internationella brott och USAs hemliga allians med talibaner och krigsherrar
Forskningsrelaterade länkar:
State Terrorism and the United States: From Counterinsurgency to the War on Terrorism
Democracy’s dilemma: the challenges to state legitimacy in Afghanistan
Secret Team: The CIA and Its Allies in Control of the United States and the World
CIA Support of Death Squads
World Bank – IMF support to dictatorships
The Terrorism Industry
Western State Terrorism
Washingtonand the politics of drugs
Facts and Fascism
The general policy of the Allies towards the plight
of the Jews
Det Angloamerikanska imperiet har förklarat krig mot mänskligheten
Konstitutionell Republik vs Demokrati Del 2: Den globala bankelitens övertagande
[…] 2016-07-12 http://www.vaken.se/usa-en-ledande-terroriststat-cias-internationella-brott-och-usas-hemliga-allians… […]
Sverige kan liknas vid Titanic. 2015 styrde kapten Reinfeldt båten för full maskin in i ett isberg efter att ha lärt sig navigering av Bilderberggruppen. Han ville visa resten av Världen hur goda och duktiga vi är. Flodvågen av bankomatimmigranter vällde in eftersom vi skulle öppna våra hjärtan och plånböcker. Nu har en annan skeppare tagit över som inte ens klarade av en svetsarexamen. Båten lutar mer och mer och svenska folket sitter som orkestern och spelar med i dramat som om ingenting hänt. Folket är fredsskadat och har fått lära sig från barnsben att myndigheterna tar hand om oss. Hjärntvätten från massmedia och SVT är massiv då journalister blivit lydiga språkrör åt regeringen och slutat att granska makten. Dessa språkrör bor liksom politiker i bostadsrätter och villor i skyddade områden långt från invandrargetton. Ett exempel är låtsasproletären, Anders Lindberg från Aftonbladet som bor i ett helvitt villaområde i Bromma med huvudet djupt ner i sanden. Den humanitära stormakten Sverige har varit omåttligt generös med våra pengar till FN och EU samt till korrupta regimer i främst Afrika. Som tack för gåvorna får sen politiker välavlönade poster inom FN och EU. Senaste rånet var när Löfven åkte till Bryssel och gav efter för kraven från Merkel och Macron och skuldsatte Sverige för flera generationer framåt för att hjälpa sydeuropeiska länder ur coronakrisen. Tydligen kan riksdagen fortfarande sätta stopp för eländet om dom inte faller offer för godhetssignalerandet.
Nu får vi skörda frukterna av sossarnas svekfulla avtal med det fascistiska muslimska brödraskapet. Läs mer om det på Johan Westerholms Ledarsidorna.
’Detta är från en sida som heter OPS101
Jens Orback-citatet om Islam: När svenskarna blir en minoritet.
För en tid sedan fick jag höra av en bekant att S-politikern och fd integrationsministern Jens Orback sagt något i stil med ”-Om vi är snälla och toleranta mot muslimerna idag så kommer dom vara snälla och toleranta mot oss, när dom i framtiden blir en majoritet i Sverige”.
Detta lät så sjukt att jag först inte trodde på det. Men efter att ha googlat lite så hittade jag bevis för att det faktiskt stämde. Även om det ovan nämda citatet inte var ordagrant, så är dock kontentan exakt densamma.
Intervjun var länge försvunnen och gick inte att hitta, men här har någon lagt ut tv-klippet från Aktuellt hösten 2004 (@2:44) på YouTube igen.
Politikerna är alltså helt medvetna om den betydande risken att muslimerna kan komma att bli i majoritet i Sverige. Det känns som om dom är beredda att ge upp vår kultur, våra värderingar och vårt sätt att leva med en axelryckning. Ställer svenskarna verkligen upp på det? Jag gör det INTE!
Lika naiv är Löfven när det gäller islam
https://samtiden.nu/2019/04/lofven-vi-kritiserar-aldrig-islam/
Nyttiga vänsteridioter hjälpte Kohmeini till makten och var bland dom första som hängdes i lyktstolpar.
https://www.ingridochmaria.se/2019/03/06/analys-inte-forsta-gangen-vanstern-hjalper-islam-till-makten/