Den kanske tidigaste skådeplatsen av avdemokratisering var Syrien. Trogen till kolonialismens logik, styckade det imperialistiska Storbritannien och Frankrike upp och delade det Ottomanska imperiet för att installera mandatsystemet i förklädnad av Nationernas Förbund. Syrien föll under franskt styre och det blev självständigt från först 1946. Samtidigt som de var under fransk kontroll höll Syrien presidentval, varefter en vald regering (grundad på allmän manlig rösträtt) som leddes av Shukri al-Quwatly kom till makten under en femårsperiod med början i augusti 1943. Den syriska regeringen blev efter sin självständighet således konstitutionellt baserad på demokratisk grund. I mars 1949 utförde USA en statskupp mot al-Quwatly regering och installerade en militärdiktatur ledd av överste Hosni al-Zaim. Baserat på forskning från tidigare hemligstämplade dokument som nu finns tillgängliga är det ett väletablerat faktum att Stephen Meade, en CIA-agent, spelade en viktig roll i att organisera kuppen. Meade hade träffat al-Zaim minst sex gånger. För Miles Copland, en amerikansk diplomat i Damaskus, framstod al-Zaim som ”Amerikas pojke”.

USA avdemokratiserade Syrien eftersom al-Quwatlys demokratiska regering var nationalistisk och ovillig att dansa efter amerikanernas pipa. Han hade informerat Washington om att Syrien inte skulle anta någon politik som bestred landets säkerhet och suveränitet, även om ”det innebar att trotsa Amerika”. Bland flera mål ville USA att Syrien skulle uppfylla minst två, vilket överste al-Zaim med glädje gjorde. Han legitimerade Israel genom att underteckna ett vapenstillestånd och ratificera projektet TAPLINE (Trans-Arabian Pipeline Company), vilket tillåter ARAMCO (Arabian-American Oil Company) att pumpa Saudiarabiens olja genom Syrien till Medelhavet. Det syriska parlamentet hade tidigare avvisat båda dessa krav, enligt uppgift på grund av, bland andra skäl, västligt och amerikanskt stöd för uppdelningen av Palestina samt skapelsen av och stödet för Israel under arabisk-israeliska kriget 1948. Från 1949, då al-Quwatlys demokratiska regering vräktes, till 1955 organiserades fem statskupper. Grunderna för de-demokratiseringen av Syrien kunde inte ha varit starkare.

Två år senare, i februari 1957 uppmanade Sovjetunionen till en gemensam deklaration av USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike att de alla kommer att avstå från bruk av våld och inblandning i Mellanösternländers inre angelägenheter. De kräver också ett embargo på vapenleveranser till regionen, tillbakadragandet av alla utländska trupper, likviderandet av alla utländska baser och att på en konferens nå en allmän uppgörelse angående Mellanöstern. USA, Storbritannien och Frankrike vägrar allihop. Augusti – Ett annat CIA-organiserat kuppförsök omkullkastas då syriska befälhavare mutade av CIA berättar för Syriens underrättelsechef om planerna och överlämnar sina mutbelopp till honom samtidigt. De berörda CIA-agenterna utvisas sen. September – USA skickar Sjätte Flottan till Medelhavet och vapen med annan militär utrustning till Jordanien, Libanon, Irak, Turkiet och Saudiarabien. USA förmår också Turkiet att förflytta 50 000 trupper till gränsen mot Syrien. USA försöker uppenbarligen övertala Syrien till att bruka våld för att motivera ett militärt ingrepp. Som svar skickar Sovjetunionen fartyg med vapen till Syrien, Egypten och Yemen. Oavsett nappar Syrien inte på betet och andra arabstater vägrar att backa den amerikanska retoriken om att Syrien skulle vara ett hot och sovjetisk satellitstat.

Brittiska handlingar visar hur Harold Macmillan år 1957 med president Dwight Eisenhower godkände en gemensam plan av CIA och MI6 för att iscensätta falska gränsincidenter som en ursäkt för att västvänliga grannländer till Syrien skulle invadera landet, sedan skulle de mörda det mest inflytelserika triumviratet i Damaskus. Planerna som var skrämmande uppriktiga i sin diskussion, upptäcktes i Duncan Sandys privata papper, herr Macmillans försvarsminister, av Matthew Jones, en student i internationell historia vid Royal Holloway, University of London. Rapporten menade att när den nödvändiga graden av rädsla hade skapats skulle gränsincidenter och sammandrabbningar längs gränsen arrangeras för att ge en orsak för irakiskt och jordanskt militärangrepp. Syrien måste ”framstå som sponsor för komplotter, sabotage och våld riktat mot angränsande regimer”, enligt rapporten. ”CIA och SIS [M16] bör använda sina kunskaper om både psykologiska och militära områden för att öka spänningen.” Det innebar verksamhet i Jordanien, Irak och Libanon, i form av ”sabotage, nationella konspirationer och olika brutaliteter” att skylla på Damaskus. Planen kallade för finansiering av en ”Befria Syrien-kommittén” och beväpnandet av ”politiska fraktioner med paramilitär eller annan agerande kapacitet” inom Syrien. CIA och MI6 skulle framkalla interna uppror, till exempel bland druser i söder, hjälpa till att befria politiska fångar hållna i Mezzefängelset, och uppröra Muslimska brödraskapet i Damaskus. Planen sattes aldrig i bruk, främst på grund av att Syriens arabiska grannar inte kunde förmås att vidta åtgärder och att en attack från Turkiet enbart ansågs vara oacceptabelt.

Den syriska ”revolutionen” började på riktigt i mars 2011 när striderna bröt ut i den relativt lilla staden Daraa på den jordanska gränsen, snarare än i stora städer som Damascu eller Homs. Sedan dess har de etablerade medierna systematiskt presenterad missvisande bilder på de regeringsfientliga demonstrationernas storlek och förlitat sig på partiska rapporter om omkomna. Till exempel refererade nästan alla de första rapporterna om striderna i Daraa i mars till polisens attacker på ”anti-regerings”-demonstranter. Men andra rapporter pekar på att fler poliser dödats än demonstranter. Så vem, exakt, i denna påstått ”fredliga demonstration” kunde skjuta och döda 7 poliser? Så som det har rapporterats av israeliska nyhetskällor. Al-Jazeera rapporterade också att demonstranterna brände Baathpartiets huvudkontor, oc