Här ska vi titta lite närmare bakom kulisserna på Vatikanen och katolska kyrkan och vad som inte berättas i skolorna och media.

Men först lite bakgrundshistoria: En av de äldsta kända religionerna på jorden är Mitraismen, som under antiken dominerade Persien och stora delar av Orienten. Namnet Mitra nämndes första gången i ett fredsavtal mellan den hettitiska imperiet och Mitanni cirka 1 450 år f.Kr. I Rig-Veda, det indoariska Indiens äldsta språkliga urkund som tros vara från 1700-1100 år f.Kr, representerar han vänskap, integritet, harmoni och annat viktigt för ordningen i tillvaron och han är nära lierad med guden Varuna, väktare av den kosmiska ordningen.

Efter Alexander den Stores väldiga erövringar nådde Mitraismen så småningom Europa och fördes år 67 f.Kr till Rom av general Pompejus där den tog en annorlunda form och blev populär i romerska armén under namnet Mithraism. Den utvecklades sen till en kult bland soldaterna där man använde sig av rankningssystem. Överhuvudet kallades Pater Patrum, fädernas fader och hade liksom kommande påvar sätet i Rom. Det fanns ett dop där anhängarna sades befrias från synder och det ska ha funnits en konfirmation och nattvard där man åt bröd och drack vatten ur en kopp. Präster skulle leva i celibat och kvinnor förbjöds i templen.

Mithras föddes ur en klippa den 25 december och besöktes av herdar som gav honom gåvor. Han utförde mirakel och han gestaltades ofta tillsammans med solguden Helios. Mithras brukar även kallas ”sol invictus”, den oövervinneliga solen. På gamla stentavlor finns stjärnkartor med Mithras i kamp med en tjur omgiven av de 12 stjärntecknen, ibland kallade Mithras tolv följeslagare. Mithras (solens) kamp med tjuren (månen) representerar död och återuppståndelse. En inskription från senare delen av 100-talet: ”Och även oss räddade du genom att utgjuta det eviga blodet”, antyder att man lovade anhängarna odödlighet.

Liksom Horus och Kristus är Mithras en del av en treenighet och teologen och sedemera biskopen Dionysius av Areopagite beskrev på 500-talet e.Kr att man brukade ha en fest till ära för den trefaldige Mithras. Offret av tjuren kan ses som en föregångare till de kristnas offrande av lammet. Innan himmelsfärden äter Mithras en sista måltid där han dricker blodet och äter köttet av en tjur. Mithras är bara en av många snarlika förebilder för kristusfiguren. Krishna, Adonis, Osiris, Horus och Askleipos är andra kända föregångare.

Under antiken dyrkades även guden Saturnus i Rom. 17-24 december hölls ”Saturnalia” till hans ära, en högtid då vänner åt, drack och delade ut presenter. Avslutningen var den sista stora festdagen som inföll den 25 december.

Den katolska kyrkan såg sin början vid år 312 e.Kr vid tiden för den så kallade ”mirakulösa” övergången till kristendomen av romerske kejsaren Konstantin, även om kristendom inte gjordes till officiell religion i romerska riket förrän påbudet av Theodosius I år 380 -381 e.Kr. Legenden säger att Konstantin inför ett viktigt slag mot rivalen Maxentius såg ett kors och hörde en röst som sa ”i detta tecken skall du segra” och efter segern vid Milviobron omvändes till kristendomen varpå han red in i Rom den 29 oktober och möttes av massans jubel. Maxentius halshöggs varpå man sedan paraderade med hans huvud på en påle längs gatorna.

Efter ceremonin skickades Maxentius huvud till Karthago varpå Afrika gav upp allt motstånd. Segern gav Konstantin obestridd kontroll över västra halvan av det romerska imperiet. Under sin tid fattade Konstantin två historiska beslut: Han flyttade imperiets huvudstad österut och gjorde kristendomen till ny statsreligion. Pragmatikern Konstantin insåg att kristendomen kunde användas som sammanhållande faktor i riket.

På 300-talet hade det redan uppstått flera olika riktningar inom kristendomen och ibland uppstod stridigheter. Särskilt ifråga om Jesus och huruvida han var människa eller gudason tycks man haft många diskussioner. Konstantin axlade rollen som beskyddare av den kristna tron. Han stödde kyrkan ekonomiskt, lät bygga ett stort antal kyrkor och gav privilegier till präster. Mellan 324-330 lät han bygga en ny huvudstad i Bysans på Bosporen som kom att namnges efter honom, Konstantinopel.

Det gamla Rom var inte längre imperiets centrum. Många var emellertid missnöjda med en monark som avvisade deras hedniska tro och kristna krönikörer berättar att att Konstantin fick ”lära” sina undersåtar att ge upp sin gamla riter och vänja dem vid att förakta sina tempel och bilderna de innehöll. I själva verket tillämpade man en despotism liknande den i Orienten. Hur mycket Konstantin själv trodde på den kristna läran kan man undra, han lät avrätta sin egen son och därefter hustrun Fausta och det sägs att han därefter vände sig till hedniska präster för att finna nåd för sina synder. Först på dödsbädden lät Konstantin döpa sig.

Enligt katolska kyrkan är påven Kristus ställföreträdare på jorden. Vid mötet i Trent 1545 deklarerade man att: ”Vi fastställer att den heliga apostoliska stolen och den romerske påven har företräde över hela världen”. Under samma århundrade förkunnade kardinal Robert Bellarmine att ”alla namn som i Skriften tillämpas på Kristus, enligt vars dygd det konstateras att han står över kyrkan, alla dessa namn ska också tillämpas på påven”.

Med andra ord: Eftersom Jesus är upptagen på annat håll så vikarierar påven i hans ställe.

Katolska kyrkan hävdar att Jesus tilldelat Petrus och hans efterträdare den högsta makten vad beträffar tro och moral över de andra apostlarna och över alla kristna i kyrkan. Doktrinen bygger på ett stycke i Matteusevangeliet där Jesus i 16:18-19 samtalar med Petrus:

”Jag säger dig: Du är Petrus, och på