Vad du inte visste om Katolska Kyrkan – Del 2

vatikanen katolska kyrkan

Efter Konstantins död 337 så delades riket mellan de tre sönerna Konstantin II, Konstans & Konstantius II, samt två brorsöner som fick provinser i kejsardömet. Inte långt därefter dödades de bägge brorsönerna och flera andra släktingar och det var inte svårt att räkna ut vilka som låg bakom. De enda som fick leva bland manliga släktingar var Julianus och halvbrodern Gallus. Konflikter följde men så småningom blev Konstantius II ensam kejsare. Han var anhängare av arianismen som gick ut på att Jesus förvisso var högst av alla skapelser men inte identisk med Gud. År 353 förbjöd han avgudadyrkan som belades med dödsstraff.

Så småningom blev Julianus, även kallad Avfällingen, kejsare efter en tids stridigheter när Konstatius dör på vägen till slagfältet för att möta honom. År 361 gör Julianus ett försök att återupprätta hedendomen och öppnar upp gamla tempel. Han tillät dock alla typer av religioner, inklusive de olika grenar av kristendom som fanns. I gammal hednisk anda så anlade han ett stort skägg, någonting ovanligt för en romersk kejsare, vilket ledde till vissa kontroverser bland hedningar och kristna på ett sätt som nästan för tankarna till Monty Pythons geniala mästerverk ”Life of Brian”. Julianus dog sedan i strider med perserna bara 30 år gammal.

År 379 blir Theodosius kejsare och utfärdar året därpå ett edikt som förklarar att en kristen katolik måste tro på Fadern, Sonen och Helige Ande som likvärdiga. Det var visst första gången som termen kristen katolik användes i ett dokument. Successivt så manövrerade kyrkan nu ut de gamla lärorna och ”kättarna”, det vill säga alla som avvek från den kristna dogmen. Bland annat judarna och gnostikerna förföljdes hårt och deras tempel konfiskerades.

Theodosius gav ärkebiskopen i Alexandria, Theofilos, tillstånd att rasera Serapeion-templet i Alexandria år 389 och på köpet förstördes världens då största och allra förnämsta boksamling, biblioteket i Alexandria. År 391 lät Theodosius också släcka den eviga elden i det högt aktade Vestatemplet och förbjöd därefter vestalerna. De var gudinnan Vestas prästinnor i Rom och hade till uppgift att vakta och vårda heliga föremål och den heliga elden som alltid brann, dessutom fullgjorde de andra religiösa funktioner och ceremonier och hade rätten att benåda brottslingar.

År 393 förbjöds de olympiska spelen, religionsfriheten avskaffades och kristendomen gjordes till officiell statsreligion i hela riket. Otaliga tempel, som till exempel Zeus i Olympien, stängdes ner och oliktänkande förföljdes brutalt. Inom loppet av 300 år hade kristendomen blivit en stor organisation med prästerskapet i spetsen. Denna religiösa organisation hade nu blivit en mäktig politisk kraft i det romerska imperiet. Ironiskt nog hade den kopierat riter och symboler från både hedendomen, judendomen och grekisk filosofi i bildandet av sin dogm.

Den främste guden bland folken i länderna runt Israel var Baal, även känd som Shamash, fruktbarhetens, växtlighetens och regnets gud. I Baal-kulten firades Baals död och återvändande till livet i anslutning till årstidernas växling. En av hans symboler var en speciell stjärna, eller sol i en cirkel, som vi idag återfinner i Vatikanen. Liksom Baal bär påven även en ring och en stav, den groteskt fula så kallade herdestaven, medan ortodoxa biskopar brukar bära en så kallad ravdon, en stav med två ormar, liksom Hermes i grekiska mytologin.

Påvens hatt, den berömda mitran, härrör från den så kallade hednadyrkan. I Babylon sågs Oannes, ibland associerad med Nimrod, som en fiskgud och på 300-talet f.Kr beskrev historikern Berossus i sitt verk ”Babyloniens Historia” guden Oannes som hälften människa och hälften fisk. Dagon var ursprungligen en semitisk gud, som antogs av filistéerna efter att de invaderat Kanaan, cirka 1177 f.Kr. Det finns även uppgifter om Dagon daterade till den tredje dynastin i Ur 2500 år f.Kr. Vissa beskrivningar betecknar honom som en stormgud, eventuellt i samband med regnbehov för vete och spannmålsskörd, andra beskriver Dagon som en fiskgud.

Likheten med de huvudbonader Dagondyrkans präster bar och påvens är uppenbar när man jämför dem. Under utgrävningar av gamla assyriska tempel har man funnit stenreliefer som avbildar flera präster med en fiskhuvudbonad. En av 1800-talets mest framstående arkeologer, Sir Austen Henry Layard, som grävde ut staden Nimrud, döpt efter nämnde guden, skrev att:

”I deras vördnad och dyrkan av Dagon satte de hedniska översteprästerna faktiskt på ett plagg som hade skapats från en stor fisk! Fiskens huvud bildade en mitra på den gamles huvud medan fjällen likt en svans föll ner som en mantel bakom, och lämnade armar och ben fria.”

Korset är ju inte heller någonting unikt för kristendomen. Graydon F. Snyder, Professor of New Testament Chicago Theological Seminary påpekar i boken ”Ante Pacem-Archaeological Evidence of Church Life Before Constantinte” att korset var en stor symbol i antiken och förekom i nästan alla kända kulturer. Hällristningar daterade långt före kristendomen innehåller så kallade hjulkors, en cirkel med ett kors i, ett motiv vi senare finner i kristna kyrkor och kyrkokonst. Den egyptiska obelisken,(som är en känd fallossymbol,) utanför Vatikanen står mitt i ett solhjul.

I Babylonien var korset enligt vissa forskare en symbol för guden Tammuz (Damu-zid) och det användes av såväl assyrierna, som indierna, egyptierna, kelterna och indianerna långt före de kristna. Tau var en symbol för gudomlighet på gamla Assyrisk-Babyloniska skulpturer och blev senare känd som fransiskanernas kors. I Egypten använde man tidigt det så kallade Ankh-korset. Perser, fenicier, kartager och romare tillämpade korsfästning som dödsstraff före Kristi tid och använde olika typer av kors, till exempel T-formade, men också X-kors och det latinska korset.

Jesus och Maria avbildas ofta med en solgloria, något som var ett vanligt motiv även i äldre kulturer, inte minst i Egypten där man bland annat avbildade Isis, Ra och Apis med en sådan. Men redan före dem hade man ibland avbildat både Krishna och Buddha, två förebilder för Jesus enligt flera forskare, med en solgloria, så motivet var ingalunda någonting nytt.

Den Romersk-katolska kyrkan hävdar att Maria förblev jungfru hela sitt liv, trots att Matteus skrev att Jesus var Marias förstfödde son och att Jesus hade flera syskon. Kyrkan kräver dessutom att alla kardinaler, präster, biskopar, munkar och nunnor avhåller sig ifrån äktenskap, trots att Jesus aldrig förbjöd Petrus att leva i äktenskapet, enligt bibeln. Den hävdar dessutom, enligt Romerska Kyrkans lilla katekes att vi alla är syndare av födsel:

”Arvsynden i vilken alla människor föds, är det tillstånd som präglas av att vara berövad den ursprungliga heligheten och rättfärdigheten. Det är fråga om synd som vi ”ådragit oss” men inte ”begått”; det är ett tillstånd som man föds till och inte en personlig handling. På grund av alla människors enhetliga ursprung ges den vidare åt alla Adams efterkommande genom den mänskliga naturen, ”inte genom imitation utan genom fortplantning.”

Genom att betala en summa kunde man emellertid få nåd av en katolsk präst och därigenom köpa sig en plats i himlen, förutom beskattningen blev detta ännu ett sätt för prästerna att sko sig på folket.

Den latinska titeln för påven är Pontifex Maximus, som betyder ”överstepräst”. I antikens Rom var pontifex maximus namnet på den främste medlemmen av prästkollegiet, Pontifices, inom romersk religion och alltså en hednisk beteckning. Romerska kejsare bar titeln fram till kristendomen. Den förste som hade titeln var kejsar Augustus och för de månggudadyrkande kejsarna innebar titeln rätt att offra till gudar och ha ceremonier till deras ära.

År 1073 förklarar påve Gregorius VII att påven står över alla furstar och har rätt att avsätta dem och att endast påvens auktoritet är universell. Sen deklamerar han att alla präster ska leva i celibat, att inget kyrkomöte är kanoniskt utan påvens godkännande, samt att den romerska kyrkan aldrig felat och aldrig någonsin kommer att fela, vilket blir officiell dogm 1870.

År 1099 intar korsriddarna, med Godfrey av Bouillon i spetsen, Jerusalem och bränner ner moskéer och synagogor, varpå de slaktar 40 000 muslimer och judar. En av metoderna var att tvinga in judarna i en synagoga och därefter bränna dem levande. Godfrey väljs sen till kung och antar titeln ”Den heliga gravens försvarare” för att ”upprätta Jerusalems latinska rike”.

År 1215 förklarar påven Innocent III att alla som försöker översätta bibeln, skall gripas och dömas. Detsamma gäller dem som håller hemliga bönemöten eller predikar utan tillåtelse. Tanken att människor själva kunde knyta en direkt kontakt med Gud hotade prästernas patent på sanningen och därmed kom också kyrkans politiska och ekonomiska makt att hotas.

Fjorton år senare, vid kyrkomötet i Toulouse, slår man fast att det är förbjudet för vanligt folk att äga eller läsa bibeln och 1234, vid kyrkomötet i Tarragona ger man order om att alla översatta biblar skall konfiskeras och brännas.

Men trots alla galenskaper och omänskligheter som katolska kyrkan dittills gjorts sig skyldig till hade mardrömmen ändå bara börjat.

Läs även del 1

Artikel skriven av Michael Delavante

Originalartikel

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here