Vad du inte visste om Katolska Kyrkan – Del 3

vatikanen katolska kyrkan

Under 1200-talet växte en del revolutionära tankar i Europa och kyrkans jakt på oliktänkande, så kallade heretiker eller kättare, intensifierades. ”Heresi” kommer av grekiskans ”hairesis” (välja) och ”kätteri” av ”katharos”, (ren). Det senare syftade ursprungligen på katarerna, en grupp kristna i Albigenserna, Sydfrankrike med influenser från gnostikerna med Johannesevangeliet som rättesnöre. En annan teori är att namnet kom av ett nordligt skällsord från tyskans ketter. Själva kallade de sig De kristna eller Guds vänner. De växte snabbt i antal och beundrare, var lärda, ärliga och åt ej kött. Orden som inspirerade andens kraft kunde uppfylla vem som helst och det behövdes ingen präst för det, menade de.

Ett sådant synsätt retade förstås katolska kyrkan eftersom den ansåg, och fortfarande anser sig, ha patent på sanningen och att den enda rätta läran och vägen till Gud går genom den. Den som påstod annat måste omvändas eller straffas. Under en period så försökte sig faktiskt kyrkan på att hålla offentliga debatter mot opponenterna då man trodde sig kunna förnedra dessa avfällingar intellektuellt. En berömd sådan hölls mellan spanske prästen Dominic Guzmán och kataren Benedict av Termes i staden Pamiers. Kataren vann debatten. En ilsken Guzman bildades då dominikanerorden som fick organisera inkvisitionsdomstolar.

I takt med katarernas framgångar och popularitet minskade katolska kyrkans makt över Sydfrankrike i början av 1200-talet. I professor Jean Guirauds bok ”Medieval Inquisition”, så kan man läsa den här samtida beskrivningen av katarerna:

”De predikar utan uppehåll och går omkring barfota. De vill inte motta pengar, äter ej kött och dricker ej vin och nöjer sig med den enklaste föda De säger att allmosan är av intet värde, emedan ingen bör äga något. De vägrar delta i den heliga nattvarden, anser gudstjänsten onödig, och förklarar sig beredda att lida och dö för sin tro.”

Katarerna bar jämt med sig Nya Testamentet i en läderpåse, men till skillnad mot de katolska präster ville katarerna väcka den inre gudomligheten hos människor och de togs väl emot inom alla samhällets klasser som respekterade själasörjare och helare. Påven och hans anhang insåg att något måste göras för att inte deras dogmatiska makt skulle undermineras ytterligare. I Januari 1208 var påvelegaten Pierre de Castelnau på väg till Rom för att avlägga rapport inför Innocentus III när han plötsligt attackerades av en okänd väpnare och dödades. Detta blev sedan ursäkten för kyrkan att starta det så kallade korståget mot Albigenserna.

Påven Innocentus III deklarerade att alla som deltog i korståget skulle få syndernas förlåtelse och en stor armé bildades. I juli 1209 slog man en järnring runt staden Béziers. När innevånarna vägrade lämna ut katarerna slog den katolska armén till och plundrade och brände ner staden. Många hade tagit sin tillflykt till katedralen som började rämna under härens attack. När så Påvelegaten Arnaud tillfrågades hur man skulle skilja på katoliker och kättare sa han visst: ”Döda dem alla! Gud vet nog att känna igen de sina”. 20 000 män, kvinnor, gamla och barn brändes inne.

En av soldaterna i armén var en viss Simon de Montfort, en fransk adelsman som sedan skulle bli ökänd för sin brutalitet som ledare för en serie erövringar i kyrkans korståg mot oliktänkande. År 1210 brände han på eget bevåg inne 140 katarer i byn Minerve. Guzmán slog följde med vännen Montfort och tillsammans skulle de båda herrarna sprida mycket lidande omkring sig.

Till en början hade kyrkan oftast nöjt sig med att förhöra och fängsla folk som tänkte eller tyckte ”fel” men med tiden skulle man övergå till andra metoder. För att råda ”bot” på det faktum att folk började tänka själva och ifrågasätta katolska kyrkans makt instiftade man alltså en katolsk rättstribunal, inkvisitionen, namnet kommer av latinets ”iniquas” som betyder undersökning.

Den första inkvisitionen kom i Languedoc 1184 när påve Lucius III skickade ut en lista på kättare till Europas biskopar och bad dem undersöka dem. Det senaste dödsstraffet av inkvisitionen var 1826 men faktum är att sätet fram till denna dag aldrig har avskaffats och att dess senaste chef var en viss Joseph Ratzinger, numera känd som påve Benedictus XVI, men mer om det senare.

Under påven Gregorius IX år 1231 effektiviserade sedan kyrkan organiserandet av inkvisitionen. Kyrkans inkvisitorer hade egna bostäder, förhörslokaler och fängelser. Lönen var en procentuell del av det som konfiskerades från de dömda. Den så kallade Trosförordningen var en lag som krävde att kristna måste ange kättare och vittna mot dem. De misstänka var tvungna att inställa sig hos inkvisitionens domstol annars blev de tvångsarresterade och släpade till förhöret. Vid förhöret brukade två munkar, en notarie samt en av kyrkans tjänstemän och en domare närvara. För en fällande krävdes bara två vittnen och de var alltid anonyma.

Under år 1252 lagförde påven Innocentius IV tortyr som rannsakningsmedel via Ad Extirpanda. Eftersom kyrkan officiellt inte fick göra smutsjobbet anlitade man i vanlig ordning lämpliga psykopater för att tortera folk till att bekänna ”synder”. Uppfinningsrikedomen när det gällde att plåga misstänkta kättare var stor bland den katolska kyrkans hantlangare men vanligtvis började man med att visa instrumenten för den anklagade.

Ett av de vanligaste tortyrsätten var att hänga upp folk i ett rep med armarna bakom ryggen och sen hissa dem upp och ner, ett annat var den ökända sträckbänken eller att långsamt krossa offrets ben när de satt fastspända i en bygel. Med tiden utvecklade man alltmer raffinerade metoder, som till exempel skendränkning, numera känt som waterboarding. Att piska kättare var vanligt, andra metoder var att använda glödande kol, svälta dem eller hindra dem från att sova.

När någon sen erkände, vilket många gjorde bara för att slippa bli torterade, räckte det inte med det, man måste dessutom peka ut andra kättare. Alla som inte anslöt sig till kyrkans lära var kättare och det gällde såväl kristna grupper som gnostiker, katarer, valdenser och judar även om inkvisitionen inte hade laglig rätt att döma dem. Däremot dömdes ofta konverterade judar.

Påven hade även infört ett påbud som krävde att alla civila ledare och medborgare måste bistå inkvisitionen, annars riskerade de att bli bannlysta. Den här allmänna lagen om att övervaka och slå ner på oliktänkande blev så inympad i mänskligheten att den lever kvar än idag, även i så kallade fria och demokratiska länder. Numera har dock de religiösa dogmerna i allt större utsträckning ersatts med politiskt korrekta dogmer vad beträffar synen på historia, samhälle, media och politik. Med andra ord: Ha gärna åsikter, bara det är rätt åsikter, annars riskerar du att bli kallad för foliehatt eller konspirationsdåre av tankepolisen.

Prästerna hade upptäckt att de lättare kunde göra karriär om de var effektiva i att bistå Vatikanen i jakten på kättare. I början av 1300-talet verkade Jacques Fournier som inkvisitor och han arbetade outtröttligt för att spåra och dokumentera kättare. Vid ett tillfälle debatterade han i 59 dagar med en judisk rabbi vid namn Baruch som inte lät sig pratas omkull eller omvändas. Till slut tröttnade Fournier och gav Baruch ett ultimatum: Konvertera eller dö! Fournier belönades senare för sin flit med att bli utnämnd till påve under namnet Bendictus XII.

De som förklarats skyldiga till kätteri blev ofta dömda till livstids fängelse eller brändes på bål. I det senare fallet delegerades smutsjobbet till de lokala myndigheterna eftersom kyrkan officiellt inte fick utgjuta blod. Vissa källor hävdar att inkvisitionen dödade så många som uppemot 50 miljoner människor eller mer men sådana siffror får emellertid anses som våldsamt överdrivna.

Ovan beskrivna illdåd och senare korståg och häxbränningar, vilka Professor RH Robbins i sin bok ”The Encyclopedia of Witchcraft och Demonology”, kallade för ”Det fulaste och skamligaste brottet i den västerländska civilisationens historia”, gör dock att vi kommer upp i tillräckligt skrämmande siffror ändå.

Den omtalade spanska inkvisitionen inrättades år 1478 och 1484 godkändes häxjakten officiellt. År 1485 dödades den spanske inkvisitorn Pedro Arbués. Det beredde vägen för Tomás de Torquemada, ökänd för sin brutalitet som generalinkvisitor, och spanska inkvisitionens skräckvälde tog fart. Efter hundratals år av förtryck utvisade Spanien i nära samarbete med inkvisitionen 200 000 judar år 1492.

Förföljelse och dödande var förvisso inget som katolska kyrkan var ensamma om. Till exempel var Elisabeth I ansvarig för åtskilliga förföljelser av katoliker och kalvinister och under Cromwells tid låg engelsmännen bakom massmord på tusentals irländare och deporterade över 50 000 av dem
som slavar till Bahamas och Bermuda.

Jean Bodin var en jurist i i Frankrike som på 1500-talet förordade långsammare bål eftersom kättarna som brändes dog för snabbt (det dröjde runt 60 minuter). De borde lida längre för att sona sina brott menade han. År 1534 grundades Jesuitorden, Vatikanens eget CIA, av Ignatius av Loyola. De skulle visa sig mycket effektiva när det gällde att sprida den katolska indoktrineringen världen över. Jesuiterna spelade också en mycket viktig roll i den så kallade motreformationen för att bekämpa protestanter.

Källor:
Medieval Inquisition av Jean Guiraud
Secret Files of the Inquisition 1/4
Grand Inquisitor’s Manual – A History of Terror in the Name of God av Jonathan Kirsch
The Grand Inquisitors Manual Part 1
The Inquisition E03P01
VICTIMS OF THE CHRISTIAN FAITH sv Kelsos

Artikel skriven av Michael Delavante

Originalartikel

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here