Vad du inte visste om katolska kyrkan del 4

vatikanen katolska kyrkan

Katolska kyrkan och inkvisitionen tvingade inte bara misstänkta konverterade judar att stundtals bära speciella kännetecken och kläder. Innan katarerna utrotades av kyrkan så hade man även tvingat dem att bära ett gult kors för att identifiera dem som kättare, en idé som senare nazisterna anammades med gula stjärnor på judar. Ett annat mycket svart kapitel i den katolska kyrkans historia är häxprocesserna. Protestantismen hakade sedan på detta vansinne och skulle med tiden göra sig skyldig till ännu fler dödsbränningar än katolicismen, men det hela hade alltså sin upprinnelse i påvedömets vansinniga jakt på kättare.

I väst var en häxa enligt folktron en trollkunnig kvinna eller man. Enligt den katolska kyrkan var de dock djävulens hantlangare fast flera av de som fick beteckningen väl snarare var vad vi nu kallar kloka gummor och gubbar som bevarat långvariga traditioner av lärdomar om naturen, örter, läkekonst och andra nedärvda kunskaper. Ordet häxa kommer av det tyska ordet ”hexe” som i sin tur kommer av de ännu äldre orden ”hagzissa” och ”hagazussa”.

I den moderna engelskan ser vi en variant i beteckningen hag, (hagga). Engelskans ord för häxa kommer av det tyska ordet ”wic” (att böja, forma) och det engelska ”wit” (klokhet). Därav orden Wicca och Witch. Vad det handlade om var att på andlig väg forma medvetandet och händelser i ens liv på ett klokt sätt, något som hade sitt ursprung i shamanska natur- och fruktbarhetsreligioner som sträckte sig åtskilliga tusen år tillbaka i tiden.

Det här var ju något som förstås hotade den dogmatiska kyrkans patent på kunskap. Särskilt illa utsatta var kvinnor. Föraktet för kvinnor och rädslan för den kvinnliga kraften hittar vi ju flera exempel på i både bibeln och i andra skrifter. En av de allra tidigaste kyrkofäderna, Tertullianus, beskrev till exempel kvinnan som djävulens inkörsport och den berömde Augustinus skrev:

”Kvinnan är bara en hjälpreda till mannen, en funktion som avser henne ensam. Hon är inte Guds avbild, men vad beträffar mannen så är han Guds avbild.”

År 1320 förklarade påve Johannes XXII häxeri vara kätteri men det sägs att det första offret för en häxprocess var en kvinna vid namn Angela de Labarthe i Toulouse 1275 som anklagats för att ha haft sex med djävulen och fött honom ett monster. Hon ska hö dömts och sen blivit bränd på bål. Dock finns inga säkra bevis för det.

Ett tidigt dokumenterat fall är däremot Lady Alice Kyteler i Irland, som år 1324 blev anklagad för häxeri. Ladyn hade förlorat sina äkta män tre gånger och när hennes fjärde man blev sjuk kom anklagelser från styvbarn och maken att hon dödat exmännen med svart magi och försökte förgifta honom. Åtal väcktes mot lady Kyteler, sonen och deras anställda om magi och demondyrkan.

Biskopen var övertygad om att ladyn var ledare för ett gäng av kätterska trollkarlar och åtalade henne på sju punkter, den ena mer absurd än den andra. Flera av de som vittnade mot henne var adelsmän som var skyldiga henne pengar. Med hjälp av sin ställning och förmögenhet lyckades ladyn undkomma, istället torterade man hennes husa att ”bekänna” och brände henne på bål.
Processen mot Lady Alice utgjorde enligt vissa forskare en slags milstolpe inom Europas häxjakt. Det var ju första gången häxor förknippades med organiserat kätteri och en djävulsdyrkande sekt. Därefter började prästeliten para ihop idéer om demoniskt kätteri med tidens föreställningar om trolldom. Den här mixen av föreställningar om magi och kätteri ledde sen till idén om en organiserad konspiration av djävulsdyrkande kättare.

Skuldbeläggandet av kvinnorna är något som går tillbaka redan till första Mosebok i bibeln. Eftersom Eva via sin synd i lustgården var dömd av Gud att lida under barnafödandet gillade inte kyrkan att barnmorskor bistod gravida. Inkvisitionen förklarade att inga gjorde mer skada för den katolska tron än barnmorskor och stiftade även en lag om att kvinnor som kunde bota någon utan utbildning var häxor. Därmed levde de under direkt dödshot.

Om en kvinna invände mot förtrycket ansågs det skamligt. Kyrkan uppmanade till och med män att ”av barmhärtighet mot deras själar”, aga sina fruar. Tomas av Aquinas, av flera ansedd som den främste av de katolska teologerna förklarar på 1200-talet i verket ”Summa Theologiae” att ”förmågan att tänka rationellt är starkare hos mannen än kvinnan”.

På 1300-talet slår digerdöden till och kyrkan säger naturligtvis att det är Guds straff för människors synd. Vad de sa om det faktum att många präster strök med kan man ju fråga sig. Då judar ofta levde isolerade från det övriga samhället och hade renlighetslagar som innebar att de hade bättre hygien än många andra klarade de sig ofta bättre. Det här ledde sedan till idén om en judisk konspiration mot kristendomen. Historier att de förgiftat brunnar spreds och gav en ursäkt för att lyncha och bränna judar.

1431 brändes Jeanne D´Arc anklagad för kätteri. Bålet sägs ha varit arrangerat så att döden skulle bli särskilt långsam och plågsam. Hon var berömd för sina visioner och historikern Barbara Roberts menar att det inte var ovanligt på den tiden att unga kvinnor ansågs mediala. Hon menar att två typer av religion utmärkte sig, dels elitens, katolska kyrkans, under den här perioden i nedgång, dels folkets, med ursprung i gamla gudinnekulter. Häxjakterna var också ett sätt att ta makten över kvinnornas sexualitet och självständighet menar Roberts. Ironiskt nog så blev ju Jeanne D´Arc senare helgonförklarad av den ”ofelbara” katolska kyrkan.

1484 skrev de bägge dominikanermunkarna Jakob Sprenger och Heinrich Kramer en manual för häxjakt i tre delar, kallad ”Malleus Maleficarum”, Häxhammaren, på uppdrag av påven Innocentus VIII. Boken blev vida läst och beskrev häxeri som den högsta statsförbrytelsen, legitimerade tortyr och sa att alla, inklusive dödsfiender, fick vittna mot häxor. Med Häxhammaren som vägledning bedrevs därefter kyrkans häxjakter mer systematiskt. Bara i Fulda, Tyskland,brändes 700 ”häxor” och ”trollkarlar” på mindre än 20 år. Franske prästen Remigius lät mellan 1581 och 1591 avrätta mer än 900 personer för häxeri och många fler skulle följa. Den prisbelönte historikern William James Durant skrev i ”The story of Civilisation” att han uppskattade antalet dödade som en följd av historiens häxprocesser till mellan sju och nio miljoner.

År 1517 chockar Martin Luther kyrkan genom att på dörren till kyrkan i Wittenburg spika upp sina 95 teser. I ett brev till påve Leo X i september 1520 skriver han bland annat:

”Är det inte sant att under den vida himmelen finns inget mer korrumperat och hatiskt än domstolen i Rom? Hon överträffar ojämförligt ogudaktigheten hos turkarna, så att i sanning hon, som tidigare var himmelens port, nu är ett slags öppen mun i helvetet.”

Upproret mot katolska kyrkan blev omfattande och ledde till den så kallade Reformationen. De kungliga härskarna i Europa var inte sena att utnyttja situationen för att stärka sin egen makt och självklart blev katolska kyrkan ursinnig över att behöva avlåta både makt och tillgångar. Att sen Jesus enligt bibeln sagt att det var lättare för en rik ta sig genom ett nålsöga än att komma in i himlen, betydde föga för de snikna prästerna. Å andra sidan så hade inte heller det faktum att Jesus sagt att man ska älska sin nästa som sig själv och förlåta sina fiender hindrat påvedömet från att förfölja, tortera och utöva massmord på människor.

Historikern Irwin Smith menar att häxjakterna också var ett sätt för etablissemanget att skylla problem i samhället på andra: ”Det är inte staten, påven eller biskopen som är orsak till ert elände, det är den förbannade närvaron av häxor”. Jag vill hävda att det även var en ursäkt för våld mot kvinnor på grund av ett utbrett kvinnoförakt som lever kvar än idag. Författarinnan Thea Jensen menar att den tidens syn på i synnerhet äldre kvinnor avspeglar sig i dagens syn på äldre damer som gamla haggor, medan de tidigare sågs som någon att gå till för att få kloka råd.

Barbara Roberts menar att under renässansen hade häxjakt blivit en slags affärsverksamhet:

”För varje rättegång mot en häxa krävdes avgifter. Det fanns en avgift för att hämta den anklagade, för att eskortera henne, för att låsa in och vakta henne och för att bokföra allt. Det gav utmärkta karriärmöjligheter för advokater och åklagare. Om den anklagade hade några tillgångar eller annat av värde beslagtogs det för att betala avgifterna.”

Den häxanklagade kvinnan förnedrades därefter genom att man tvångsrakade huvudet och skrevet. Därefter tvingades hon gå naken in till förhörsledarna. De som inte erkände torterades. 1581 utnämndes en ny ärkebiskop i Trier som byggde ett universitet åt jesuiterna och gav order om utplåning av alla protestanter, judar och häxor varpå närmare 1 000 människor dödades.

Vid häxprocesserna i Wurzburg åren 1626-31 så dödades över 1 200 människor. Dessa groteska övergrepp till följd av kyrkan fick pågå i hela 600 år. År 1826 så utdömdes den sista officiella dödsdomen av inkvisitionen men den sista kända ”häxa” som brändes var Bridget Cleary i Clonmel, Irland så sent som 1894.

Inkvisitionens säte inrättades för över 800 år sen men har aldrig avskaffats. Det var i praktiken oförändrat till 1834 även om den katolska kyrkan 1816 sa att tortyr inte längre ska tillämpas. Dock så var det först år 1917 som man genom Codex Juris Canonici och lagmässigt förbjöd tortyr. År 1908 bytte huvudkontoret namn till Sant’ Ufzzio och år 1965 till Congregatio pro Doctrina Fidei, Troskongregationen. Den senaste chefen för denna blodbesudlade institution var Joseph Ratzinger, numera påve Benedictus XVI.

Läs även del 1, del 2 och del 3

Artikel skriven av Michael Delavante

Originalartikel

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here