Reagan-administrationen och CIA var delaktiga i mordet på DEA-agent enligt tidigare insiderkällor.
Två f.d. agenter vid den amerikanska narkotikapolisen DEA och en f.d. kontraktsanställd CIA-pilot hävdar att Reagan-administrationen 1985 var delaktig i mordet på DEA-agenten Enrique ”Kiki” Camarena, som föll offer för den mexikanska narkotikabossen Rafael Caro Quintero.
Nya avslöjanden antyder att Caro Quintero kanske inte ensam var ansvarig för det grymma mordet. En annan person har dykt upp i fallet, CIA-agenten Félix Ismael ”El Gato” Rodríguez, en exilkuban som deltog i den katastrofala Grisbuktsinvasionen 1961. El Gato har också kopplats till bakhållet på Ernesto ”Che” Guevara i Bolivia 1967.
Dessa påstådda CIA-kopplingar har nu avslöjats av Phil Jordan, f.d. chef för DEA:s viktiga underrättelsecentral i El Paso, Héctor Berrellez, f.d. DEA-agent och spaningsledare i fallet med Camarenas kidnappning, tortyr och mord, och Robert ”Tosh” Plumlee, som hävdar att han lejdes att flyga hemliga uppdrag på uppdrag av CIA. De tre männen pratade med Fox News i exklusiva intervjuer.
De hävdade att mexikanska poliser och agenter som arbetade för CIA var delaktiga i tortyren av och mordet på Camarena.
”Jag känner till, och enligt vad jag har fått höra av en av de f.d. cheferna för Mexikos federala polis, Comandante [Guillermo Gónzales] Calderoni, att CIA var inblandade i transporter av narkotika från Sydamerika till Mexiko och USA”, sade Jordan, enligt en avskrift av sändningen.
Gónzales Calderoni flydde från Mexiko 1993, anklagad för att ha samarbetat med Juarez-kartellen, och sökte tillflykt i USA, där DEA gav honom vittnesskydd. 2003, mördades den f.d. mexikanska befälhavaren i McAllen, Texas.
– Jag hjälpte honom, jag skickade ett flygplan och förde honom till Kalifornien. Här, nu med vittnesskydd från DEA blev han en uppgiftslämnare och hjälpte oss mycket. Den mexikanska regeringen ville att han skulle lämnas ut, men jag gjorde allt jag kunde för att förhindra detta, eftersom jag visste att de skulle döda honom. Sedan blev han anklagad för korruption, otillåten påverkan och liknande, men det är inte sant, sade Berrellez.
– Och det var då han berättade om CIA?
– Ja. Han berättade för mig: ”Hector, håll dig borta från detta för du kommer att råka illa ut annars. CIA är inblandade i mordet på ’Kiki’. Det är mycket farligt för dig att undersöka detta.” Han gav mig namn, bland annat Felix, detaljer och allt sånt, men när mina chefer fick veta det, blev jag avsatt från utredningen och förflyttad till Washington.
”Jag fick veta av mexikanska myndigheter att CIA-agenter var i [Camarenas] förhörsrum och genomförde och spelade in förhöret med Kiki”, hävdade Jordan.
Berrellez förklarade att Camarena kidnappades och mördades ”eftersom han menade att vi skulle följa pengarna istället för drogerna. Vi beslagtog stora mängder narkotika. Men vi var gjorde egentligen inget för att spränga kartellerna. Han kom på idén att vi borde inrätta en insatsstyrka och rikta in oss på deras pengar, sade den f.d. DEA-agenten.
Plumlee tillade att CIA också var inblandade i vapen- och narkotikasmuggling från Caro Quinteros ranch till Centralamerika när Reagan-administrationen hjälpte till att beväpna Contras-rebellerna i Nicaragua.
Efter att Camarenas kropp hittades på landsbygden ungefär en månad senare omringade DEA-agenter Quintero Caro på Guadalajaras flygplats, men enligt Berrellez så blev de under pistolhot från mexikanska narkotikapoliser tvingade att överlämna kartelledaren.
”När vi kom dit blev vi konfronterade av mer än 50 DFS-agenter som hotade oss – DEA – med maskingevär. De sade att vi inte skulle ta med oss Caro Quintero”, sade Berrellez om konfrontationen. ”Caro Quintero gick upp till planets dörr, viftade med en flaska champagne mot DEA-agenterna och sade: ’Se till att vara bättre beväpnade nästa gång, barn’. Och så skrattade han åt oss.”
Plumlee hävdade att Caro Quintero senare flögs till Costa Rica med hjälp av CIA-agenten El Gato, för att komma undan regeringen. Alla tre männen säger att det var en amerikansk pilot – som arbetade för CIA, men även för Contras och narkotikakartellerna – som flög Quintero till frihet från Guadalajara.
”Du har CIA-anställda, som fungerar som legitimering, CIA-personal och alla kontraktsanställda som arbetar för dessa underrättelsetjänster”, förklarade Berrellez. ”Vissa är piloter, andra är sjömän, men de är kontraktsanställda. Piloten som flög Caro Quintero till Costa Rica var kontraktsanställd.”
”Definitivt”, sade Jordan. ”Det är ett faktum”.
”Det stämmer”, sade Plumlee
Den mexikanska tidskriften Proceso grävde ytterligare och rapporterade att El Gato presenterade en honduran, Juan Matta, för Guadalajara-kartellen. Matta fungerade som mellanhand mellan colombianska narkotikalangare och Caro Quintero, som var ”chefernas chef” i den mexikanska kartellen.
Enligt Proceso fick Matta klartecken från CIA – eller att han åtminstone kunde agera med underrättelsetjänstens goda minne – för att smuggla kokain och marijuana till Mexiko för slutlig distribution i USA. I gengäld skulle han dela vinsten med CIA, som ville använda pengarna för att finansiera Contras.
Camarena upptäckte detta hemliga nät av underrättelseagenter och narkotikalangare, enligt de tre män som intervjuades av Procesos Washingtonkorrespondent Jesús Esquivel. ”CIA låg bakom Kiki Camarenas kidnappning och tortyr, och när de dödade honom fick de oss att tro att det var Caro Quintero som låg bakom mordet i ett försök att dölja de olagliga verksamheterna i Mexiko”, berättade Jordan för tidningen.
Administrationens påstådda försök att dölja kopplingen mellan den amerikanska regeringen och de mexikanska knarkkungarna för att beväpna och utbilda Contras-rebellerna i Nicaragua, vid en tidpunkt då officiellt stöd till Contras var förbjudet av kongressen i enlighet med Boland-tillägget, ledde till att Camarena blev kidnappad, torterad och mördad, enligt Phil Jordan, Berrellez Hector och Robert ”Tosh” Plumlee.
”Vi hävdar inte att CIA mördade Kiki Camarena”, sade Jordan. Men ”samförståndet mellan knarkkungarna i Mexiko och CIA, som inkluderade narkotikahandel” var starkt bidragande till Camarenas död, tillade han.
”Jag har inga problem med att CIA genomför hemliga operationer för att skydda vårt lands och våra allierades nationella säkerhet, men däremot om de ägnar sig åt brottslig verksamhet som leder till mordet på en av våra agenter”, sade Jordan.
Camarena hade upptäckt vapen- och droghandeln som bedrevs för Contras räkning med hjälp från amerikanska regeringstjänstemän i det nationella säkerhetsrådet NSC och CIA och hotade med att avslöja den hemliga operationen, hävdade Jordan.
Berrellez sade att två vittnen, informatörer från den mexikanska polisen, oberoende av varandra identifierade två eller tre kubanska CIA-agenter som deltog i Camarenas förhör.
”Det var jag som ledde utredningen av mordet på Camarenas”, sade Berrellez och tillade: ”Under utredningens gång upptäckte vi att ett par CIA-agenter som hade infiltrerat den dåvarande mexikanska säkerhetstjänsten, DFS, också var delaktiga i kidnappningen av Camarena. Två vittnen identifierade Felix Ismael Rodriguez. De (vittnena) arbetade för DFS och berättade för oss att han (Rodriguez) sade att han tillhörde ’den amerikansk underrättelsetjänsten’.”
Plumlee sade att han och tre andra piloter förde in tonvis med kokain till amerikanska militärbaser på returresorna från vapenleveranserna till Contras-rebellerna i Centralamerika, och att Camarena hade varnat honom att han skulle bli avslöjad. Plumlee har en lång och händelserik CIA-karriär bakom sig. Han började med att leverera vapen till Kuba innan Fidel Castro tog makten på 1950-talet.
Jordan sade att den förklaring som Plumlee fick av sin CIA-instruktör William Bennettee – att kokainleveranserna till amerikanska militärbaser var del av ett narkotikabekämpningsprogram avsett att penetrera och förstöra de kokainrutter som de colombianska knarkkungarna Pablo Escobar och Jorge Ochoa använde – inte kunde stämma eftersom DEA, som skulle ha behövt godkänna ett sådant program, inte kände till något om det.
”Jag känner inte till någon DEA-administratör som jag har arbetat för som skulle ha godkänt kokainsmuggling till USA för den nationella säkerhetens skull, med tanke på att vi är ute på fältet och riskerar våra liv”, sade Jordan till Tico Times.
Plumlee sade att han arbetade under täckmantel som kontraktsanställd vid CIA för det civila flygbolaget SETCO, och att han flög mellan olika platser i Mexiko, Centralamerika, Sydamerika och USA, och levererade vapen till Contras.
Olika undersökningar, bl.a. en av CIA:s generalinspektör, fastställde att SETCO var ett flygbolag som styrdes av den honduranska narkotikasmugglaren Juan Matta Ballesteros, och även var det viktigaste företaget för smugglingen av vapen till Contras-rebellerna. Matta Ballesteros sitter för närvarande i fängelse i USA.
Plumlee sade att han flög ett C-130-transportplan till och från Caro Quinteros ranch i Veracruz, Mexiko, till bland annat Bogotá och Medellín i Colombia, till flygbasen Ilopango i El Salvador och till en hemlig landningsplats på Santa Elena-halvön i Costa Rica, och fraktade vapen från USA till Contras och kokain till amerikanska militära anläggningar, däribland den marina flygbasen El Toro i södra Kalifornien och flygbasen Homestead i Florida.
Plumlee uppskattade att de fyra piloterna tillsammans smugglade cirka 40 ton kokain under operationens gång.
Piloten sade att han inte behövde oroa sig över att ertappas av civila flygledningar eller militära myndigheter eftersom han hade ”kodade transpondrar” som identifierade hans plan som en ”spionflight” och på så sätt inte blev föremål för någon officiell kontroll. De transpondrar som tillåter sådana flygningar måste ha sanktionerats av Vita huset, sade Plumlee.
Programmen hade kodnamnet ”Grasshopper” för El Toro-rutten och ”Roosterhop” för Homestead-rutten, tillade Plumlee.
Berrellez sade att han är övertygad om att narkotika togs från flygbaserna av narkotikahandlare med kopplingar till Contras och såldes på gatorna.
Hösten 1984 träffade Plumlee agenter från roteln för organiserad brottslighet i Phoenix och Arizonas Tri-State insatsstyrka, däribland Camarena, för att diskutera hans SETCO-flygningar. Träffen ägde rum på Oaxaca Café i Phoenix, Arizona.
När Plumlee berättade för agenterna att flygningar hade godkänts av den amerikanska regeringen sade Kiki ”Skitsnack. Du gör det för att tjäna grova pengar”, minns Jordan. ”Han vägrade att tro att den amerikanska regeringen förde in droger i USA.”
Plumlee var rädd för att Camarena skulle avslöja operationen, så han gick till Bennettee och berättade om Camarenas varning och att han inte hade för avsikt att hamna i fängelse och att han skulle berätta allt om han blev åtalad.
Bennettee sade åt Plumlee att inte oroa sig. ”Camarena kommer inte att göra någonting”, sade han lugnande till piloten.
Ungefär fem månader senare, den 7 februari 1985 blev Camarena kidnappad i Mexiko av agenter från den dåvarande säkerhetstjänsten DFS, som f.d. DEA-agenter säger jobbade på uppdrag av CIA i Mexiko, och samtidigt lydde minsta vink från Mexikos mäktiga narkotikakarteller.
”Våra underrättelsetjänster arbetade under täckmantel av DFS. Och som jag sade innan så hade DFS-agenterna på den tiden även ansvaret för att skydda knarkkungar och deras pengar”, sade Berrellez.
”Efter mordet på Camarena konstaterades det i (Mexikos) undersökning att DFS tillsammans med den amerikanska underrättelsetjänsten hade varit delaktig i kidnappningen och tortyren av Kiki. Det var det som fick dem att fatta beslutet att upplösa DFS”, sade Berrellez.
Enligt Plumlee hade DEA-agenten skrivet ett antal pm och klagat över slappheten från officiellt håll när det gällde att få kontroll på vapensmugglingen.
”Kiki sade: ’Vad måste vi göra? Måste någon dö innan vi gör något åt det här?’”, sade Plumlee.
Jordan tillade att DEA-agenterna ogillade att CIA använde en narkotikahandlares egendom för att hjälpa Contras.
”Det är så vi är tränade, så att säga”, sade han. ”När vi ser någon som smugglar narkotika vill vi sätta fast dem, inte samarbeta med dem.”
Tre veckor efter hans försvinnande hittades Camarenas ruttnande kropp på en ranch. Det framkom senare att han hade blivit brutalt torterad i tre dagar, vilket till slut ledde till hans död. Från officiellt håll riktades anklagelser mot Caro Quintero, som de sade hade hämnats på Camarena för att han sprängt Caro Quinteros marijuanaodling i mångmiljonklassen i Chihuahua, Mexiko.
Men Berrellez anklagar CIA för delaktighet i mordet, på grund av samarbetet mellan CIA och DFS, och mellan DFS och drogkartellen i Guadalajara, tidpunkten för Camarenas hot mot Plumlee, och det faktum att CIA hade tillgång till två eller tre av banden från Camarenas förhör, men inte kunde tillhandahålla tre eller fyra andra liknande band.
”Kiki offrades eftersom man trodde att han var dem på spåren”, sade Berrellez.
Plumlee sade att Vita huset var bekymrat över en läcka som kan ha avslöjat tjänstemän som var inblandade i de olagliga vapenleveranserna till Contras. Han sade att han vet detta eftersom han fick tillgång till underrättelserapporter och information vid sitt vittnesmål 1990 för senatsutskottet som leddes av den f.d. senatorn och utrikesministern John Kerry. Stora delar av Plumlees vittnesmål gavs bakom lykta dörrar och är fortfarande hemligstämplade för att skydda den nationella säkerheten, sade piloten.
”De ville prata med Kiki om vapen, inte droger”, sade Plumlee.
Det påstådda stödet till Contras av mexikanska knarkkungar, däribland Caro Quintero och Miguel Félix Gallardo, är ingen nyhet. Los Angeles Times och Washington Post rapporterade om förhållandet mellan Reagan-administration och knarkkungarna 1990, enligt boken ”Cocaine Politics: Drugs, Armies and the CIA in Central America”, av Peter Dale Scott och Jonathan Marshall.
Men den påstådda kopplingen mellan Reagan-administrationens Contras-politik och mordet på Camarenas har dykt upp först efter att Caro Quintero släpptes ur fängelset 2013 – han hade avtjänat 28 år av sitt straff på 40 år – och har fått stor uppmärksamhet i pressen i Mexiko och övriga Centralamerika.
Det faktum att vittnen har placerat CIA-agenter på platsen för Camarenas kidnappning och förhör gör att Jordan drar slutsatsen att CIA-agenterna borde ha informerat sina instruktörer tidigare och satt stopp för det.
”Om det hade varit tvärtom och det var DEA-agenter som hade kännedom om en potentiell kidnappning av en CIA-agent så skulle DEA aldrig ha tillåtit det att hända”, sade Jordan.
Plumlee sade att han berättar sin historia eftersom han vill skydda sig själv nu när frågan har kommit till allmänhetens kännedom, men också för att bringa klarhet i affären eftersom vissa nyhetskällor, särskilt i Mexiko, har anklagat CIA för att direkt vara ansvariga för mordet på Camarena.
Plumlee visade upp ett brev daterat den 11 februari 1991, skrivet av den f.d. senatorn Gary Hart till senator Kerry, där han säger att Plumlee hade varit i kontakt med hans kontor om vapen- och narkotikahandeln som skedde mellan 1983 och 1985, och att Harts personal hade informerat senatens utrikes- och underrättelseutskott, men att ”inga åtgärder hade vidtagits av någon av kommittéerna”.
Bill Holden, Harts nationella säkerhetsrådgivare, och nu county commissioner i Arapaho County, Colorado, sade att han träffade Plumlee flera gånger.
”Jag har ingen anledning att inte tro på Plumlee”, sade Holden. Rådgivaren i det nationella säkerhetsrådet, överstelöjtnant Oliver North ”var inblandad i en hel del skamliga verksamheter som ledde Reagan-administrationens till Iran-Contras-affären”.
Iran-Contras var den skandal som skakade Reagan-administrationen när det avslöjades att regeringen hade sålt vapen till Iran och använt intäkterna för att finansiera Contras.
Berrellez sade att den 76-årige piloten tar en stor risk som berättar om det som skett och han skulle fortfarande kunna åtalas för narkotikasmuggling och även medhjälp till mord, eftersom han flög Caro Quintero från Veracruz över gränsen till Guatemala när knarkkungen flydde från Mexiko på väg till Costa Rica i mars 1985.
Innan Iran-Contras-affären hade uppdagats publicerade två reportrar från Associated Press, Brian Barger och Robert Parry, en artikelserie om Contras-rebellernas påstådda narkotikahandel.
Artiklarna fokuserade på företag som tjänade som fronter för att hjälpa Contras att smuggla droger, men artiklarna nämnde inget om narkotikahandel på den skala som Plumlee hävdar.
1996 avslöjade Gary Webb, som jobbade för Mercury News i San Jose, Kalifornien, kopplingar mellan Contras narkotikasmuggling och den stora tillgången på crack-kokain i Los Angeles som hade lett till utbrett drogmissbruk och gängrelaterat våld.
Även om artikelserien ”Dark Alliance” byggde på en skandal som låg ett par år tillbaka i tiden, fick den stort genomslag eftersom den antydde att en rebellgrupp med stöd av den amerikanska regeringen (”CIA:s armé” som den i artikelserien kallas) bar ansvaret för den crackepidemi som började i Los Angeles och spreds till andra städer, framför allt bland den svarta befolkningen.
Strax därefter publicerade New York Times, Washington Post och Los Angeles Times alla artiklar som förkastade Webbs rapportering, där man hävdade att de mängder narkotika som kom från narkotikaligan i Webbs artiklar inte kunde ha räckt till för att skapa en epidemi på den skala som rasade i många amerikanska städer.
Den liga som Webb skrev om, ledd av de nicaraguanska narkotikasmugglarna Norwin Meneses och Danilo Blandon, var inte tillräckligt stor för att kunna skapa en crackepidemi och tillhandahöll relativt lite pengar till Contras, enligt dessa nyhetsrapporter.
Berrellez medgav att han inte kan befästa kopplingen till Contras narkotikasmuggling till södra Kalifornien, men sade att han är övertygad om att Meneses-Blandon-ligan hade tillgång till kokain som flugits in till den marina flygbasen El Toro, och tillade att den slutliga köparen av drogerna för vidare försäljning på Los Angeles gator, ”Freeway” Ricky Ross, langade många ton kokain och hade Meneses och Blandon som sina leverantörer.
”Jag arbetade i Los Angeles vid den tiden, och jag kan säga att vi inte kände till något program för bekämpning av olaglig narkotikahandel på El Toro”, sade Berrellez. ”Contras smugglade droger från Centralamerika och Contras försåg gatugäng i Los Angeles med droger. Där har du kopplingen.”
Webbs redaktörer stödde honom till en början, men tog avstånd från artiklarna när kritiken växte och sade att artiklarna sköt över målet. Webb blev degraderad och lämnade slutligen tidningen. Efter att ha misslyckats med att få jobb på någon annan större tidning begick han självmord i december 2004.
Men den storm som Webbs påståenden skapade ledde till att CIA gav generalinspektören Fredrick Hitz i uppdrag att undersöka omfattningen av CIA:s kunskap om Contras kokainsmuggling.
Hitz rapport fann inga bevis för att CIA var inblandade i smugglingen, men konstaterade att individer och företag med koppling till Contras verksamhet var inblandade i smugglingen, och att CIA inte agerade skyndsamt för att stoppa den.
”USA:s regering spelade ut båda parter mot varandra. Vi smugglade vapen. Vi smugglade droger. Vi använde drogpengarna för att finansiera vapensmugglingen”, säger Plumlee.
Hitz sade att ”CIA hade ett operativt intresse” av Contras. Och trots att CIA var medvetna om att rebellerna använde droger för att köpa vapen så gjorde man ”inget för att stoppa det”.
Plumlee är mer frispråkig.
”Vill du att jag ska säga det medan kameran är på? Okej. De här enheterna finansierades och drevs av CIA”, sade han. ”Vår verksamhet sanktioneras av regeringen och styrdes från Pentagon. CIA fungerade i vissa fall som våra speditörer.”
Hitz klargjorde att Contras-kriget prioriterades framför brottsbekämpning och att CIA undanhållit bevis för Contras brott från justitiedepartementet, kongressen, och även CIA:s egna analytiska avdelning. Hitz räknar också upp klagomål från CIA-analytiker om att CIA-agenter med ansvar för Contras hemlighöll bevis på Contras narkotikasmuggling till och med för CIA:s analytiker.
På grund av detta drog CIA:s analytiker i mitten av 1980-talet felaktigt slutsatsen att ”bara en handfull Contras-medlemmar kan ha varit inblandade i narkotikahandel”. Denna felaktiga analys överlämnades till kongressen och större nyhetsorganisationer och fungerade som viktigt underlag för att avfärda Gary Webb och hans artikelserie ”Dark Alliance” 1996.
Trots att Hitz rapport var ett ovanligt erkännande av CIA:s skuld gick den nästan obemärkt förbi i de stora amerikanska dagstidningarna.
Den 10 oktober 1998, två dagar efter Hitz volym två publicerades på CIA:s webbplats, publicerade New York Times en kort artikel där man fortsatte kritiken mot Webb, men erkände att problemet med Contras droger kanske var större än man hittills förstått. Flera veckor senare publicerade Washington Post en artikel som helt missade poängen med CIA:s bekännelse. Trots att Los Angeles Times hade satt 17 reportrar på att sabla ned Webbs rapportering valde man att inte skriva något om volym två av Hitz rapport.
År 2000 erkände senatens underrättelseutskott motvilligt att historierna om att CIA under Reagans presidentskap hade skyddat Contras narkotikasmugglare var sanna. Utskottet publicerade en rapport som hänvisade till ett hemligstämplat vittnesmål från CIA:s generalinspektör Britt Snider (Hitz efterträdare) där han erkänner att underrättelsetjänsten hade blundat för bevis på Contras narkotikasmuggling och i allmänhet gav narkotikasmuggling genom Centralamerika låg prioritet.
”I slutändan verkar målet att avsätta sandinisterna ha varit viktigare än att korrekt hantera potentiellt allvarliga anklagelser mot dem som byrån samarbetade med”, sade Snider och tillade att CIA inte hanterade anklagelser om narkotikasmuggling på ”ett konsekvent, motiverat eller försvarbart sätt”.
Senatsutskottet, som då styrdes av republikanerna, tonade ner betydelsen av Contras-kokainskandalen, men erkände, väl inbäddat i rapporten, att det i vissa fall var så att ”CIA-anställda inte gjorde någonting för att verifiera eller motbevisa information om narkotikasmuggling, även när de hade möjlighet att göra det. I vissa av dessa fall ledde information om påstådd narkotikahandel inte till någon reaktion, utan verksamheten fortsatte som vanligt”.
Precis som Hitz rapport 1998 ledde Sniders och senatsutskottets medgivanden knappt till några reaktioner i media 2000, med undantag för ett par internetartiklar, inklusive en på consortiumnews.com.
De tre stora tidningarnas försumlighet där de valde att dölja den egna underlåtenheten att rapportera om Contras-kokainskandalen och skydda Reagan-administrationens anseende, ledde till att Webbs anseende aldrig återupprättades.
Läs vidare i en tredelad serie där den legendariska journalisten Charles Bowden gräver in i det hemska mysteriet bakom Enrique Camarenas mord.
Den amerikanske journalisten Charles Horman mördades med hjälp från den amerikanska regeringen, enligt en chilensk domstol och släppta dokument från utrikesdepartementets visar misstankar om CIA:s inblandning.
Den 11 september 1973 grep en militärjunta ledd av Augusto Pinochet och med stöd av CIA makten i Chile och störtade den socialistiska presidenten Salvador Allendes regering. Dagarna därefter samlade, fängslade och i många fall avrättade den chilenska juntans agenter dem som ansågs sympatisera med den tidigare regeringen. Under de två första veckorna efter kuppen avrättade militärregeringen nästan 2 000 personer enligt CIA:s uppskattningar. Ett offer för detta förtryck var en amerikansk medborgare, Charles Horman. Horman var journalist och filmmakare som tillsammans med sin hustru hade flyttat till Chile 1972 för att bevittna socialismen med egna ögon. Kort därefter var Horman delaktig i grundandet av den vänsterorienterade nyhetsbyrån Fuente de Información Norteamericana (FIN), som översatte och publicerade artiklar från Wall Street Journal, New York Times och Washington Post. Horman intresserade sig även för chilensk politik; i sin forskning undersökte han mordet 1970 på den chilenska generalen René Schneider, som motsatte sig försöket att i strid mot konstitutionen förhindra Allende från att bli president. Horman upptäckte att Schneider hade kidnappats och dödats av chilenska högerkrafter finansierade av CIA.
Den 17 september bortförde chilenska militärer Horman från hans hem, som genomsöktes och plundrades och han avrättades kort senare. Under de följande dagarna och veckorna försökte Hormans hustru och senare hans far få information från personalen på den amerikanska ambassaden om hans försvinnande. Charles Hormans släktingar, djupt frustrerade av processen, hävdade senare att de blivit lurade och missledda av amerikanska tjänstemän på ambassaden och konsulatet i Santiago. Tidigare hemligstämplade dokument visar att amerikanska tjänstemän faktiskt undersökte Hormans försvinnande, men undanhöll information om utredningen från hans släktingar. Det förefaller dessutom som att konsulatet inte reagerade på en av de första ledtrådarna kring Charles gripande och efterföljande avrättning. Hormans å sin sida misstänkte omedelbart amerikansk inblandning. För Hormans och många iakttagare, inklusive en utredare på utrikesdepartement, föreföll det osannolikt att en amerikansk medborgare kunde ha dödats av en utländsk regering, mitt under det kalla kriget, om inte USA på något sätt såg genom fingrarna med det.
Historiker, journalister, och filmskapare har undersökt historien och vilka som kan ha varit inblandade i Charles Hormans död. Deras strategier skiljer sig åt, men de skildrar alla Horman som ett offer för USA:s inblandning i Chiles politik. Likaså bekräftar de alla genom sina undersökningar att Hormans död var den USA-stödda chilenska juntans verk. Bland forskare råder i det närmaste fullständig konsensus om USA:s delaktighet. Peter Kornbluhs ”The Pinochet File” är den mest omfattande avhandlingen av fallet, med ingående användning av tidigare hemligstämplade dokument. Kornbluh dokumenterar händelserna som föregick och följde efter Charles Hormans avrättning med hjälp av förstahandskällor som sammanställts genom Freedom of Information Act (den amerikanska motsvarigheten till den svenska offentlighetsprincipen) av National Security Archive, en icke-statlig forskningsinstitution. Kornbluhs skildring fokuserar på den politiska dynamiken under de sista dagarna av Hormans liv. Den chilenska statskuppen hade precis genomförts och amerikanska tjänstemän fokuserade på att stödja den nya regimen. Den chilenska juntan å sin sida var fast besluten att utrota all opposition och undertrycka alla former av oliktänkande. Mot denna bakgrund framställer Kornbluh Hormans död som en olycklig konsekvens av den amerikanska imperialismen – en sorts oavsiktlig sidoeffekt av det amerikanska stödet till militärdiktaturen. Kornbluh hävdar att Hormans politiska åsikter och handlingar gjorde att han klassades som en potentiell ”extremist” och fiende till den nya regeringen. Författaren hävdar att detta kostade Horman livet. Kornbluh beskriver också de amerikanska tjänstemännens agerande som förhalande byråkrater ovilliga att uppmärksamma ett fall som skulle kunna skada den nya chilenska regeringens anseende och i sin tur försvåra USA:s diplomatiska förbindelser. Han påpekar att dokumenten som rör Hormans död och den efterföljande undersökningen visar, som en amerikansk regeringstjänsteman uttryckte det, ”behovet av att förhindra att relativt små problem i våra förbindelser inte försvårade vårt samarbete”.
Det var inte förrän 1976 som utrikesdepartementet kritiskt granskade morden. Beslutet föranleddes av en missnöjd chilensk underrättelseofficer, Rafael Gonzalez, som berättade för reportrar att han hade sett att Horman hölls fången av Chiles underrättelsechef. Den 8 oktober 1999 släppte den amerikanska regeringen 1 100 dokument om Chile. Bland dem finns en tidigare hemligstämplad rapport från utrikesdepartementet om fallet Charles Horman. Det här dokumentet hade släppts en gång tidigare 1980, efter en stämningsansökan från Hormans familj. Då var stora delar censurerade. Den version som släpptes år 2000 avslöjar vad som hade censurerats: utrikesdepartementets slutsatser att CIA kan ha haft ”en beklaglig del” i Hormans död. Vissa av dessa dokument klargör för första gången att utrikesdepartementet i ett tidigt stadium drog slutsatsen att Pinochets regering hade dödat Charles Horman, 31, och Frank Teruggi, 24. Utredarna spekulerade dessutom att chilenarna inte skulle ha gjort det utan godkännande från den amerikanska underrättelsetjänsten. Den andra undersökningen, som slutfördes en månad innan Gerald Fords mandatperiod löpte ut, kom till liknande slutsatser. Den beskyllde den chilenska regeringen för båda dödsfallen och hävdade att det var ”svårt att tro” att Pinochets regering skulle ha utfört morden utan någon form av klartecken, kanske även ett oavsiktligt sådant, för att dödsfallen inte skulle medföra ”betydande negativa konsekvenser” i Washington.
En chilensk domstol har slagit fast att den amerikanska militära underrättelsetjänsten spelat en roll i Hormans och Frank Teruggis död. Den 29 november 2011 åtalade en chilensk domstol den pensionerade amerikanska officeren, kaptenen vid marinen Ray E. Davis, chef för den amerikanska militärgruppen i Chile i september 1973, för delaktighet i mordet på Horman; Davis hade kört Horman från Vina del Mar, vid kusten där statskuppen bröt ut, till Santiago medan kuppen pågick. Den 17 oktober 2012 godkände Chiles högsta domstol en begäran om utlämning av Davis gällande Hormans och Teruggis dödsfall. Davis, som i hemlighet bodde i Chile, dog i ett sjukhem i Santiago 2013.
Hormans hustru, Joyce, pratade med The World om domstolens beslut. Hon minns hur ivriga det unga paret var när de 1971 gav sig av på den långa resan till Chile i en campingbuss. Salvador Allende, den första socialistiska presidenten i Latinamerika hade nyligen vunnit valet.
”Vi tyckte att det var en mycket spännande tid i Santiago”, säger Horman. ”Människor var entusiastiska efter att Allende hade vunnit valet och såg fram emot att själva få styra över landets ekonomi, och det gick inte att ta miste på begeistringen i landet.”
Men i september 1973 hamnade Horman och hennes make mitt uppe i en militärkupp. ”Det pratades om en kupp, men folk trodde då – på grund av Chiles demokratiska historia – att det skulle bli en oblodig statskupp”, säger Horman.
En amerikansk officer, Ray Davis, som var kapten vid marinen erbjöd sig att hjälpa paret. Vid ett tillfälle skjutsade han Charles Horman från en kuststad tillbaka till Santiago, förbi militärens vägspärrar. Men Davis var också underrättelseofficer.
”I sin roll som spionchef, om jag får uttrycka mig så, var han intresserad av vem Charles var och vilka vi var”, säger Joyce Horman. ”Han gillade att prata och diskutera och hade verkligen en massa frågor som vi tyckte var påträngande.”
Joyce Horman säger att nya bevis antyder att hennes make och Teruggi blev ”skuggade” av en chilensk sjöofficer, som förmedlat information om dem. Domstolen konstaterade även att Ray Davis också förmedlade information till chilenska tjänstemän.
”Det finns en direkt koppling till Ray Davis, som var amerikansk sjöofficer och hade mycket goda förbindelser till den chilenska flottan ända upp till den högsta ledningen”, säger hon.
Horman hoppas att domen kommer att bidra till att den amerikanska undersökningen av hennes makes död återupptas. ”Att USA var delaktiga i mordet på en amerikansk journalist för 40 år sedan,” säger hon, ”och att deras agerande inte har prövats på över 40 år gör att samma typ av icke-demokratiska, mordiska agerande fortfarande tillåts inom vissa sektorer av den amerikanska regeringen.”
En f.d. chilensk underrättelseagent anklagar CIA och det amerikanska utrikesdepartementet för den amerikanska journalisten Charles Hormans död 1973.
Den f.d. chilenske underrättelseagenten Rafael Gonzalez Berdugo arresterades och åtalades för delaktighet i mordet på Horman. En domare beordrade gripande efter att det uppdagades att Gonzalez Berdugo hade deltagit i förhören av Horman på försvarsministeriet, strax innan han avrättades.
I kommentarer som publicerades i dagstidningen La Tercera förnekade Gonzalez Berdugo anklagelserna och hävdade att de som verkligen var skyldiga försökte sätta dit honom.
Gonzalez Berdugo tillhörde det chilenska flygvapnets underrättelsetjänst fram till 1974, när han sökte asyl på Italiens ambassad i Santiago och hävdade att det fanns planer på att döda honom. Han bodde på ambassaden i tre år innan han flyttade till Europa och det var inte förrän i början av 2000-talet han återvände till Chile.
I sina kommentarer från 1976, när han fortfarande befann sig på Italiens ambassad, sade Gonzalez Berdugo att han hade sett en amerikansk regeringstjänsteman, möjligen från CIA, vid Hormans förhör. Den dåvarande chefen för den chilenska armén underrättelsetjänst, general Augusto Lutz, var också närvarande, enligt Gonzalez Berdugo. Den tidigare underrättelseagenten sade att han hade hört Lutz berätta för den amerikanska regeringstjänstemannen att Horman ”visste för mycket” och ”behövde försvinna”.
”Det finns en komplott mot mig. Det är samma personer som höll mig som politisk flykting på Italiens ambassad, och jag syftar på Mossad och CIA, som håller mig här (i fängelse)”, sägs han ha sagt. ”Dessutom vill de hålla de personer från CIA och amerikanska utrikesdepartementet som är inblandade utanför det här och skylla på mig”, tillade han.
