Två av de absolut största och mäktigaste sektorerna inom världsekonomin är idag industrierna för matprodukter och medicinska tjänster. Den globala livsmedelsindustrin domineras av ett drygt halvdussin jätteföretag och på samma sätt förhåller det sig inom läkemedel. Här skall jag låta dem illustrera det tidigare resonemanget i krönikan Vetenskapssamhällets dekadens del 1.

Industrialismen som började på 1800-talet ledde till en total demografisk förvandling av samhällena. Det stora flertalet människor som levt av och i nära anslutning till jordbrukarsamhället, där de hämtat sin föda, började flytta in till städer och bruksorter. De fick allt mindre andel av sina livsmedel och dagligvaror ifrån lokalsamhället. Istället växte det fram en global livsmedelsindustri som försörjde det stora flertalet med matvaror från hela världen. Precis som andra industrier eftersträvade man att hitta strategier som maximerade säljvolym och vinst.

Livsmedelsföretagen växte snabbt till globala mäktiga konglomerat. De kom ganska snart underfund om att det gällde att erbjuda kunderna produkter som i så stor utsträckning som möjligt var baserade på de billigaste råvarorna som man lätt kunde massproducera. Dessa råvaror var maskinellt producerade ettårsgrödor som odlades med massiva insatser av fossilbaserad konstgödning. Eftersom det rörde sig om enorma monokulturer blev de mycket känsliga för skadeinsekter och annan inkräktande växtlighet. Det möttes med att i stor skala använda olika gifter och senare genmodifiering för att maximera produktiviteten. Skadorna på miljön från denna typ av industriell odling är enorm och leder till att jordbruksmarken utarmas på naturliga mikroorganismer och mineraler. Den döda jorden blåser och regnar bort vilket bl.a. beskrivits i John Steibecks roman Vredens Druvor. I de gamla jordbruksbygderna var vattnet i vattendragen rent, i industrijordbruksområden är vattendragen bruna av eroderad jord. Denna jordförstöring kompenseras av industrin med ökande konstgödning och giftbesprutning. Utvecklingen är det idag utan jämförelse det största globala hållbarhetsproblemet.

De livsmedelsråvaror som för hundra år sedan började öka sitt inslag i industrimaten blev mot denna bakgrund säd, fröoljor och socker. De förekommer idag i riklig mängd i nästan all industrimat. Naturligt rör- och betsocker som var dyrare att odla än spannmål, kom med tiden att i stor utsträckning ersättas av High-fructose corn syrup (HFCS) som kunde framställas industriellt av stärkelse från spannmål. Detta socker är betydligt rikare på den hälsovådliga fruktosen än den naturliga sackarosen.

Animaliska produkter är dyra att producera naturligt, så även dessa började produceras industriellt. Kött- och mjölkdjuren plockades in från beteshagarna i fabriker där de utfordras med det billiga spannmålet, trots att detta inte är deras naturliga föda. Hanteringen innebar massiva insatser av antibiotika för att hålla de sammanträngda djuren vid liv. Det ändrade på ett avgörande sätt sammansättningen av såväl kött- som mjölkprodukter. T.ex. den naturliga hälsosamma balansen mellan omega-3 och omega-6 fetter tippade över till ett betydligt större innehåll av det mindre hälsosamma omega-6. Idag satsar industrin stora belopp på att försöka producera syntetiskt kött i fabriker för att helt komma bort från den dyra djurhanteringen.

Sammantaget ledde övergången till industriellt framställda livsmedel till, att maten kraftigt fjärmats från det som under evolutionen varit människans naturliga föda. Resultatet har blivit att vi redan för över hundra år sedan började få en växande förekomst av metabola ämnesomsättningssjukdomar. I takt med det fortsatt snabbt ökande inslaget av främst socker, spannmål och fröoljor har den metabola sjukligheten tagit pandemiska proportioner.

Den naturliga frågan blir; varför såg inte vetenskapssamhället de tydliga sambanden mellan den ökande metabola sjukligheten och den stora kostförändringen? Svaret är att det matindustriella komplexet i kraft av sin enorma ekonomiska makt kunde skaffa sig kontrollen över forskningen. På olika sätt övergavs den vetenskapliga metoden och man lyckades tysta de forskare som visade på de uppenbara sambanden. Samtidigt städslade man med sina pengar tillrättalagd forskning som var upplagd för att visa att industrimaten var nyttigare än den naturliga kosten.

I den korrumperade vetenskapsmiljön lyckades industriintresset etablera myten om kolesterolet som huvudorsak till hjärtkärlsjuklighet och myten att det var naturliga animaliska fetter som låg bakom sjukligheten. Detta trots att forskare redan på 50-talet gjorde observationen att det inte var kolesterolet utan triglycerider som var boven. Triglycerid ökar av just spannmål och socker och de raffinerade fröoljorna orsakar inflammationer som skadar blodkärlen vilket inte naturligt animaliskt fett gör.

Nyttiga naturliga fullfettsprodukter ersattes med sockerstinna lightprodukter. Industrin var så framgångsrik att man kring 1980 fick statliga hälsomyndigheter (läs bl.a. svenska Livsmedelsverket) i hela västvärlden att stämpla den naturliga hälsosamma maten som skadlig, och den skadliga industrimaten som nyttig. Allt byggde på pseudovetenskap som stora delar av korrumperade skolmedicinen fortfarande förfäktar trots förkrossande observationer som talar emot. Efter 1980 vände kurvan över den metabola sjukligheten skarpt uppåt, medan vetenskapssamhället tittade på och fortsatte predika den pseudovetenskap som passar industriintresset.

Parallellt med industrialiseringen av matproduktionen genomgick även den medicinska sektorn och hälsovården en liknande industrialisering. I början av 1900-talet beslutade sig den då rikaste och mest inflytelserika oligarken John D Rockefeller att etablera vad han kallade en farmaceutisk investeringsverksamhet.

Strategin var att ta fram patenterbara kemiska preparat som hade medicinska effekter för att användas inom medicinen. För att säkra att kunna skapa monopol för preparaten, påverkade Rockefeller politikerna att införa lagar som förbjöd användning av mediciner som inte genomgått ytterst kostsamma studier för att bevisa deras effekt. Det innebar i praktiken ett förbud att använda gamla välkända naturpreparat som inte gick att patentera. Ingen skulle nämligen ha intresse av att finansiera dyra studier av dessa.

Parallellt satsade Rockefeller stora belopp på att skaffa sig kontroll över forskningen och läkar