Stockholmsskildringen från T-centralen, Sergels Torg, Kulturhuset

Av: Gabriel Sangell


Folk sitter och dricker sitt kaffe ovetandes om vad just jag och alla andra människor ska färdas eller göra.
Det enda som man bör göra i sådana här lägen är att sätta sig ner.
Att sätta sig ner och observera vad som händer när man slappnar av i en annars så stressad miljö.
Att sitta ner och tänka efter, något som man sällan gör nu för tiden.
Vart ska människorna ta vägen?
Att fantisera om någon främlings liv har säkert många gjort, men detta blir en ganska svår, näst intill omöjlig uppgift när man blickar ner över ett irriterande stort svartvit mönster bestående av trianglar.
Folk som myllrar som små pissmyror här och där, så inne i det de ska göra att de liksom går och drivs av impulser.
Bilar av olika märken rusar förbi Åhléns med sin stora guldklocka tickandes på väggen.
De susar framåt för att sedan sakta in och sedan för att runda den genomskinliga och grumliga glasskrapan som i sin tur är omringad av skjutande vatten.
Allt i en skrikande symbolik av stress på något konstigt melankoliskt sätt, att folk kan bli så besatta och uppslukade av sina arbeten att de aldrig har en behaglig stund för sig själva nu för tiden.
Medan människorna satt och skötte sitt så var det fullt liv utanför.
Fåglarna sökte varma uppåtgående vindar för att komma högre upp i skyn, men när detta misslyckades så dök de pest smittade duvorna ner mot affärerna i det blygsamma mörkret under den jättelika glasskrapan.
De första flög ner i en grupp på femtio flygfän för att sedan jagas upp igen av gående människor underifrån det undangömda köpcentret.
Men folket som traskade från butik till butik hade ju inte fåglarna i åtanke, de hade koder som skulle kommas ihåg, uppgifter som skulle lösas och barn som skulle hämtas från dagis och skola på sena eftermiddagen på Södermalm.
Näsborrarna sög in ångorna men det var inte från avgaserna som bilarna hade åstadkommit, utan det var doften av nybakade bullar.
Direkt när lukten kom tänkte jag tillbaka på olika minnen som när man bakade första bullplåten med mormor på julafton, sådana saker som är värda att minnas.
Det är det där lilla extra som man tar för givet, de där små stunderna som man kommer att kunna tänka tillbaka på.
Det var det här som min tanke var när det gällde att ha en stund för sig själv att drömma sig bort till det stället där man kan vara sig själv.
Det fina ligger inte alltid i det man ser utan det man tänker om hur platsen eller situationen kan vara och hur den uppfattas av folk omkring en.
Att kunna se bortom det relativa för att bättre se och förstå det som går bortom gränserna.
Det är då man kan känna sig avslappnad och lugn och även om det är för en millisekund, att känna som att ingenting i just det ögonblicket skulle kunna bryta ner en som en individ, som en person.
Tiden står stilla, guldklockan på Åhléns tickar inte längre och vattnet pressas inte längre fram ur rören under marken mot den väldiga glasskulpturen.
Allt är stilla.
När växeln är nerlagd i plånboken och den första tuggan når tungan är det som att tiden tar ett snabbsprång som för att ruska igång människorna som lever i den.
Det är då man hittar sig själv med en bulle i munnen med tankarna spridda åt helt andra håll än vad de borde.
Det är då stressen kommer tillbaka.
Men det gör ingenting tänker man, det var det värt.

En skön åskådning..