Bra artikel av Patrik Gallagher i dagens "Sourze."

"Svensk media fegare än brittisk

BBC ger stort utrymme till grävande journalisten Greg Palast, som regelbundet avslöjar skandaler i sitt hemland USA. Vem publicerar motsvarande journalistik i Sverige?

Trogna läsare som har följt mitt skrivande i Sourze har redan fått veta en del om hur Vita Husets propagandamaskin haft en passiv medhjälpare i form av Amerikas mainstream-media. Svenska utrikesjournalisters jobb verkar vara att läsa New York Times och Washington Post och sedan återpaketera informationen för lättsmält konsumtion i DN, Svenska Dagbladet och på Sveriges Radio och TV. Denna form av nyhetsförmedling må vara mindre tendentiös än de ursprungliga amerikanska källorna, men i regel är den ännu ytligare. Om våra två största kvällstidningar kan man bara konstatera att deras kultursidor inte räcker långt som täckmantel åt en journalistik som sedan länge kapitulerat inför samhällets mest primitiva marknadskrafter.

Även mainstream-media i Storbritannien, som är USA:s närmaste militära allierad, utsätter Bushregimen för hårdare granskning än man någonsin hittar i Sverige. BBC ger stort utrymme till grävande journalisten Greg Palast, som regelbundet avslöjar skandaler i sitt hemland USA. Vare sig det handlade om New Orleans efter Katrina, valkorruption i delstaterna Florida och Ohio, eller Vita Husets förljugna inrikes- och utrikespolitik, har Palasts toppnyheter i Storbritannien aldrig exporterats till USA:s mainstream-media. Medan det finns skäl till att amerikansk mainstream-media tvekar att kritisk granska USA:s korrupta oligarki, är ambivalensen hos svensk press mindre begriplig.

Sanningen om irakkriget går inte längre att undvika, trots Vita Husets fortsatta förnekanden och fantasifulla beskrivningar om läget där. Nyligen exponerade en uppmärksammad TV-dokumentär lögnerna som ledde till invasionen. Bill Moyers har varit nyhetsprogramledare på USA:s enda offentliga finansierade TV-nätverk i 35 år och blivit en allmänt respekterad ålderman bland sina kolleger. Tack vare hans ställning har Moyers lyckats filma intervjuer med flera av USA:s mest kända och inflytelserika journalister i filmen Buying the war, om mainstream-medias roll i upprinnelsen till Irakkriget.

Det är en förkrossande redogörelse över medias rädsla inför makten. Vittnesbörden presenteras i en oavbruten ström och slutsatsen blir att utan medias medverkan hade Vita Huset aldrig lyckats begå sitt fruktansvärda brott. Bildmaterialet gav det starkaste intrycket; t.ex. den sista presskonferensen inför invasionen, då Vita Husets samlade presstyrka fortsätter att pliktskyldigt sträcka upp sina händer trots presidentens medgivande att han följer ett manus med förbestämda namn som han ska kalla på. Reportrarna blev statister i ett dåligt regisserat drama, när de inte rent av agerade sufflörer med tama frågor besvarade av presidentens inrepeterade repliker.

"Oliktänkande anses inte bara opatriotiskt, utan det är en dålig affär", säger Phil Donahue, en gigant i USA:s TV-bransch vars hyperpopulära program på 70- och 80-talet blev förebilden för dagens uppsjö av pratprogram där folk blottlägger sina mest privata böjelser och personliga konflikter. Donahue hade återvänt till rutan 2003 för att ge plats åt figurer som motsatte sig den dominerande neokonservativa politiken. Men trots goda tittarsiffror stoppades hans program bara tre veckor innan Irakinvasionen. Efteråt uppdagades en intern e-post korrespondens från en av TV-bolagets tjänstemän som beskrev Donahues program som "svårt att visa i krigstid, när andra kanaler febrilt höll på att vifta med fanan".


Läs hela:

http://www.sourze.se/default.asp?Item ... Result=True&strRateError=

Lightsaber du hittar ju också fram i labyrinten.
Tackar

Skickar vidare till olika gubbar