Det mest briljanta sätt att tjäna pengar jag sett hittills i mitt liv, är att lära ut konsten att optimera sina handlingar/rörelser/tankemönster för en viss aktivitet.
Optimering av processer är det enda som säljer i en global värld där allt ska bli effektivare.
Det spelar ingen roll vad man vill effektivisera, tänket är detsamma och man kan jobba med vilka människor som helst.
Inom vilket område som helst.




Normalt sett så säger man att övning ger färdighet. Men det är bara halva sanningen. Slump är även en faktor som ofta glöms bort i lärandeprocessen.
Varje aktivitet har en uppsättning regler och naturlagar. Att hjärnan lyckas hitta alla faktorer när man tränar är inte självklart, många faktorer som är viktiga för aktiviteten kan nämligen bara ses från ett annat perspektiv. Att en individ hittar bra förhållningssätt till aktivitetens regeluppsättning från första början beror i vissa fall av tur.

Simmning är ett mycket bra exempel på aktivitet som inte hjärnan kan hitta optimala rörelsemönster för, utan vägledning från människor som kan uppfatta andra faktorer (eller utrustning såsom simglasögon).
Många kan simma, men väldigt få kan hitta de perfekta rörelser som inte bromsar. Anledningen är exempelvis att hjärnan inte själv kan hitta optimala rörelsemönstret eftersom hjärnan har svårt att få reda på hur snabbt kroppen rör sig i vattnet när man testar olika tekniker i början av lärandet. Vid löpning kan man känna av hastigheten i benen, men i simmning behöver man exempelvis istället använda synen mot botten i poolen. Detta går bäst med simglasögon och är antagligen det enda sättet att själv lära sig simma effektivt. Hjärnan får alltså inte den feedback som behövs för att kunna optimera rörelserna själv för denna aktivitet.

Utforskandet av olika rörelser kan alltså inte direkt analyseras från simmaren själv eftersom hastighet i vatten är svår att avgöra utan utrustning. (utrustning som ofta inte ser så vacker ut och därmed inte används)

De få människor som då av en slump hittar bra rörelsemönster från början är de som senare uppmuntras av människor runt omkring sig att fortsätta (och till sist finner lyckan i simmning.)

Lycka kan man finna inom alla aktiviteter, och jag tror den uppstår när hjärnan förstår hela aktiviteten tillräckligt bra för att kunna slappna av under utövandet. Lyckan uppkommer exempelvis när pyttesmå variationer lätt kan kännas av i aktiviteten och kompenseras för utan ansträngning. Just den känslan, att förstå någonting, är det som i de flesta fall verkar ge lycka.


Så vad du än funderar på att lära dig, se till att du förser dig med tillräcklig feedback så att du direkt kan se resultatet av dina handlingar.
Om man utgår från denna kunskapen när man vill lära sig någonting inser man snabbt att vad som helst går att optimera.
Jag har även observerat vad som gör en bra gamer(dataspelsatlet) som motpol till simmningsexemplet.

Många spel har en förgrening av alternativ. Det vill säga att alla spelare börjar med samma vilkor och handlar sedan på olika sätt för att optimera sin styrka mot motspelarnas svagheter. Valmöjligheterna för spelarna ökar gradvis för att tillslut vara så många att någon spelare kan vinna genom att använda en kombination av alla valmöjligheter.

Dataspelen i sig är byggda för att dölja motståndarnas aktivitet tills man möter dem på ett eller annat sätt. Här ger mekanismen att "införa problem att få tillräcklig feedback" det som skapar spänning och glädje. I dataspelens värld vill man alltså att spelarna inte ska kunna hitta ett optimalt rörelse/beteende/tanke-mönster och på så sätt skapa lycka när en spelare till slut hittar/förstår alla inbygda regeler, naturlagar och strategier. De bästa spelen är dessutom de som lyckas skapa tillräcklig förändring mellan olika spelomgångar så att varje spelomgång blir ett nytt problem att optimera. (Här är exempelvis det briljanta med Schack, det blir olika spel varje gång fastän det är så enkla regler.)

Här skapas lycka allstå på samma sätt som i simmning. Minsta variation som kan kompenseras av spelarens förståelse för spelets dynamik skapar lycka. Man förstår helt enkelt allt inom aktivitetens ramar, och hjärnan blir då glad. (Kanske är det detta som är den främsta bidragande orsaken till att människan överhuvudtaget utvecklat sig, den verkar få en slags belöning när den förstått sin omgivning)



Även forskning fungerar likadant, när forskaren ser fler och fler indikationer på att han förstår hur allt hänger ihop uppstår lycka. Eventuell teknologi som utvecklas i samband med forskningen spelar ofta ingen roll, bara att forskaren har förstått sambanden som tekniken bygger på.


Så därför vill jag slå fast en liten hypotes som gärna får bevisas/motbevisas av er andra, Jag tror nämligen att det faktiskt hänger ihop på detta sätt i allt vi människor gör och skall fundera vidare innan jag gör en vetenskaplig artikel om detta. (Pluggar trots allt på högskolenivå och borde kunna göra några bra slutsatser)


Som referens har jag studerat Tim Ferriss som är en slags optimeringskonsult inom alla områden och har försökt tolka hans budskap, han säger bland annat att man blir gladare när man blir bättre på någonting.

Han har dessutom optimerat sin egen inkomst samtidigt som han är mycket framstående inom effektivisering inom företagskulturen.


Vad tror ni? ska jag fortsätta på detta spår? Verkar det vettigt att anta glädjens uppkomst på detta sätt?

Ja helt klart, alla är bra på nåt sa en gammal lärare, det gäller att hitta vad det är för nåt, dom flesta känner nån som har en väldig talang för något eller är extremt bra på nåt, till och med att umgås med en sån människa kan kännas upplyftande, det kan vara nästan vad som helst "vännen" har nördat in sig i. Och man själv känner stor tillfredställelse när man utvecklas inom något eller kommer på att man är bra på nåt.


skrev en jävla massa jag deletade här om dataspel mm...men det jag ville säga med posten var egentligen : Ja det verkar vettigt, och varför inte fortsätta på det spåret.