Jag hade levt mitt liv som en helt vanlig människa i 24 år, trots en konstant inneboende känsla att inte något, utan allt, är fel.
Hur jag lyckades med detta är inte längre ett mysterium och jag klandrar inte mej själv. Med den massiva bombning som pågår ser jag det som en svår fight för en vanlig liten människa att ta sej ur kaoset.

Min bror introducerade mej till Loose Change för snart ett år sedan och då brakade hela helvetet löst. Nu menar jag inte att jag tror mej leva i helvetet därefter, utan snarare tvärtom. Men jag menar att jäklar vad saker började hända.

Nu ser jag. Nu förstår jag. Och nu kan jag på ett helt nytt sätt sätta ord på världen och mej själv.

Det som fascinerar mej mest med allt som jag insett det senaste året är inte att sanningen varit så dold för mej, utan det faktum att jag vet vet vet att jag vetat detta hela tiden.
Och det är så ofantligt fantastiskt att inte behöva gömma sej bakom sej själv längre. Att inte tro att jag går sönder och dör om någon inte tycker om mej för den jag är. Att inte behöva försvara med ord vad jag känner för i grund och botten handlar känslor inte om ord, utan om... känslor.


När jag i början av mitt uppvaknande en dag promenerade hem från jobbet, hände något häftigt. Jag var i kaos. Jag var väldigt överumplad av all ondska i världen. Men på gatan hem mötte jag en ung pappa som var ute och snickrade ihop en fart-sänkande-blomlåda tillsammans med sin dotter i 5-års åldern.
Jag tittade på dem och log. Vi började prata medan dottern högg in på blomlådan med en hammare.
Fulla ungdomar hade hoppat sönder den under natten.
Ett kort samtal, några minuter, sen hejhej trevlig helg.
Och sen nästan sprutade tårarna.
VAD I.!.?.!.
I en stad där folk är livrädda att titta varandra i ögonen på gatan.
I ett land där folk klagar till förbannelse på att saker inte blir gjorda åt dem.
I en värld där barn är ett problem bäst lämnat framför TV:n.
Överumplande, omtumlande, härligt. Det var fint.


Nu försöker jag informera människor i min väg om möjligheten att allt inte är så som vi blivit tillsagda. Att efter att ha tittat närmare på händelserna den 11 september (för att välja en händelse de flesta kan relatera till) så kan man faktiskt utan svårhet se någonting annat.
Och det som är viktigast för mej, varför lever vi som vi gör? Varför ser världen ut som den gör? Om människor ville så kunde dödandet och svälten vara över igår!
En människas orättvisa är ALLAS orättvisa.

Jag uppmuntrar till massiv civil olydnad.
Jag asvkyr våld och möjligheten att titta bort när någon behöver hjälp.