1999. It-bubblan når sin kulmen, samtidigt slår internet igenom på bred front hos allmänheten. Den dubbelriktade användarkulturen sprider sig; nu blir det möjligt att dela information och ”göra nätpolitik”.

Tio år senare. Vi befinner oss i en pågående rättegång mot fildelarsajten The Pirate Bay, samtidigt blir lagarna som söker reglera internet allt fler: Ipred, Acta, datalagringsdirektivet, Telekompaketet. För att nämna några.

Friheten på internet begränsas. Ett faktum som kan förstås utifrån flera perspektiv. Argumenten är åtskilliga:

* Den nya tekniken saknar respekt för upphovsrätten.

* Det blir svårt att värdera information och vara källkritisk när det finns så många kanaler att ta tillvara på.

* Barnpornografi- och spelsajter bör inte få fritt spelrum (ofta ett argument för statliga censurfilter).

* Terrorism och grov organiserad brottslighet bör övervakas.

- Sammantaget ger det starka grunder för att reglera och på gränsen till kastrera nätet. Motargumentet lyder att den dubbelriktade informationen försvinner – internet blir kabel-tv för stora aktörer. De ser möjligheten att leverera innehåll och ta betalt för det genom att begränsa utbudet.

Det säger Christopher Kullenberg, doktorand i vetenskapsteori vid humanistiska fakulteten på Göteborgs universitet. Han forskning utgår från ett sociologiskt perspektiv: hur ser dagens nätpolitik ut i praktiken?

- När man ser batteriet av lagar komma allt närmare måste man förstå reaktionerna mot bakgrund av att det fortfarande finns ambitioner om ett öppet kunskapssamhälle. Nu finns plötsligt en mängd aktörer som går emot den öppenheten.

Enligt Christopher Kullenberg är det tre aktörer framför andra som försöker ta kontrollen över internet: EU, säkerhets- och underrättelsetjänster samt enskilda upphovsrättsinnehavare.

- EU är en stark aktör som ligger bland annat bakom Ipred- och datalagringsdirektivet. Bakom dem står en rad starka aktörer från medieindustrin.

- Vad gäller säkerhetstjänsterna kan vi se en förändring av hur de arbetar efter Kalla kriget. Med internet uppkommer nya hotbilder vilket gjort att metoder för insamling på nätet blivit den nya trenden.

- Slutligen ser vi hur enskilda upphovsrättsinnehavare, exempelvis Liza Marklund och Jan Guillou, tar upp kampen mot fildelare. Det sker på ett mikroplan i enskilda domstolar.

Även Monica Horten, forskare vid University of Westminster, menar att regleringen av internet började då world wide web blev folkligt. Till skillnad från Christopher Kullenberg anser hon dock att nöjesindustrin är främsta aktör på arenan.

- De har pengarna att påverka lobbyister och advokater, säger hon krasst och utvecklar sitt resonemang:

- Till en början var internet ett antal nätverk utan åtkomst till varandra. Men då det antog nuvarande form och folk började tillgängliggöra musik vaknade industrin – och med den kontrollen.

Hon menar att det kan se ut som om kontrollen tillkommit genom politiska initiativ, men att det i grunden handlar om att de styrande ”letts på avvägar”.

- De är också människor. Regeringarna har inte hört den andra sidan. Hittills har de lyssnat till den rika industrin och som ger en version. Om den upprepas för dig gång på gång så tror du till slut på den.

Både Horten och Kullenberg anser att det vi beskådar är ett slags krigsförklaring mot internet. Resultatet riskerar bli att den ”abstrakta frihet” som gjorts möjlig nu begränsas.

Cecilia Magnusson Sjöberg, professor i rättsinformatik vid Stockholms universitet, är inne på ett snarlikt spår. Enligt henne gäller en av de viktigaste framtidsfrågorna hur gränser ska kunna dras på internet, såväl länder som människor emellan.

- Traditionellt tar samhällets infrastrukturer sin utgångspunkt i det fysiska; det här är ett företag, det här är ett land och så vidare. Nu ser vi ett informationsflöde som inte låter sig omgärdas av gränser. Det skapar problem, inte minst för juridiken.

Följden blir naturligtvis, menar Cecilia Magnusson Sjöberg, en strävan från lagstiftaren att reglera webben med nya gränser. Något som dock inte låter sig göras så lätt.

- Hur meningsfullt är det i praktiken att försöka reglera Sveriges eller myndigheters digitala gränser? Ansatserna hamnar lätt på efterkälken eftersom lagstiftaren inte har teknikinitiativet.

Christopher Kullenberg menar att teknikens försprång gör att myndigheters och upphovsrättsinnehavares kamp kommit att föras i motvind.

- Antalet fildelare överstiger vida domstolarnas kapacitet. Och ju mer man försöker övervaka nätet, desto mer gömmer sig folk.

Är kampen ens möjlig?

- Den är endast möjlig om man genomför ett fullt kontrollerat internet – ett övervakningssamhälle.

Får man tro Monica Horten är EU:s Telekompaket det största hotet av dem alla.

- Telekompaketet bestämmer internets form, hur det fungerar. Paketet är det första på policynivå som förändrar webben och det legitimerar en rad förändringar. Min rädsla är att det för oss tillbaka till systemet med uppdelade nätverk – nätverk utan åtkomst till varandra.

Även Cristopher Kullenberg är starkt kritisk till Teleompaketet.

- Om det genomförs i sin mest extrema form – så som föreslaget – så förvandlar det internet till ett slags kabel-tv. Då får vi ett företags- och tjänsteleveransnät som kringskär tanken om den öppna arkitektur som finns på internet; internet blir en konsumtionsplats snarare än en offentlig plats.

Cecilia Magnusson Sjöberg tror att problemet delvis skulle kunna lösas om vi fick en mer proaktiv juridik:

- Juridiken borde fungera mer proaktivt genom riskanalyser och modellösningar som väver samman tekniska och juridiska lösningar.

Hon fortsätter:

- Som det är nu råder en allt större rättsosäkerhet. Vilka ska till exempel ställas till svars för fildelning? Alla eller bara vissa grupper? Gäller lagen mer för vissa? Vi närmar oss grundläggande frågor om grundvalarna i ett demokratiskt samhälle.

Just frågan om hur demokratin nu sätts på prov återkommer även Horten och Kullenberg till.

- Problemet är att exempelvis militär spaning numera sker på samma arena som det nätpolitiska, demokratiska samtalet. Det skapar konflikter. Vi kan bara hoppas att folk nu låter göra sina röster hörda, säger Christopher Kullenberg.

Monica Horten tar resonemanget till ett mer konkret plan:

- Numera diskuterar man inte på pubarna, utan på internet. Därför måste ett öppet internet bevaras. Annars riskerar vi demokratin.