Morgondagens jubileum lär passera tämligen obemärkt, åtminstone i mer officiella sammanhang. Det är lika underligt som symptomatiskt.

Underligt därför att det rör sig om ett av de viktigaste anföranden som någonsin hållits i Sverige. Symptomatiskt därför att just denna del av vår historia är satt på undantag.
Den 4 juni 1857, för 150 år sedan, tog finansminister Johan August Gripenstedt till orda i ståndsriksdagen, där adel, präster, borgare och bönder samlats till gemensamma överläggningar. Vad Gripenstedt hade att säga uppfattades som både förbluffande och provocerande. Han förklarade att ett fattigt Sverige, en stukad före detta stormakt, var på väg mot en lysande framtid:
”Även vi kan med visshet förutse en utveckling, vartill måhända inget annat land i Europa kan uppvisa ett motstycke. Härtill fordras dock, att de hjälpkällor vi äger, men som till största delen, såsom slumrande krafter, ligger obegagnade, skall bli behörigen tillvaratagna.”
Viktigast var att staten, via lån i utlandet, finansierade ett nationellt järnvägsnät. Det var anledningen till Gripenstedts så kallade blomstermålningar i riksdagen 1857. Med retorisk briljans – och floder av siffror – ville han övertyga skeptiska ledamöter om en satsning som stred mot tidens återhållsamma ekonomisk-politiska doktrin. Järnvägarna skulle, hävdade Gripenstedt, stimulera ekonomisk utveckling i hela landet, vilket i sin tur skulle öka statens inkomster.

Friherren och godsägaren Johan August Gripenstedt (1813–1874) var statsråd i arton år, de sista tio finansminister. När han avgick 1866 hade han inte bara satt fart på järnvägsbyggandet. Han lämnade också efter sig ett gigantiskt reformverk som definitivt lösgjorde Sverige ur skråväsendets och merkantilismens bojor:
Näringsfriheten etablerades 1864. Genom att underlätta för privata banker, främst A O Wallenbergs Stockholms Enskilda Bank, och släppa räntan fri skapade Gripenstedt förutsättningar för ett modernt kreditväsende. Han anslöt Sverige till det frihandelssystem som vuxit fram kring Cobdentraktaten mellan Frankrike och Storbritannien.
Den självmedvetne Gripenstedt, som gärna använde initialerna JAG, gick också i bräschen för decimalsystemet och en ny valuta, kronan. Han var med om att inrätta Statistiska centralbyrån och Hypoteksbanken. Inom sammanslutningen ”De elva”, en föregångare till riksdagspartierna, verkade han för parlamentarism. Han pläderade för utvidgad religionsfrihet, i första hand för judar, och gjorde en kraftfull insats för den representationsreform som 1866 ersatte de fyra stånden med två kammare. Och han hade alldeles rätt i sina blomstermålningar:
Mellan 1870 och 1970 ökade BNP per invånare snabbare i Sverige än i något annat europeiskt land.

På 1990-talet, under krisåren, blev Gripenstedt föremål för ökat intresse. Assar Lindbecks ekonomikommission sade sig vilja återupprätta hans reformer. På måndagskvällen arrangerar Svenskt Näringsliv ”blomstermålning i Hagaparken” i Stockholm för att fira 150-årsminnet av Gripenstedts riksdagstal. Men Gripenstedt har ännu inte fått den verkligt framträdande plats som han förtjänar i berättelsen om Sveriges väg från fattigdom till välstånd.
Nationalencyklopedin beskriver honom som ”en av förgrundsgestalterna i sin tids svenska politik”, en i och för sig korrekt formulering, som dock antyder att hans betydelse begränsas till 1800-talet.
I skolan är det som om han aldrig har existerat.

Riksdagsledamoten Mauricio Rojas (fp), tillika docent i ekonomisk historia, presenterade häromveckan en rapport om ”politisk snedvridning” av svenska läromedel. Rojas har gått igenom ett antal historieböcker för grundskolan och konstaterar att de ”ger en bild av Sveriges utveckling som saknar förankring i den vetenskapliga litteraturen” och i allt väsentligt återger ”socialdemokratins propagandabild”.
Urvalet är begränsat och Rojas språkbruk är lite väl uppskruvat emellanåt, men ingen som med någorlunda öppet sinne kommit i kontakt med skolböcker i ämnen som historia och samhällskunskap kan ha undgått att lägga märke till tendensen. Rojas citerar ur en lärobok:
”När socialdemokraterna segrade i valet 1932 valde de att skapa så många arbetstillfällen som möjligt... Efterhand som ekonomin förbättrades stiftade riksdagen lagar som höjde människors levnadsstandard.”

Per Albin Hanssons tillträde som statsminister 1932 inledde en lång period med socialdemokratiskt regeringsinnehav. Denna dominans, tydligt manifesterad i bland annat skolan, hade självfallet enorm betydelse. Men att betrakta 1932 som startpunkten för det svenska välståndet är helt missvisande. Nyckelrollen spelades av en stark industriell tillväxt med rötter i Gripenstedts systemskifte.
I konsekvens med den politiskt tillrättalagda historiesyn som präglar läroböckerna raderas 1800-talets reformer – och med dem Gripenstedt. ”Här osynliggörs kärnan i den vetenskapliga berättelsen om Sveriges industrialisering”, konstaterar Rojas.
Han fick omedelbart mothugg. I Aftonbladet antydde Åsa Linderborg, historiker och välkänd vänsterdebattör, att Rojas vill tränga ut arbetarrörelsen ur historieskrivningen.
Debatten riskerar att förenkla och polarisera en mångfacetterad verklighet.
Lika lite som det går att förstå Sveriges snabba materiella utveckling utan kunskap om Gripenstedt och hans tid, lika lite kan man förstå den sociala utvecklingen utan att ha kunskap om arbetarrörelsen. För att föra in ytterligare en finansminister i diskussionen: det handlar inte om Johan August Gripenstedt eller Ernst Wigforss, utan om Gripenstedt och Wigforss.

Får författaren till en biografi över JAG ha ett ord med i marginalen?
Gripenstedt var förvisso en liberal reformator, djupt övertygad om den ekonomiska frihetens välsignelser. Men han var också pragmatiker, särskilt när det gällde statens roll. Det var staten som – med hänsyn till allmänintresset av goda kommunikationer – skulle svara för de stambanor som knöt ihop landet. Mitt i 1800-talets stora liberala systemskifte flyttade staten alltså fram sina positioner.
Mer renläriga liberaler kunde ibland anklaga Gripenstedt för att vara opålitlig och äregirig, men på en viktig punkt var han konsekvent: under hela sin karriär bekämpade han kunglig maktfullkomlighet. Det kulminerade i september 1863.
Karl XV hade lovat Danmark militärt bistånd om konflikten med Tyska förbundet om Slesvig-Holstein ledde till krig. Gripenstedt var ursinnig. Ett krigsäventyr skulle kunna knäcka Sveriges ekonomi – och svenska staten hade tagit stora tyska järnvägslån. Han krävde att Sverige skulle begära garantier från stormakterna Frankrike och Storbritannien. Vid ett möte på Ulriksdals slott hänvisade Gripenstedt – rakt i ansiktet på Karl XV – till en tidigare kung som ”genom att liksom försöka köra huvudet genom väggen ¿ krossade sin panna och förspillde sin krona”. Han syftade på Gustav IV Adolf, som avsatts 1809. Finansministern hotade, om än i förtäckta ordalag, kungen med revolt. Det blev inget svenskt deltagande i kriget, som slutade med ett katastrofalt danskt nederlag.

Johan August Gripenstedt får inte reduceras till politiskt slagträ. Han var – och han är – större än så. Han röjde väg för det moderna.
Bortom alla ideologiska motsättningar råder det bred enighet, från höger till vänster, om att Sveriges svindlande välståndsutveckling underlättades av den fredliga kompromisskultur som sammanfattas i begreppet den svenska modellen. Gripenstedt må ha förebådat revolutionerande omvälvningar när han talade i riksdagen den 4 juni 1857, men flera år tidigare hade han definierat sin personliga hållning. Med tiden skulle den också definiera Sveriges framgångar:
”I nästan alla det mänskliga livets praktiska förhållanden ligger det rätta i en förståndig medelväg mellan ytterligheterna.”


MER ATT LÄSA: (S)kolan. Om politisk snedvridning i grundskolans läroböcker (Timbro) av Mauricio Rojas. En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel (SNS Förlag) av Lennart Schön. 100 år av tillväxt. Den svenska liberalismens historia (Timbro) av Johan Norberg. Johan August Gripenstedt och den liberala revolutionen (Brombergs) av Per T Ohlsson.