Underbar läsning, man ser riktigt hur etik och moral börjar åter få fotfäste. NWO får mer och mer motvind i sina försök.


http://www.aftonbladet.se/kultur/article7738679.ab


På fel plats

Torsten Kälvemark läser två böcker om kriget i Afghanistan
Jesper Huor sitter med sju afghanska män runt en vattenpipa i staden Balkh i norra Afghanistan. Det är just det område där svenska soldater rör sig och där de också är inblandade i regelrätta strider. Balkh är en urgammal stad som lagts i ruiner av både Djingis Khan och Timur Lenk och som sedan dess sett många andra arméer dra fram.

Provinsen Balkh är ett exempel på svårigheterna att beskriva läget i Afghanistan med en enkel formel. Här är talibanerna inte särskilt starka och det är främst olika krigsherrar som kämpat om makten de senaste decennierna. Nu är en av dem guvernör med ett fast grepp om säkerhet och ekonomi. Men männen runt pipan (de röker hasch) är desillusionerade och vet inte vem de egentligen ska skylla landets elände på: ryssarna, amerikanerna, talibanerna, president Karzai eller den gamle kung som från 30-talet och framåt styrde landet i fyrtio år.

Nej, vem ska man skylla på och vem vågar uttala sig tvärsäkert om Afghanistan? Jesper Huor träffar den franska journalisten Claire Billet, en av Europas främsta reportrar från området. Hon har jämfört sig med en lindansare över en djup ravin. Arbetet på fältet blir allt svårare medan kraven på reportern att ta ställning växer. Då tappar man lätt balansen: ”Vi presenterar ofta en afghansk travesti, långt från verkligheten. Ett parodiskt Afghanistan”, säger hon.

Jesper Huor undviker parodins frestelser. Han ger sig ut i landet för att samtala med folk ur olika läger. Vi får följa honom från Kandahar i söder via Panjshirdalen till provinserna i norr. Han möter ”den siste juden”, en matthandlare i Kabul som mest studerar bibeln i väntan på bättre affärsklimat. Han får ett sammanträffande med talibanledaren Zamir Gul som lovar vedergällning mot de svenska Isafstyrkorna för deras medverkan i kriget.

Det är en sympatisk bok, utan självsäkerhet och brösttoner. Jesper Huor tror att det är dags att gradvis dra tillbaka de internationella styrkorna. Det som började som en ganska populär invasion uppfattas nu av allt fler afghaner som ett stöd till en föraktad regim. Han förutser talibanernas återkomst till Kabul men inte med vapenmakt utan som ministrar i en framtida koalitionsregering.

Här delar han uppfattning med Pierre Schori som i sin bok pekar på att man i internationell debatt alltmer övergett tron på en militär lösning och nu snarare inriktar sig på försök att nå stabilitet i form av en regering baserad på en uppgörelse med talibanerna. Just när detta skrivs har för övrigt president Karzai aviserat överläggningar med det målet. Sansade internationella bedömare talar också om ”neotalibaner”, en ny generation av realpolitiker som kan tänkas vara förhandlingsvilliga.

Pierre Schori är som väntat starkt kritisk mot den borgerliga regeringens politik att smyga in Sverige i ett regelrätt krig under Nato-befäl. Han är också upprörd över att så många nationer följt en amerikansk diskurs om var internationell militär närvaro mest behövs. När FN vädjar om fredsbevarande trupp på olika platser i världen svarar europeiska regeringar att de redan är upptagna i Afghanistan.

I Kongo våldtas tusentals kvinnor och flickor av hänsynslösa miliser medan världssamfundet står handfallet. Och Schori konkluderar: ”Under flera år har valet stått mellan FN i Afrika och Nato i Afghanistan. Vi valde fel. Och vi hävdar att vi gjorde det för FN:s och kvinnornas skull!”

Kan vi hoppas på en svensk omprövning, undrar Pierre Schori i ett sista avsnitt i sin faktaspäckade lilla bok. Vi får väl se. Oavsett valutgången är svenska krigsinsatser inget som bör mörkas för svenska folket. Afghanistan kommer för överskådlig framtid att behöva Sveriges stöd. Men det är kanske inte där som svenska soldater gör den största internationella nyttan.